Sommartyckande 2: Terrorismen och de olympiska idealen

De olympiska spelen grundar sig på ett i grunden mycket sympatiskt ideal, att idrottare från hela världen, oberoende av politiska och religiösa motsättningar mellan de olika länder de kommer ifrån, samlas för att kämpa om ära och medaljer i ädel tävlan. Att spelen sedan i praktiken ofta kommit att utnyttjas av arrangörer och deltagare för mindre ädla politiska syften är beklagligt, om än troligen ofrånkomligt.

Detta ogiltigförklarar på intet sätt de höga idealen, eller minskar vikten att försöka leva upp till dem. På samma sätt som handel och vetenskap ofta kan ha en förbrödande verkan mellan folk, kan idrotten också ha det. När de olympiska spelen ikväll invigs i London är det därför en positiv och välkommen händelse även för oss som inte är fanatiskt idrottsintresserade.

Terrorismens ideal är helt annorlunda. Där olympierna står för ärlig och fredlig tävlan och förbrödring, står terrorismen för hat, fruktan, våld och feghet. Terroristernas mål kan skifta, men deras medel är det urskiljningslösa våldet, deras offer oftast oskyldiga människor vars enda ”brott” är att vara född i fel land, tillbe fel gudar, eller bara befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt. Lika ädla och hedervärda som de olympiska idealen är, lika förkastliga är terrorismens ideal.

Vid ett tillfälle i historien har dessa två ideal kolliderat med full kraft, i München för 40 år sedan. Vid de olympiska sommarspelen som då gick av stapeln bröt sig terrorister in i den olympiska byn och tog gisslan ur den israeliska OS-delegationen. Det hela slutade med att 11 olympier, som kommit i fred för att delta i tävlingarna, mördades. Detta fega angrepp var ett angrepp inte bara på de israeliska atleterna, eller staten Israel, utan ett angrepp på hela den olympiska familjen, de olympiska idealen och hela världssamfundet.

Sedan dess har regelbundet rests krav på att de mördade atleternas minne skall högtidlighållas i olympiska sammanhang genom en tyst minut. Så också i år, 40 år efter blodbadet. IOK har dock som vanligt inte låtit sig bevekas. Det anses som allt för politiskt att hedra offren, eftersom de är israeler. Rädslan att reta de muslimska länderna är för stor. Ursäkta, men vilket struntprat. Om offren kommit från något annat land hade en tyst minut arrangerats för länge sedan.

Att hedra människor som fallit offer för terror när de deltog i olympiska spel är en synnerligen opolitisk handling, ett ställningstagande för de olympiska idealen över de terroristiska. Från vilket land offren kom hör inte hit. Skall vi hedra de olympiska idealen är just sådana hänsyn helt fel. Att avstå från en tyst minut därför att offren kom från ett visst land – det är en politisk markering, och en synnerligen rutten sådan.

Jag hoppas därför att publiken vid öppningsceremonin spontant reser sig och håller en tyst minut när nu inte IOK velat tillhandahålla en sådan. Själv håller jag min tysta minut nu:

For those of you not speaking swedish: This is the time for me to honour the olympic athlets that in 1972 fell victim to a cowardly act of terrorism, with a minute of silence.



























































Ok, let the games begin!

Patrik Magnusson, oberoende konservativ

Advertisements

0 Responses to “Sommartyckande 2: Terrorismen och de olympiska idealen”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s





%d bloggers like this: