4 oktober – 30 år senare

Revolutionärer av allehanda slag brukar ha en förkärlek till att vörda speciella datum som varit centrala i deras världsuppfattning och historia. Säg den liberal som inte får något drömskt i blicken när 14 juli kommer på tal, den kommunist vars ögon inte tåras vid tanken på den kommunistiska kuppen i Ryssland den 7 november, eller den nationalist vars högerarm inte rycker till när 30 november närmar sig.

Borgerligheten tenderar att vara mindre fixerad vid sådana speciella datum. I Sverige finns dock ett centralt undantag, den 4:e oktober. Det var denna dag för 30 år sedan som omkring 75 000 svenskar samlades i Stockholm för att protestera mot de löntagarfonder som den socialdemokratiska regeringen infört. Dagen fick sedan ge namn åt den rörelse som bildades för att få stopp på Sveriges utveckling mot en socialistisk stat.

Kamp mot Socialism Anno 1983

Kamp mot Socialism Anno 1983

När man idag betraktar Sverige är det svårt att tro att vi för 30 år sedan stod på randen till socialism. Dagens Sverige är något av ett ekonomiskt under, en dynamisk marknadsekonomi som står stadigt i en tid när vanskötta ekonomier i vår omvärld vacklar betänkligt. Hur annorlunda hade inte tillvaron kunnat vara om inte alla dessa borgerligt sinnade svenskar för 30 år sedan slagit näven i bordet och sagt ”nu får det vara nog!”?

För den som inte själv upplevt 70- och 80-talen är det nästintill omöjligt att inse hur vänsterextremt det politiska klimatet då var, och hur nära det var att vi faktiskt hade trillat ned i det planekonomiska träsket. Idén om löntagarfonder slog rot i LO under 70-talet och kom så småningom med blandad entusiasm att adopteras av socialdemokraterna. Tanken med fonderna var att det privata näringslivet gradvis skulle socialiseras genom att en del av företagens vinster skulle konfiskeras och placeras i fonder kontrollerade av fackföreningarna. På sikt skulle dessa fonder äga en majoritet i det svenska näringslivets företag.

Löntagarfonderna var ett frontalangrepp på det privata ägandet, och var också avsett som sådant. Endast genom att få bukt med det privata ägandet kunde socialismen förverkligas. Allt sedan socialdemokraterna på 30-talet blev den ledande kraften i svensk politik hade ett visst mått av samförstånd rått mellan partiet och näringslivet. De ledande socialdemokratiska politikerna var pragmatiker och insåg näringslivets centrala roll för skapandet av det välstånd man ville fördela.

Även näringslivet leddes av pragmatiker. Även om få av dess företrädare var socialdemokrater så uppskattade man den arbetsro sossarna trots allt gav företagen, och den stabilitet som den svenska modellen innebar. Löntagarfonderna innebar slutet på denna borgfred. I det allt radikalare klimatet i början på 70-talet var det för socialdemokratin inte nog att det privata näringslivet genererade skatteintäkter man kunde fördela till tacksamma väljare. Det privata ägandet skulle bort.

Föga förvånande mottogs inte dessa tankar med någon större entusiasm bland de svenska företagarna. Från att ha varit tämligen opolitiska pragmatiker blev nu företagarna och dess främsta organisation SAF en i högsta grad politisk kampanjorganisation. Mycket av mobiliseringen mot fonderna kom från företagarna, även om de borgerliga partierna naturligtvis inte var sena att haka på.

Demonstrationen den 4 oktober 1983 blev startskottet på en intensiv kamp för ett fritt näringsliv och mot socialism. Det skulle dröja 8 år innan en borgerlig regering kunde sätta definitiv punkt för löntagarfonderna, men under hela 80-talet var opinionen så stark mot fondsocialismen i Sverige att idén i praktiken var död långt tidigare. Inte ens inom det socialdemokratiska partiet fanns någon större entusiasm för fonderna.

1983 blev något av en vändpunkt för samhällsutvecklingen i Sverige. Fram till dess hade praktiskt taget varje politiskt beslut varit ett steg närmare det socialistiska samhället. Hade inte protesterna mot fonderna blivit så kraftiga som det blev är det fullt möjligt att utvecklingen hade fortsatt, åtminstone till de socialistiska förebilderna i öst kollapsade 1989. Men nu kom utvecklingen att vända. Redan innan regeringen Bildt 1991 definitivt satt punkt för det socialistiska experimentet i Sverige hade socialdemokraterna pådrivna av den s.k. kanslihushögern backat tillbaka från den socialistiska avgrunden och inlett en försiktig liberalisering av ekonomin.

Allt sedan dess har löntagarfonder varit stendött som politisk idé. Utanför Sverige slog den aldrig genom på allvar. Italienska kommunistpartiet lär ha utrett frågan men backade ur då man ansåg att resultatet skulle bli alltför socialistiskt.

Möjligen kan man skönja en antydan till renässans för Rudolf Meidners monster i det att såväl Vänsterpartiet och SSU som båda med stor sannolikhet kommer att ha visst inflytande över regeringsmakten inom ett år har ett gott öga till fonderna. Rätt vad det är kanske ännu en överraskad socialdemokratisk finansminister sitter med fondfrågan i knät och förväntas baxa skiten genom Riksdagen. Låt oss hoppas att, om den dagen kommer, vi likt våra föregångare 30 år tidigare mäktar med att ta kampen och stoppa socialismen innan det är för sent.

Patrik Magnusson, oberoende konservativ

Advertisements

0 Responses to “4 oktober – 30 år senare”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s





%d bloggers like this: