Långt kvar till enveckasförsvaret

ÖB Sverker Göransson

ÖB Sverker Göransson

När ÖB för några månader sedan släppte sin bomb om försvarets sorgliga tillstånd var det uppenbarligen många som satte kaffet i halsen. En vecka? En plats? Ett begränsat angrepp om maximalt 2 bataljoner? Är det allt vårt försvar mäktar med? Det är ju ärligt talat så nära ingenting man kan komma.

En närmare studie av förhållandena ger dock vid handen att ÖB faktiskt inte talade om vår nuvarande förmåga, utan om den förmåga som statsmakterna har givit försvarsmakten i uppdrag att bygga upp till 2019. Enveckasförsvaret är således vad vi blivit utlovade om sex år. Idag har vi inte ens det. Med risk för att avslöja försvarshemligheter som alla insatta redan känner till så har vi idag ett nolldagarsförsvar.

Vårt försvar har öar av toppmodern materiel i ett hav av gammal uttjänt materiel som har skrotats, borde skrotas, eller åtminstone moderniseras. Vi har några små förband som kan bita ifrån sig bra om de har turen att vara på rätt plats och möta en fiende som är sportslig nog att angripa med plutoner snarare än bataljoner. Vi saknar förmåga att uppträda i större förband, saknar i stort artilleri och luftvärn.

Försvaret är ett komplext system där olika delar är beroende av varandra, och där helheten aldrig blir starkare än den svagaste länken. Tyvärr har snart 20 års grava försummelser inneburit att vi har så många sådana svaga länkar att det blir meningslöst att tala i termer av existerande försvarsförmåga. Systemet har kollapsat. Tanken med den nya insatsorganisationen är att försöka stärka de svagaste länkarna i kedjan, och ersätta dem som helt saknas med nya, så att man återigen får ett någorlunda balanserat system, en fungerande helhet med förvisso mycket blygsam kapacitet.

Försvarsminister Karin Enström (m)

Försvarsminister Karin Enström (m)

Nu visar det sig att detta otillräckliga försvar, som vi skall få först om sex år, enligt försvarsmaktens underlag kommer att kräva rejäla anslagsförstärkningar för att kunna förverkligas, drygt 40 miljarder under de kommande tio åren, pengar som de nya moderaterna självfallet är ovilliga att slösa på ett obetydligt särintresse som försvaret. Underlaget har knappt hunnit landat på försvarsministerns bord innan hon sågar det. Fel svar. I den moderata fantasivärlden räcker dagens slantar gott och väl, så om generalerna kunde vara vänliga och kliva upp på det rosa molnet och flyga med istället för att förstöra stämningen med sin tråkiga verklighet, tack.

Lite hjälp från vännerna

Samtidigt som detta sker så har en av grundbultarna i svensk försvarspolitik, solidaritetsdoktrinen, gradvis pulvriserats. Solidaritetsdoktrinen var i sig en märklig skapelse, ett ensidigt svenskt löfte att komma till våra grannars undsättning i farans stund, kombinerat med en from förhoppning att andra skulle bevilja oss samma ynnest.

Ett av grundproblemen med solidaritetsdoktrinen var att våra löften till grannarna var så uppenbart tomma. Det finns helt enkelt inga svenska resurser att komma till undsättning med. Istället framstår hela solidaritetsdoktrinen som ett hyckleri av gigantiska mått, som ett djupt oetiskt försök att skaffa Sverige försvarsgarantier från länder som faktiskt har försvarsförmåga istället för att göra sig omaket att själv skaffa sig den förmågan. Som så ofta när ordet solidaritet kommer till användning handlar det alltså snarare om att andra skall vara solidariska med en, än att man själva skall vara det med dem.

Föga förvånande genomskådade våra grannländer tämligen omgående solidaritetsdoktrinen. Hellre än att tiga och därmed riskera att tolkas som att man samtycker har ett efter ett av de länder Sverige oblygt försökt vältra över ansvaret för vår säkerhet på tydligt deklarerat att de inte accepterar detta ansvar, att de inte utfärdar några löften att komma till Sveriges undsättning om vi skulle angripas.

