Fasadputs med förhinder

Sedan lång tid tillbaka har SD haft en medveten strategi att putsa på sin brunsolkiga fasad för att framstå som ett rumsrent politiskt alternativ för väljare som med all rätt är besvikna på de etablerade partiernas prestationer. Projektet har haft stor framgång där höjdpunkten naturligtvis var intåget i Riksdagen 2010. Även därefter har man fortsatt att arbeta hårt på sin image. Lokalpolitiker som skämt ut sig med rasistiska eller bara allmänt korkade uttalanden har fått silkessnöret. Partiprogrammet har städats och i många stycken kommit att innehålla ganska sansade idéer.

Opinionsmässigt har allt detta slit betalat sig ganska bra. Tvåsiffriga opinionssiffror och status som tredje största parti har legat inom räckhåll. Så då borde väl allt vara frid och fröjd? Men, nej! Ur nutidshistoriens mörka djup dyker så ett filmklipp och biter SD-toppen Erik Almqvist hårt i de bakre regionerna, ett filmklipp där den då blivande Riksdagsledamoten öser rasistiska och andra oacceptabla okvädningsord över ett par meningsmotståndare på gatan.

Erik Almqvist(SD) har visat sin rätta färg – och får gå

Därmed är det tvärstopp för Almqvists politiska karriär. SD:s ekonomisk-politiske talesman och en av Åkessons allra närmast förtrogna tvingas lämna sina uppdrag sedan hans utbrott sommaren 2010 kommit till allmän kännedom och bortom allt tvivel belagts. Gissningsvis kommer detta att kosta SD opinionssiffror under den närmaste tiden, men med skicklig krishantering kan säkert den långsiktiga skadan minimeras. Att Almqvist så snabbt och skoningslöst offrades tyder på viss insikt hos SD-ledningen om allvaret i situationen och om vad som krävs.

Det bästa SD nu kan hoppas på är att Almqvists rasistiska påhopp kan bortförklaras som ett beklagligt utbrott hos en enskild person som känner sig pressad och mår dåligt. Det SD minst av allt önskar sig är att det inträffade reser frågor om vad som egentligen döljer sig bakom den glättiga fasad Åkesson & co med sådan möda byggt upp de senaste åren. Hos etablerade politiker kan ibland skönjas en viss frustration över att det är så svårt att komma åt Sverigedemokraterna med sakliga argument.

Sverigedemokraterna har nämligen blivit mycket duktiga på att gömma sig bakom sin nya fina fasad. När dess kritiker anklagar dem för rasism, eller pådyvlar dem tvivelaktiga åsikter kan de lugnt stå där i sina kostymer och peka på sitt partiprogram och sina konkreta förslag, och visa att motståndarna överdriver, medan motståndarna, som är övertygade om att bakom kostymer och partiprogram döljer sig bruna skjortor och bräkig rasism, bara har att gnissla tänder och se fåniga ut.

Det Almqvist gjort är att öppna en spricka i denna fasad, och visa allmänheten vad som döljer sig bakom den. Visserligen har enstaka lokalpolitiker gjort detsamma, men dessa har kunnat avfärdas som enskilda knäppgökar som SD i god ordning avpolletterat. Med Almqvist är det inte riktigt samma sak. Han är ingen obskyr lokalpolitiker. Han hör till den absoluta partitoppen. Med ens blir det mycket lättare för SD:s motståndare att för allmänheten göra troligt att vad SD visar upp för allmänheten bara är en Potemkinkuliss. Bakom denna är det samma arga, bittra, unga rasister som tidigare.

Inte blir det bättre av att Almqvist vid det aktuella tillfället är i sällskap av ett par andra ledande SD-politiker, som förvisso inte kan beläggas med motsvarande uttryck som Almqvist, men som i vart fall vare sig då eller senare protesterat mot Almqvists beteende. Det kan ju antyda att de inte uppfattat Almqvists uttalanden som något att höja på ögonbrynen åt, för att det helt enkelt är så man egentligen tycker och tänker där bakom den fina fasaden.

På sitt sätt kan jag faktiskt tycka synd om SD och Almqvist. Det råder inget tvivel om att deras politiker fått utstå mycket otrevligheter och olagligheter som ingen politiker i ett demokratiskt samhälle skall behöva uppleva. Att då i alla lägen befinna sig i balans och aldrig låta sin ilska över vad man utsätts för och sin frustration över att de flesta stillatigande eller skadeglatt ser på när detta sker är närmast övermänskligt.

Det finns också en tendens till att snedsteg begångna av politiker, oavsett partifärg, tenderar att förfölja dem i evig tid. Handen på hjärtat, vem har inte i sin ungdoms oförstånd sagt eller gjort något som man idag skäms över, och som kanske till och med skulle punktera en politisk karriär om det kom till allmän kännedom?

Almqvists problem är dock att det varken var något litet snedsteg eller något som inträffade i ett avlägset förflutet. Framförallt visar valet av okvädningsord när fördämningen brister mer om Almqvists inre tankevärld än vad han rimligen kan känna sig bekväm med. En person utan rasistiska böjelser som det brister för kanske skulle vräka ur sig saker som ”idiot” eller ”kräk” (vilket naturligtvis i sig inte är förenligt med ett civiliserat uppträdande), men de ord som Almqvists reptilhjärna försåg honom med i stridens hetta skulle nog inte vara de första som dyker upp för de flesta.

Exakt vilka långsiktiga konsekvenser detta får beror dels på hur skickligt SD hanterar situationen, dels hur skickligt övriga partier utnyttjar den, men det beror även på hur mycket substans det finns i den kurs Åkesson stakat ut för sin skuta. Om det är som SD:s kritiker hävdar att det enbart handlar om fasadputsning, så kommer det i längden att bli omöjligt för SD att hindra att fler liknande sprickor blottas och fler partiföreträdare måste offras.

Om det däremot är så att SD faktiskt håller på med en seriös omdaning och rasistiska rötägg löpande utesluts samtidigt som en ny generation sverigedemokrater fostras in i ett, förvisso invandringskritiskt, men icke rasistiskt klimat, så kommer med tiden det glapp mellan yta och innehåll som nog de flesta anar finns där idag att minska eller utplånas. Då, men först då, kan SD sluta oroa sig för en ny Almqvist-affär. För då finns inget att dölja längre.

Samtidigt är det inträffade en uppmuntrande påminnelse om hur ringaktad den råa rasismen faktiskt är i Sverige. Avståndstagandet från vedervärdiga påhopp av den typen Almqvist ertappats med är i det närmast universell. Det är bra. Jag vill dock avslutningsvis höja en varningens finger för en form av rasism som är mycket mera utbredd och accepterad i Sverige, och därför långt farligare. Jag tänker på antisemitismen.

Reepalu (s) visar sin rätta färg gång på gång – men ingen bryr sig

Det som politiker och opinionsbildare på vänsterkanten, inte minst i Malmö, säger om judar skulle aldrig accepteras om det sades om någon annan grupp. Genom att klä sin antisemitism i Israelkritisk klädedräkt och genom att undvika de mest pöbelmässiga okvädningsorden har antisemiterna ännu lyckats med sin balansakt på slak lina och sluppit det universella avståndstagande de hade förtjänat. Den viktigaste förklaringen till att de kommit undan är dock att det i detta fall inte handlar om elaka sverigedemokrater som uttalar sig, utan om ”respektabla” vänsterpartister, vissa socialdemokrater, och kulturpersonligheter. Varför är alltid toleransen mot dessa personers övertramp så mycket större?

Patrik Magnusson, oberoende konservativ

Advertisements

1 Response to “Fasadputs med förhinder”



  1. 1 Martin Edgelius Trackback on November 15, 2012 at 9:54 am

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s





%d bloggers like this: