Enade vi stå, söndrade vi falla

Jag fördömer naturligtvis kraftfullt det vansinnesdåd som terrorister gjort sig skyldiga till i Paris och sänder en tanke till offren, deras anhöriga och det franska folket. Alla vänner av frihet och demokrati sluter nu upp vid er sida och ger er allt det stöd vi kan.

I spåren av denna händelse snurrar naturligtvis tusen tankar i huvudet, allt ifrån spekulationer om dådets vem, hur och varför till tankar om vad som borde bli den fria världens reaktion. Allt sådant bör dock få vänta lite. De klokaste tankarna tänks sällan i affekt, de bästa besluten fattas sällan baserade enbart på känslor och utan faktaunderlag. Nu handlar det om att låta polis, säkerhetstjänst och sjukvård ta hand om de drabbade, gripa förövare och hindra att nya dåd genomförs i spåren av fredagens blodbad. Det är akuta åtgärder. Den långsiktiga strategin i kampen mot terrorn är viktig, men inte på samma sätt tidskritisk.

Annat som med fördel kan vänta, eller ännu hellre utebli, är pajkastandet. Att använda tragedin i Paris som slagträ för att vinna billiga politiska poänger på meningsmotståndare borde ligga under vår värdighet. Enskilda politiker kommer oundvikligen att uttrycka sig klumpigt. Det är inte nödvändigt eller ens önskvärt att hudflänga dem för det. Frestelsen att skuldbelägga politiska grupperingar och deras hjärtefrågor, etniska och religiösa grupper kommer lika oundvikligt att på många håll vara stor. Låt oss motstå denna frestelse.

De skyldiga, de enda verkligt skyldiga, till de fruktansvärda dåden är de personer som i fredags spände på sig sina bombbälten, laddade sina Kalasjnikover och gav sig ut i Parisnatten för att mörda slumpvis utvalda medmänniskor, samt de människor i dessa terroristers nätverk som på olika sätt gav logistiskt stöd till attackerna, eller i olika media direkt uppmanat till dylika brott.

Låt inte den berättigade avsky som riktas mot dessa gärningsmän spilla över på oskyldiga vars enda ”brott” är att tillhöra samma etniska grupp eller tillbe samma gud (eller någon gud överhuvudtaget) som gärningsmännen. Låt oss komma till insikt att avskyn för dessa terrorister och vår önskan att få leva i fred är något som förenar oss långt mer än vad våra val av lösningar för att nå dithän skiljer oss.

Patrik Magnusson, oberoende konservativ

En kurs i ryskt logiskt tänkande

Putins personliga sändebud Sergej Markov levererade häromdagen en bredsida mot Finland och Sverige. De båda nordiska länderna pekas tillsammans med de baltiska staterna och Polen ut som Russofobiska. För att lugna oroliga nordbor försäkrar Markov att vårt flörtande med NATO kan leda till ett tredje världskrig. Han fortsätter därmed en nu etablerad rysk politisk linje för att övertyga sina grannar om den ryska björnens ofarlighet.

 Bild

Sergej Markov

Tidigare försök att bota den galopperande rysskräcken i Norden har bl.a. innefattat övningar med bombflyg mot svenska mål, kränkningar av finskt luftrum, återöppnande av militärbaser vid Finlands gräns, upprustning av Rysslands militär, militära operationer mot grannländerna Estland, Georgien och Ukraina, hota Polen med kärnvapenanfall, hålla militära storövningar nära de baltiska staterna och mycket, mycket mer.

 

Om detta skall vara tecken på att rädsla för Ryssland är obefogat vill jag inte tänka på hur det skall låta, och vad som skall hända, när Ryssland verkligen vill skrämma oss. Än mera bävar jag för tanken på hur det skulle behöva låta innan våra nymoderata ministrar skulle svälja stoltheten, erkänna att de haft fel och påbörja ett återtagande av svensk försvarsförmåga.

 

Patrik Magnusson, oberoende konservativ

Valet 2014 – En försvarsväns dilemma

Det var bättre förr. På den gamla goda tiden visste man i alla fall var man hade partierna i försvarsfrågan. Hatade man försvaret eller hoppades på en smärtfri befrielse av den röda armén så hade man VPK. Värnade man den nationella suveräniteten och demokratin och var beredd att betala för dessa förmåner så röstade man på Moderaterna.

 

Idag är situationen inte lika självklar. Jag vill sticka ut hakan och hävda att det inte finns något försvarsvänligt parti alls. Däremot finns det grader i helvetet. Det finns partier som faktiskt insett att vårt försvar har havererat, och det samtidigt som stormakten i öster öppet visar sina nya muskler, och det finns partier som fortfarande tror att vi lever i den bästa av världar. Dessa skiljelinjer följer dock inte de vi har varit vana med och de följer inte regeringsalternativens gränslinjer.

 

För en försvarsvän är det således inte alldeles lätt att orientera sig politiskt inför det stundande valet. Vem skall man rösta på om man anser att den viktigaste politiska frågan är att återskapa ett starkt svenskt försvar? I en serie inlägg skall jag försöka reda ut trådarna genom att först titta på de enskilda partiernas försvarspolitiska innehåll, och sedan på deras utsikter att kunna förverkliga sitt innehåll.

 

8. Miljöpartiet

 

Låt oss börja från botten. Till det allra minst försvarsvänliga partiet utser jag Miljöpartiet. Grattis. Miljöpartiet är uttalat ett pacifistiskt parti och vill på sikt helt avskaffa det militära försvaret. Istället skall man satsa på ickevåldsförsvar och satsa resurser på andra hot än militära, främst naturligtvis miljöhot.

 Bild

Naturligtvis är man motståndare till allt militärt samarbete med NATO och EU, och väldigt restriktiv till fredsbevarande insatser internationellt. Litar man till partiprogramet är Miljöpartiet kort och gott helt uppslukade av sin rosaskimrade drömvärld där alla kramar alla och sjunger ”we shall overcome”.

 

Nu är verkligheten inte fullt så extrem som partiprogrammet gör sken av. I praktiken är nog Miljöpartiet berett att kompromissa rätt mycket med sina ideal på detta område om det krävs för att få vara med och leka med Löfvén & Co. Deras ställningstaganden och uttalanden i samband med NATO-övningar i och kring Sverige, Ryskt vapenskrammel och i försvarsberedningen visar dock att man är militanta motståndare till det svenska försvaret. Det är hård kamp i botten av denna liga, men just nu ligger (mp) en maskroslängd efter näst sämsta parti.

 

Nu har jag hållit mig till riksdagspartierna. Hade Fi fått vara med hade naturligtvis Schyman & Co tagit en jordskredsseger. Inte ens Miljöpartiet går ut med kravet att helt avskaffa försvaret. Å andra sidan kan man se Fi som det parti vars politik har störst chans att leda till att stora militära styrkor baseras i Sverige – dessvärre ryska sådana. Varje land har en armé, sin egen eller någon annans.Bild

 

7. Vänsterpartiet

 

Miljöpartiet skuggas i botten av Vänsterpartiet. Säga vad man vill om Marx lärjungar, men de är i alla fall konsekventa. Även om arvfienden i öster har skiftat färg och inte längre är en ideologisk ledstjärna för Sjöstedt & Co, så ser man i Vänsterpartiet ganska bekymmerslöst på den yrvakna björnens vässande av klor.

 

Putin och hans gäng har nämligen inte huvudrollen i Vänsterpartiets fiendebilder. Det har som vanligt USA. Att den stackars Putin måste rusta som han gör beror naturligtvis på det hot hans utsätts för av USA och deras onda NATO-allierade, i vars ledband Sverige går. Fred på jorden uppstår i Vänsterpartiets ögon om och endast om NATO och övriga demokratier avrustar och lämnar diktaturerna kvar som de enda beväpnade staterna på vår jord.

 Bild

Ändå måste sägas till Vänsterpartiets försvar att man idag har den sannolikt minst verklighetsfrämmande försvarspolitiken i partiets historia. Det finns till och med tendenser till att partiet vill stärka den svenska försvarsförmågan. Detta hänger naturligtvis mera samman med NATO-skräck än försvarsvänlighet, men ändå.

 

Sveriges militära svaghetstillstånd har gjort oss allt mera beroende av NATO. Detta gillar naturligtvis inte Vänsterpartiet. I valet mellan pest och kolera är därför (v) beredda att stärka vårt försvar för att hejda och helst vända utvecklingen mot svensk NATO-anslutning.

 

Dessvärre finns en del logiska tankevurpor i partiets planer. Några mera pengar är man inte beredda att skjuta till. Tvärtom. Hur detta skulle kunna leda till bättre försvarsförmåga kan man ju undra. Vänsterpartiets svar är att man sparar på internationella insatser och materiel, vilket ger mera pengar till förbandsverksamhet. På det sättet, och med återinförd värnplikt, bör vi förvisso kunna få upp våra arménumerärer. Men vad skall dessa förband förvara oss med om man samtidigt minskar materielanslagen. Vi sitter ju nu med ett gigantiskt materielunderskott och det vi har är ofta allt för gammalt för att vara användbart.

 

Vänstern vill slopa JAS-39 gripen, som de anser för dyr. Undrar om de kollat något på prislappen för en JSF på sistone? I samma andetag som de sågar vårt svenska stridsflygplan vill de främja svensk försvarsindustri framför importerad materiel. Kanske anser man helt enkelt att vi klarar oss utan luftförsvar. Den moderna krigshistorien ger dock ganska svagt stöd för tesen att det går bra att vinna krig när motståndaren har totalt luftherravälde.

 

Svensk försvarsindustri skall inte få exportera, så hur länge den överlever i Sjöstedts Sverige kan man ju gissa. Exportförbud och minskade svenska materielanslag är knappast något som stärker branschen. Men en vänsterledare med självaktning har säkert en lösning på detta. Förstatligande är ju en fin tradition.

 

Det finns således en hel del brister i vänsterns försvarspolitik. På papperet finns dock även en del rätt bra saker. Värnplikten behöver i någon form återinföras, och större fokus läggas på försvaret av Sverige, på bekostnad av insatser i Långtbortistan. Som sagt, mindre dålig har nog partiets försvarspolitik aldrig varit. 

 

Det som ändå placerar Vänsterpartiet på sista plats är deras bristande historiska trovärdighet, medlemmarnas värderingar och deras anti-NATO agenda. Vänsterpartiet är partiet som upplåter sina partilokaler och kursgårdar åt militanta pacifister som OFOG. Det är partiet vars medlemmar alltid har hatat och fortfarande hatar militären. Därför är trovärdigheten låg när man pratar om att stärka försvaret av Sverige. Vad det handlar om är att betala det pris man måste i form av svenska förband för att slippa NATO-spöket.

 

Därmed sätter vi punkt för denna gång. I nästa inlägg tänker jag fokusera på de partier som placerat sig på plats nummer fem och sex i min högst subjektiva ranking.  

Patrik Magnusson, försvarsvän och oberoende konservativ

FRA spionerar på Ryssland

Putin

Putin

Idag ”avslöjades” att FRA spionerar på Ryssland och att de godsaker de plockar upp skickas vidare till våra de facto allierade i USA, som dessutom tycks sätta högt värde på den svenska informationen. Allvarligt talat, vem är förvånad? Att Ryssland sedan länge är fullt medveten om detta torde vara uppenbart. Säkerhetspolitiska experter i Sverige torde inte heller ha tagits på sängen. Inte ens medelmåttigt allmänbildade svenska bör bli förvånade. Återstår politiker och journaliser som naturligtvis varit helt ovetande, eller åtminstone väljer att spela överraskade.

Att ett litet land som Sverige, med en stor stark och opålitlig granne som Ryssland väljer att lägga en betydande del av sina signalspaningsresurser på att försöka få kännedom om vad som pågår på andra sidan Östersjön är milt sagt en självklarhet. Under några år av upprörd FRA-debatt i Sverige fick man lätt intrycket av att FRA:s uppdrag mest bestod i att jaga piratpartister och andra illegala fildelare. Detta är naturligtvis strunt. FRA har under hela sin historia fokuserat på hotet från öster, och så även idag. Det är tack vare att FRA får spana på kabelbunden trafik som Sverige kan samla på sig på mycket värdefull information om vad som sker i Ryssland.

Att Sverige under hela kalla kriget och därefter har haft ett intensivt underrättelsesamarbete med västmakterna må ha varit nedtystat under det kalla krigets tid, men är idag grundligt klarlagt. Att information som FRA samlar in hamnar i USA bör således inte förvåna. Inte heller bör det uppröra. USA är vår allierade, den fortfarande starkaste staten i den fria världen. Det ligger i vårt intresse att de har så bra underrättelser de kan få. Dessutom är underrättelserna en bytesvara. Som tack för de upplysningar vi ger USA kan vi få upplysningar som de sitter på och som vi inte har någon förmåga att på egen hand samla in.

Sammanfattningsvis, självklart spionerar vi på Ryssland (som om inte de gör detsamma), självklart delar vi information med USA och andra västmakter. Det är inget att uppröras över. Det är tvärtom bra. Det man kan uppröras över är att det finns journalister som ser som sitt uppdrag att sätta strålkastarljuset på detta. Underrättelseinsamling bedrivs bäst i det tysta. Det ligger inte i Sveriges intresse att våra ansträngningar och våra metoder på detta område basuneras ut, och det gynnar inte våra relationer med Ryssland att dessa aktiviteter trycks upp i ansiktet på Kreml. Ryssarna vet som sagt mycket väl vad som pågår, men när media slår på stora trumman om det så innebär det att Kreml inte längre kan låtsas som de inget vet, utan tvingas reagera för att inte framstå som veka.

Det är inte utan att man funderar lite över timingen i ”avslöjandet”, just när maktkampen pågår i Ukraina och Sverige återigen pekas ut av ryssarna som en av de ledande anstiftarna bakom försöken att lotsa Ukraina västerut. Jag undrar om svenska politiker och svensk allmänhet inser i vilken utsträckning Sverige målas upp som en fiende i dagens Ryssland. Med tanke på den fortsatta vanskötseln av försvaret får man anta att den insikten i alla fall inte nått moderatpolitikerna. Eller så struntar de i det.

Patrik Magnusson, oberoende konservativ

4 oktober – 30 år senare

Revolutionärer av allehanda slag brukar ha en förkärlek till att vörda speciella datum som varit centrala i deras världsuppfattning och historia. Säg den liberal som inte får något drömskt i blicken när 14 juli kommer på tal, den kommunist vars ögon inte tåras vid tanken på den kommunistiska kuppen i Ryssland den 7 november, eller den nationalist vars högerarm inte rycker till när 30 november närmar sig.

Borgerligheten tenderar att vara mindre fixerad vid sådana speciella datum. I Sverige finns dock ett centralt undantag, den 4:e oktober. Det var denna dag för 30 år sedan som omkring 75 000 svenskar samlades i Stockholm för att protestera mot de löntagarfonder som den socialdemokratiska regeringen infört. Dagen fick sedan ge namn åt den rörelse som bildades för att få stopp på Sveriges utveckling mot en socialistisk stat.

Kamp mot Socialism Anno 1983

Kamp mot Socialism Anno 1983

När man idag betraktar Sverige är det svårt att tro att vi för 30 år sedan stod på randen till socialism. Dagens Sverige är något av ett ekonomiskt under, en dynamisk marknadsekonomi som står stadigt i en tid när vanskötta ekonomier i vår omvärld vacklar betänkligt. Hur annorlunda hade inte tillvaron kunnat vara om inte alla dessa borgerligt sinnade svenskar för 30 år sedan slagit näven i bordet och sagt ”nu får det vara nog!”?

För den som inte själv upplevt 70- och 80-talen är det nästintill omöjligt att inse hur vänsterextremt det politiska klimatet då var, och hur nära det var att vi faktiskt hade trillat ned i det planekonomiska träsket. Idén om löntagarfonder slog rot i LO under 70-talet och kom så småningom med blandad entusiasm att adopteras av socialdemokraterna. Tanken med fonderna var att det privata näringslivet gradvis skulle socialiseras genom att en del av företagens vinster skulle konfiskeras och placeras i fonder kontrollerade av fackföreningarna. På sikt skulle dessa fonder äga en majoritet i det svenska näringslivets företag.

Löntagarfonderna var ett frontalangrepp på det privata ägandet, och var också avsett som sådant. Endast genom att få bukt med det privata ägandet kunde socialismen förverkligas. Allt sedan socialdemokraterna på 30-talet blev den ledande kraften i svensk politik hade ett visst mått av samförstånd rått mellan partiet och näringslivet. De ledande socialdemokratiska politikerna var pragmatiker och insåg näringslivets centrala roll för skapandet av det välstånd man ville fördela.

Även näringslivet leddes av pragmatiker. Även om få av dess företrädare var socialdemokrater så uppskattade man den arbetsro sossarna trots allt gav företagen, och den stabilitet som den svenska modellen innebar. Löntagarfonderna innebar slutet på denna borgfred. I det allt radikalare klimatet i början på 70-talet var det för socialdemokratin inte nog att det privata näringslivet genererade skatteintäkter man kunde fördela till tacksamma väljare. Det privata ägandet skulle bort.

Föga förvånande mottogs inte dessa tankar med någon större entusiasm bland de svenska företagarna. Från att ha varit tämligen opolitiska pragmatiker blev nu företagarna och dess främsta organisation SAF en i högsta grad politisk kampanjorganisation. Mycket av mobiliseringen mot fonderna kom från företagarna, även om de borgerliga partierna naturligtvis inte var sena att haka på.

Demonstrationen den 4 oktober 1983 blev startskottet på en intensiv kamp för ett fritt näringsliv och mot socialism. Det skulle dröja 8 år innan en borgerlig regering kunde sätta definitiv punkt för löntagarfonderna, men under hela 80-talet var opinionen så stark mot fondsocialismen i Sverige att idén i praktiken var död långt tidigare. Inte ens inom det socialdemokratiska partiet fanns någon större entusiasm för fonderna.

1983 blev något av en vändpunkt för samhällsutvecklingen i Sverige. Fram till dess hade praktiskt taget varje politiskt beslut varit ett steg närmare det socialistiska samhället. Hade inte protesterna mot fonderna blivit så kraftiga som det blev är det fullt möjligt att utvecklingen hade fortsatt, åtminstone till de socialistiska förebilderna i öst kollapsade 1989. Men nu kom utvecklingen att vända. Redan innan regeringen Bildt 1991 definitivt satt punkt för det socialistiska experimentet i Sverige hade socialdemokraterna pådrivna av den s.k. kanslihushögern backat tillbaka från den socialistiska avgrunden och inlett en försiktig liberalisering av ekonomin.

Allt sedan dess har löntagarfonder varit stendött som politisk idé. Utanför Sverige slog den aldrig genom på allvar. Italienska kommunistpartiet lär ha utrett frågan men backade ur då man ansåg att resultatet skulle bli alltför socialistiskt.

Möjligen kan man skönja en antydan till renässans för Rudolf Meidners monster i det att såväl Vänsterpartiet och SSU som båda med stor sannolikhet kommer att ha visst inflytande över regeringsmakten inom ett år har ett gott öga till fonderna. Rätt vad det är kanske ännu en överraskad socialdemokratisk finansminister sitter med fondfrågan i knät och förväntas baxa skiten genom Riksdagen. Låt oss hoppas att, om den dagen kommer, vi likt våra föregångare 30 år tidigare mäktar med att ta kampen och stoppa socialismen innan det är för sent.

Patrik Magnusson, oberoende konservativ

Våra grannar är måttligt imponerade…

…av nymoderaternas luftslott till försvar. Trots att moderata ministrar och riksdagsledamöter med emfas försäkrar att vi har ett utomordentligt försvar, ja faktiskt så bra att vi till och med kan kosta på oss att lova assistans till grannar i nöd, så tycks våra grannländer vara måttligt imponerade.

Redan förra året klargjorde för säkerhets skull Norges regering samt NATO-ordföranden att Sverige inte kan påräkna någon hjälp från deras håll om vi skulle hamna i klistret, vilket borde vara överflödigt. Vi är inte med i NATO. Självklart kan vi inte då förvänta oss att de skall försvara oss. Det är sådant man är medlem i allianser för.

Dessa klarlägganden signalerar något viktigt om omvärldens syn på oss. För det första att vi inte förväntas kunna försvara oss på egen hand, utan är helt beroende av hjälp utifrån. För det andra att Sverige, allianslöshet till trots, tycks förvänta sig att andra skall vara villiga att ge denna hjälp.

Efter den ryska bombflygövningen mot svenska mål under påsken då den svenska incidentberedskapens brister blottlades kom reaktioner från både Estland, Lettland och Polen. Lettlands försvarsminister Artis Pabriks är liksom sina baltiska kollegor frågande inför den svenska försvarsberedningen som rest världen över för att samla underlag, men helt hoppade över att besöka våra baltiska grannar.

Balterna är tydliga både med deras absoluta behov av hjälp västerifrån, om det tryck man känner från sin ryska granne och om Sveriges nyckelposition för att västlig hjälp skall kunna nå dem. Mellan raderna anar man både frustration och oro över den svenska naiviteten när det gäller Ryssland och ett misstroende mot vår vilja och förmåga att leva upp till vår ensidiga solidaritetsförklaring.

Påskincidenten tolkades i Polen (Polens centrum för öststudier) som att det svenska flygvapnet inte klarar sina uppgifter och från Estland (Estlands Internationella Centrum för försvarsstudier) kommer synpunkten att Sverige är förnedrat och hård kritik riktas mot den svenska regeringen och moderaternas ointresse för säkerhetsfrågor.

Nu sällar sig brittiska försvarsexperter (Royal United Services Institute) till kritikerna. ”Hela Sveriges försvarsstruktur riskerar att skära ihop”. Britterna som lägger stor vikt vid ett gott samarbete med Norden och ser Sverige som en regional nyckelaktör är oroade över att vårt försvar är så underfinansierat, att vårt försvar inte klarar sin uppgift.

Praktiskt taget hela vårt grannskap tycks ha kommit till slutsatsen att Sveriges militära svaghet blivit till ett regionalt säkerhetsproblem. Med ett undantag. Ryssland. Även där noterar man naturligtvis vår svaghet och drar sig inte för att öppet håna oss för den, men något problem torde man inte betrakta det som.

De som har störst anledning att bekymra sig är balterna. Ryssland gör inte direkt någon hemlighet av sina ambitioner att utöva inflytande där, och om svensk och västlig militär oförmåga blir allt för uppenbar blir nog lockelsen att återta de tre ”utbrytarrepublikerna” övermäktig för Moskva. Vår ansvarslöshet kan således på sikt kosta våra grannländer deras frihet. Just en sådan situation där baltstaterna ockuperats och ryssarna vill skära av dem från möjligheterna att ta emot hjälp västerifrån är precis en sådan som påskens ryska bombövningar är förberedelse för.

Mot den bakgrunden är det inte att förvåna att inställningen till den svenska försvarspolitiken i Estland, Lettland och Litauen är så kritisk. Det som bör förvåna är snarare hur beskedlig kritiken är.

Patrik Magnusson, oberoende konservativ

Ett KD-steg i rätt riktning

Mikael Oscarsson (kd) - Baxar sitt parti på rätt kurs i försvarsfrågan

Mikael Oscarsson (kd) – Baxar sitt parti på rätt kurs i försvarsfrågan

Kristdemokraterna som länge varit en bromskloss inom alliansen när det gäller vårt närmande till NATO tar nu ett steg i rätt riktning när man nu förordar en utredning om ett svenskt medlemskap i den västliga försvarsalliansen.

Oavsett vad man anser om ett svenskt NATO-medlemskap bör man rimligtvis välkomna en ordentlig genomlysning av vad ett medlemskap, liksom ett fortsatt utanförskap, skulle få för konsekvenser. Det strategiska vägval det innebär att ansluta sig till en allians eller ej är en sådan grundläggande förutsättning för de försvarspolitiska prioriteringarna att det egentligen inte blir meningsfullt att fatta beslut om hur vårt försvar skall vara utformat innan foten satts ned i NATO-frågan.

Personligen är jag övertygad att en sådan analys (om den görs ärligt och förutsättningslöst) otvetydigt skulle peka på stora fördelar med ett svenskt medlemskap. En utredning om NATO-medlemskap är således ett viktigt steg mot ett beslut om en svensk medlemsansökan.

Om det efter utredning fortfarande inte går att nå politisk enighet om ett svenskt medlemskap bör dock dörren för ett medlemskap slås igen för överskådlig tid. Allt för länge har vi utformat vårt försvar som om vi vore NATO-medlemmar, med allt vad det innebär av åtaganden och förberedelser för hjälp, när vi realiteten saknar medlemskap och måste räkna med att stå ensamma den dag vi angrips. Kan vi inte bli NATO-medlemmar så måste vi vara alliansfria – med allt vad det innebär.

Om vi inte i närtid kan nå enighet om att ansluta oss till NATO måste vi dra de försvarspolitiska konsekvenserna av detta vägval. Då måste vi åter bygga upp ett invasionsförsvar som på egen hand kan göra ett militärt företag mot Sverige så kostsamt att en potentiell angripare i det längsta avstår. Detta kommer att bli oerhört kostsamt, men vore i alla fall till skillnad från dagens modell en logiskt konsekvent lösning. Så länge utredningen klart visar exakt hur kostsam denna lösning vore och om partierna är beredda att ta dessa kostnader hellre än att ansluta Sverige till NATO så tänker inte jag klaga, även om jag alltså föredrar NATO-alternativet. Med vad som helst är bättre än dagens ”sämsta av två världar”-politik.

Man bör dock komma ihåg att ett NATO-medlemskap inte är en fribiljett till försvarspolitisk lättja. Även NATO-medlemmar förväntas bära sin del av de gemensamma försvarskostnaderna, och Sverige skulle som NATO-medlem fortfarande ha huvudansvaret för att försvara Sverige. Den svenska försvarsbudgeten skulle behöva förstärkas med över 20 miljarder årligen för att nå upp till de nivåer som förväntas av en NATO-medlem (och som förvisso få europeiska NATO-länder lever upp till). Hur mycket budgeten skulle behöva förstärkas för ett Sverige som försöker stå helt på egna ben går bara spekulera i. Det handlar sannolikt om mångdubbelt mer än vid NATO-alternativet.

Patrik Magnusson, oberoende konservativ



Follow

Get every new post delivered to your Inbox.