NATO-chefen Fogh-Rasmussen deklarerade tydligt i november förra året att Sverige inte kan räkna med hjälp från NATO i en sådan situation. Lite övertydligt förklarade han att det är själva poängen med en organisation som NATO, antingen är man med och är garanterad hjälp eller så är man inte med, och Sverige har valt att stå utanför. Hans övertydlighet må vara honom förlåten, för uppenbarligen är ju detta samband svårt för vår regering att förstå.

För bara några dagar sedan gav Norges försvarsminister ett liknande besked vad gäller våra utsikter att få hjälp från det hållet. Någon sådan hjälp kan vi inte vänta oss. Det har Norge inte resurser för. Finland har förvisso varit mera positiva, men med tanke på landets geostrategiska läge får det nog anses som ett ganska billigt löfte att ge, och liksom det svenska ett som mer handlar om att få än att ge.

Detta reser frågan om vem det egentligen är som skall komma och hjälpa oss när vårt enveckasförsvar är förbrukat? Vi är inte med i någon allians, och har således inga formella garantier att lita till. De länder, NATO-länderna, som är den enda realistiska hjälp som står att få har dessutom förtydligat att Sverige inte kan räkna med hjälp från det hållet. Hela vår tänkta försvarslösning bygger således på en illusion om utländsk hjälp som bara en välindoktrinerad nymoderat karriärist numera kan sätta sin tro till. Endast med ett svenskt NATO-medlemskap blir enveckasförsvaret ens hjälpligt ändamålsenligt.

Nu slutar inte eländet där. Även om NATO skulle göra en kovändning och plötsligt vilja komma till svensk undsättning, så saknar vi förmåga att kunna ta emot deras hjälp. Vi saknar helt enkelt de resurser och den organisation som skulle krävas för att hantera mottagandet av de förband som skulle hjälpa oss. Det finns inga planer och ingen samövning för hur en sådan hjälp skulle förverkligas. Vissa av dessa brister skulle sannolikt kunna avhjälpas på sikt i om Sverige blev NATO-medlemmar och med de anslagsförstärkningar som Försvarsmakten nu efterlyser, men det skulle ta tid. Och just nu talar inget för att någon av dessa två förutsättningar skulle förverkligas.

”någon annan” ställer inte upp längre.

Överhuvudtaget är det en ny omvärld vi sätter vår tillit till som räddare i nöden. USA som i ett halvsekel stått som yttersta garant för Europas säkerhet kan inte och vill inte spela den rollen längre. Asien blir allt viktigare i amerikanska ögon, samtidigt som ekonomiska problem tvingar amerikanarna till stora nedskärningar. Det kommer dramatiskt att ändra tillvaron för ett Europa som vant sig att åka snålskjuts på USA. Om detta har jag tidigare skrivit här.

Om Europa kommer att vara kapabelt att anta denna utmaning är högst tveksamt, inte minst mot bakgrund av rådande ekonomiska kris i unionen. Även om så på sikt sker är vägen dit lång. Endast ett fåtal av Europas stater satsar idag de 2 % av BNP på försvaret som är NATO:s riktlinje. För Sveriges del fattas nästan 30 miljarder, årligen, till den nivån.

Vad detta innebär för vår del är att det under överskådlig tid inte finns någon som har förmåga att hjälpa oss. I princip alla litar liksom Sverige på ”någon annan”, och denne ”någon annan” har i princip slagit igen butiken i Europa. Absurt nog tas våra grannländers slarv med försäkringspremien som intäkt för att vi också kan slarva. ”jo, men många grannländer minskar ju också försvarsanslagen”.

Om dessa grannar hade varit potentiella fiender som vi måste hålla jämna steg med hade det argumentet varit hållbart, men nu är det ju tvärtom. När Tyskland, Holland och Danmark minskar sina försvarsanslag ökar det inte vår säkerhet, det minskar den. Det blir lite som att göra sig av med sin brandsläckare hemma i villan med argumentet att den behövs inte längre eftersom alla grannar också kastat sina brandsläckare.

Oavsett om Sverige går med i NATO eller inte, så kommer vi aldrig ifrån att huvudansvaret för att försvara Sverige alltid kommer att vara vårt. Ingen annan kan eller vill göra det jobbet åt oss. Skall vi göra detta ordentligt räcker inte dagens försvarsanslag till, inte heller de extra 40 miljarder försvaret begärt under kommande tioårsperiod för att förverkliga den nya insatsorganisationen.

Om Sverige går med i NATO, om övriga europeiska länder är beredda att bära sin del av bördan, och om de europeiska staterna klarar att samordna sina försvarsansträngningar för att ersätta den ryggrad i Europas försvar som USA utgjorde, så kanske de 300 miljarders ökning under en tioårsperiod som skulle föra oss upp på NATO:s rekommenderade miniminivå skulle räcka. Och då skulle våra försvarssatsningar ändå bara vara hälften av vad de var under det kalla kriget.

Patrik Magnusson, oberoende konservativ

Advertisements

4 Responses to “Långt kvar till enveckasförsvaret”


  1. 1 Fältmarskalken March 2, 2013 at 7:09 pm

    Herr Magnusson,
    Att rusta upp vår krigsmakt till en nivå där vi själva kan försvara rikets gränser torde vara i det närmaste omöjligt då vare sig den finansiella resurs eller rimlig tid finnes för detta. Mest sorgesam är vår armé av vilken det denna dag blott och bart återstår en spillra, vars enda förmåga torde vara att den kan bevara viss kompetens, någon som helst slagkraft, med de fåtaliga manöverbataljonerna som utgör dess kärna, finns icke. De lismande politiker som påstår något annat är hycklare.

    I denna högst brydsamma situation, då ryssen åter rustar, torde enda rimliga alternativet vara att inträda i en försvarsallians med vänligt sinnade stater. Bäst vore här att skapa en sammanhållen europeisk krigsmakt inom ramen för den Europeiska Unionen. Nämnda union befattar sig med mycket den borde avstå ifrån men ifråga om Europas försvar skulle den kunna ges en mycket viktig och betydelsefull uppgift.

  2. 2 Patrik Magnusson (Esse Non Videri) March 3, 2013 at 9:23 pm

    Fältmarskalken,

    Att vi bör alliera oss med våra vänner i väster instämmer jag helhjärtat i. Rent konkret innebär detta medlemskap i NATO. En gemensam europeisk krigsmakt är önskvärd, men dessvärre avlägsen. I den mån EU:s stater har någon militär samordning så finns denna idag inom ramen för NATO.

    Sedan finns det mycket som talar för att NATO i takt med att USA trappar ned sitt engagemang i Europa kommer att utvecklas till att i huvudsak bli ett Europaförsvar, så det torde väl egentligen gå på ett ut.

    Även som allierad kommer dock Sverige att behöva stärka sin egen försvarsförmåga. Dels finns det många situationer mellan ytterligheterna djupaste fred och fullskalig invasion som vi bör kunna hantera själva, dels bygger ju själva allianstanken på att alla drar sitt strå till stacken, alltså även vi.

  3. 3 Fältmarskalken March 4, 2013 at 11:08 pm

    Herr Magnusson,
    För mig synes det som att den europeiska försvarssamarbetet är ett lapptäcke. Förvisso finns en ryggrad i NATO men här finns ock de facto försvarspolitiska förpliktelser inom EU. Samtidigt finns även andra slag av kollaborationer som gör det hela till ett besynnerligt mishmach, som icke är till gagn för försvaret av Europa. Utifrån vilken grund ett europeiskt försvar implementeras, från NATO eller något annat, är av mindre vikt, det avgörande är att en enhetlig och slagkraftig krigsmakt skapas.

    Vidare är jag fullt enig med herr Magnusson rörande det faktum att den svenska krigsmakten måste stärkas. I synnerhet gäller detta armén, vars miserabla tillstånd, i fråga om numerär och slagkraft, jag kort berör i föregående anmärkning. Utifrån mitt förmenande bör armén ha en slagförmåga som åtminstone uppgår till 10 brigader, vilket torde kräva en återgång till värnpliktsförsvar.


  1. 1 Fördubbla försvarsbudgeten | Basses Hörna Trackback on March 2, 2013 at 12:19 am

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s





%d bloggers like this: