Peter Weiderud (s) försöker torpedera flyktingmottagningen
I en debattartikel i SvD kräver socialdemokraten och ordföranden för f.d. broderskapsrörelsen Peter Weiderud att den muslimska högtiden Eid al-Fitr skall göras till allmän högtidsdag i Sverige. Det får av flera skäl anses som ett av de dummare förslag som presterats från en rörelse som sätter ära i att prestera dåliga idéer.
Låt oss börja i den rent taktiska ändan. Jag förutsätter att Peter Weiderud tillhör de mest entusiastiska tillskyndarna av en generös flyktingpolitik. Men om vi tänker efter en stund. Vad är det egentligen Weiderud säger? Jo han säger ungefär såhär (inte ordagrant förstås):
Vi har genom vår generösa flyktingpolitik kommit att få ett stort antal invånare som är muslimer. Dessa har i många fall valt att inte anpassa sig till det svenska samhället, utan avskärmat sig från detsamma och kräver nu olika speciallösningar, t.ex. respekt för sina särskilda helgdagar.
I de flesta fall kan deras behov tillgodoses genom förstående arbetsgivare och generösa möjligheter att ta ledigt. Men detta räcker inte. Nu krävs alltså att vi offrar en svensk helgdag för att istället upplåta en helgdag till en invandrad minoritet. Det är alltså det som skall bli vårt tack för att vi hjälper dem som är i nöd. Vi skall anpassa oss till dem, inte de till oss.
Med sådana vänner behöver den generösa flyktingpolitiken inga fiender. För nog måste det vara fler än jag som börjar undra om det, givet den rikliga förekomsten av flata svenska oikofober av Weideruds snitt, inte är så att det ligger något i den svenska invandringspolitikens kritikers farhågor att vår generösa invandring på sikt kommer att leda till ett av etniska och religiösa konflikter sargat och splittrat samhälle, eller ett samhälle där pragmatiska och toleranta svenskar överger allt mer av de värderingar som vi byggt vår civilisation på till förmån för de inskränkta värderingar som torgförs av de mest intoleranta av våra invandrare.
Vad Weiderud åstadkommit är helt enkelt ett präktigt självmål. För de som redan tävlar i grenen självförintande nationell underdånighet är naturligtvis Weideruds inlägg ett riktmärke att sträva mot, men för alla oss övriga får det nog betraktas som en skrällande varningsklocka, att något är på väg att gå riktigt, riktigt på tok. Det är inte utan att man tycker att Jimmie Åkesson kunde unna sig att skicka en tårta till Weiderud som tack.
Är detta verkligen svenskens vision om framtiden?
I Sverige råder religionsfrihet. Det skall det naturligtvis även fortsättningsvis göra. Detta är dock inte samma sak som att säga att alla religiösa eller sekulära traditioner måste behandlas lika. Sverige är av tradition och historia ett kristet land. Vår befolkning är fortfarande till förkrossande majoritet på papperet kristen, även om en stor del är tämligen sekulariserad. Att kristna högtider intar en särställning är därför knappast konstigt.
De som arbetar i Sverige har idag överlag väldigt generösa villkor vad gäller mängden ledighet och frihet att styra var denna skall förläggas. För de allra flesta är det inget större problem att få ledigt på en dag som av olika skäl betyder mycket för en. För vissa yrken kan det dock vara lite svårare. Våra blåljusmyndigheter kan t.ex. inte slå sig till ro bara för att det är helg. Vissa butiker har öppet även storhelger, och det finns fler exempel. Jobbar man i dessa branscher kanske det inte alltid går att vara ledig när man vill. Det har även många kristna fått erfara när arbetsschemat inför julen presenterats.
Men det är klart, Weiderud kanske hade tänkt att 1:a maj skulle få stryka på foten som helgdag. Det vore förvisso en välgärning. Även om så vore fallet skulle jag dock kunna tänka mig mer angelägna dagar än Eid al-Fitr att göra till helgdag istället. Jag tänker främst på 23:e augusti, den internationella minnesdagen för diktaturens offer. Det är en dag som alla svenskar, oavsett bakgrund eller religiös tro, borde kunna känna för.
Patrik Magnusson
Den som vill fördjupa sig i min inställning till multikulturalismen kan med fördel begrunda denna artikel på Tradition och Fason.
Esse Non Videri 
Patrik ,
Tack för ett angeläget och intressant blogginlägg!
“… Vad Weiderud åstadkommit är helt enkelt ett präktigt självmål. För de som redan tävlar i grenen självförintande nationell underdånighet är naturligtvis Weideruds inlägg ett riktmärke att sträva mot, men för alla oss övriga får det nog betraktas som en skrällande varningsklocka, att något är på väg att gå riktigt, riktigt på tok…”
De progressiva, vänsterintellektuella i Väst tycks nuförtiden vara uppenbart knepiga och obetänksamma. Obetänksamheten märks nästan oavsett fråga, och knepigheten yttrar sig ex i det förakt för Västerlandet, och det västerländska hemlandet, som dessa intellektuella så ofta stoltserar med.
Detta fenomen tycks för övrigt vara spritt på båda sidor av Atlanten.
Dessutom finns det vissa diskrepanser som ständigt verkar återkomma hos dessa nobla, flumliberala, fosterlandskritiska individer.
En sådan är att samtidigt som hbtq-lobbyn alltid ska verbalt attackera kristna och kristendomen – eftersom kristendomen och bibeln, i sin ursprungsform, knappast förespråkar en hbtq-agenda o d – tvekar samma människor alls inte att lyfta ut äktenskapet ur kristendomen som en företeelse de absolut vill knyta till sig. Precis som om äktenskapet skulle ha ett sekulärt ursprung, och vara en procedur vilken som helst.
En annan märkbar diskrepans som allsköns liberala skönandar, progressiva, kulturvänster m fl representerar, är att samtidigt som många av dem uppenbarligen är ateister – och knappast tvekar att ifrågasätta och gravt förlöjliga kristna och kristendomen närhelst de får chansen – säger de flesta av dem aldrig ett kritiskt pip om muslimer eller islam.
Aldrig någonsin.
Åtminstone inte offentligt, i deras jobb som intellektuella, trots att jobbet som intellektuell konsekvent borde handla om att alltid vilja granska allt på ett mer uttalat värdeneutralt och kritiskt vis.
Allt, alltså även islam.
Om sådana intellektuella som vänsterliberalerna Bengt Westerberg, Birgitta Ohlsson, och socialister som Peter Weiderud – förbundsordförande för ”Socialdemokrater för Tro och Solidaritet” (som tidigare kallade sig “Sveriges kristna socialdemokraters förbund/Broderskaparna”, men händelsevis bytte namn nyligen; sannolikt för att ej stöta bort svenska muslimer såväl från detta förbund som från SAP…) – m fl likasinnade får tillräckligt mycket inflytande, under nog lång tid, tror jag att vi inte bara måste tvingas ta farväl av en tidigare väl fungerande, skandinaviskt särpräglad, sund, svensk monokultur. Då tvingas vi sannolikt att lakoniskt konstatera, att hela landet Sverige dukat under i den av progressiva individer så hyllade mångkulturen.
Helt och hållet dukat under, och det land som då återstår känns inte direkt som en hit, för att uttrycka det ytterst diplomatiskt.
Om en dylik katastrof ej ska inträffa, måste denna för landet tämligen destruktiva, Sverigefientliga “kulturrörelse”, demokratiskt motarbetas. Motarbetas långvarigt, genomtänkt och hängivet.
Att ge upp denna kamp, torde vara detsamma som att ge upp Sverige.
Mvh
Thomas,
Din observation om de vänsterintellektuellas förvirrande tänkande är lika träffsäker som deprimerande. Det är i sanning inte någon lovande framtid vi går till mötes om de får fortsätta att sätta agendan.
Om vi drar ihop trådarna mellan de hbt-frågor du nämner och frågan om det multikulturella samhället så blir inkonsekvensen i dessa personers ställningstagande ännu mera slående. Samma personer som i den ena stunden kan gorma över att det finns konservativa och/eller kristna som inte hoppar jämfota av glädje över jippon som Pride, står sedan i första ledet för att bl.a. de invandrare som kommer från samhällen där homosexuella stenas till döds skall få tillfälle att leva efter sina normer i Sverige, snarare än anpassa sig efter de som här råder.
Nu tycker jag mig ändå se tecken på att en förändring är på väg. Man må tycka hur som helst om partier som SD (och jag är alltjämt tämligen skeptisk till mycket i dess politik) men för debatten i dessa frågor tror jag faktiskt deras framgångar har varit bra. Vi ser nu fler och fler personer även inom de etablerade partierna börja ifrågasätta multikulturalismen som framkomlig väg. Än mer viktigt för att denna utveckling har kommit till stånd har antagligen uttalanden från Cameron och Merkel i denna fråga (Se http://traditionochfason.wordpress.com/2011/04/04/migrationspolitik-%e2%80%93-bortom-multikulturalism-och-isolationism/) varit
Nämnde herr Weiderud är en värderelativist av största mått. I sin ynkliga feghet har den organisation som herr Weiderud är ordförande för förändrats från en organisation för kristna socialdemokrater till en organisation som synes bygga på principen “var-och-en-blir-saliga-på-sin tro”. Skamligt och ynkligt!
Utifrån detta är det helt följdriktigt att denne ynklige och fege värderelativist vill införa muselmanska helgdagar i vårt land som jag betraktar och alltid kommer att betrakta som ett land som måste bygga på Kristendomen. I detta avseende är denna fråga mycket större än den infekterade invandringsfrågan.
Om mina vidare tankar kring herr Weideruds vansinnigheter ber jag att få hänvisa till:
http://fieldmarchal.blogspot.com/2011/08/befangt-forslag-fran-socialdemokrater.html
Esse non videri,
”… Om vi drar ihop trådarna mellan de hbt-frågor du nämner och frågan om det multikulturella samhället så blir inkonsekvensen i dessa personers ställningstagande ännu mera slående. Samma personer som i den ena stunden kan gorma över att det finns konservativa och/eller kristna som inte hoppar jämfota av glädje över jippon som Pride, står sedan i första ledet för att bl.a. de invandrare som kommer från samhällen där homosexuella stenas till döds skall få tillfälle att leva efter sina normer i Sverige, snarare än anpassa sig efter de som här råder…”
Ja, inkonsekvensen är minst sagt slående, och det säger enormt mycket om hur vänstervridet landet är när de kommer undan med alla dessa diskrepanser och all denna intellektuella hederlighet. Gång efter annan.
”… Nu tycker jag mig ändå se tecken på att en förändring är på väg. Man må tycka hur som helst om partier som SD (och jag är alltjämt tämligen skeptisk till mycket i dess politik) men för debatten i dessa frågor tror jag faktiskt deras framgångar har varit bra…”
Deras politik kan självfallet förfinas, och det ska visst presenteras ett nytt partiprogram i höst. Om vi lägger den dagsaktuella politik från SD åt sidan, anser jag nog att partiets största legitimitetsproblem är dess halv- eller helbruna bakgrund i allmänhet, samt den del av SD:s anhängarskara som ännu kan misstänkas vara halv- eller helbruna. Detta gör att SD sannolikt aldrig, eller åtminstone på mycket länge, kan få den naturliga auktoritet i ex invandrar- och integrationsfrågor som stora politiska ledare som David Cameron, Angela Merkel m fl har. När de senare uttalar sig i dessa frågor, blir det för många välutbildade, sofistikerade väljare och medborgare runt om i världen legitimt att börja ställa sig en smula kritisk till någon slags massinvandring och efterföljande multikulturalism som en framkomlig väg.
Dessa ledares offentliga kritik av massinvandring, den stundtals låga kravbilden på invandrare, och mångkulturen i stort, kan kanske framtida historiker beskriva som ett klart trendbrott ang opinionsbildningen i dessa frågor.
Vad SD nog främst kan åstadkomma av verkligt värde på svensk botten, är att tjäna som några slags mindre sofistikerade förtrupper som banar väg för mer välutbildade officerare längre fram. De senare kan då ange hur det fortsatta slaget mot alltför mycket av politisk naivitet och stundtals rena vansinnet ska bedrivas. Detta kan SD förhoppningsvis åstadkomma genom att partiet fortsätter att utmana all den politik som sedan decennier lett till ett patetiskt försvar, ett rättsväsende som både har för lite resurser och en i många stycken för tandlös lag att arbeta med, en skola i förfall såväl gällande kunskaper som disciplin, en lagstiftning inom social- och familjepolitiken som är en smärre katastrof inkluderande världens mest flumliberala abortlagstiftning m m, en generell anda av normkritik och efterföljande normupplösning i samhället i stort osv.
Om SD gör detta nog tålmodigt och skickligt, kommer partiet inte bara att bli permanenta i riksdagen, det kommer i bästa fall att öppna allsköns dörrar för ”välutbildade officerare”. De senare uttrycket nyttjar jag alltså som en metafor för ett eller flera konservativt präglade, nya, partier. De senare kan förslagsvis ta vid där Moderaternas resp Centerns värdekonservativa, och Kristdemokraternas socialkonservativa, falanger har lagt sig pinsamt platt för allehanda dubiösa socialliberaler.
Betraktat på detta vis, kan den mer förfinade, välutbildade, konservativa väljaren i bästa fall lugnt luta sig tillbaka och t o m med viss tillfredsställelse betrakta SD:s intåg i Sveriges riksdag. Allt i detta intåg är måhända inte verkligt estetiskt tilltalande på ett djupare plan, men det banar förhoppningsvis väg för ett så mycket viktigare framtida intåg i form av en bred, djup och stark konservatism.
Kanske inte allt, men tämligen mycket i vår värld kan vi ju tillåta oss att betrakta lite mer distanserat, och rentav en smula lakoniskt. Om vi så önskar. 😉
Mvh