Vapen till Saudiarabien?

Sverige säljer vapen till Saudiarabien och nu har det även framkommit att svenska myndigheter är inblandade i att bygga upp en fabrik för produktion av pansarvärnsvapen i Saudiarabien. Förutsägbart nog utbryter då ett politiskt ramaskri. Hur i hela friden kan Sverige sälja vapen till en brutal diktatur som Saudiarabien? Tittar man närmare på det hela skall det dock visa sig att det finns goda skäl att det blivit så. I denna artikel skall jag försöka avliva en del felaktiga föreställningar om svensk vapenexport i allmänhet och den till Saudiarbien i synnerhet.

Äras den som äras bör

Leni Björklund (s) - Skrev ursprungligen avtalet med Saudi Arabien

Till att börja med måste jag kort kommentera det utbrott av moralisk indignation som vi kunnat beskåda från socialdemokratiskt håll. Regeringen har fått utstå hård kritik för affärerna med Saudiarabien. Det må naturligtvis stå sossar och andra att tycka vad man vill om detta, men den framstår som mer än vällovligt hycklande att skylla på alliansregeringen som bara fullföljer de avtal som den socialdemokratiska regeringen slöt 2005 om försvarsmaterielsamarbete med Saudiarabien.

Att fullfölja ingångna överenskommelser är en grundbult i svensk vapenexportpolitik. Den som köper krigsmateriel av Sverige kommer under lång tid att bli beroende av olika typer av följdleveranser, allt ifrån ammunition och reservdelar till mjukvaruuppgraderingar och utbildning. Om en köpare skulle ha minsta misstanke om att vi till följd av tillfälliga opinionssvängningar skulle kunna strypa följdleveranser till komplexa vapensystem så finns det inte en chans att vi skulle få göra några affärer alls med krigsmateriel. Av den anledningen har regeringen, trots att vissa regeringspartier inte alls gillar läget, inte haft annat val än att fullfölja affärerna.

Sten Tolgfors (m) kan bli syndabocken i denna affär

Sedan kan man inte anklaga regeringen för att agera särskilt rakryggat heller. 2010 hade man en chans att säga upp avtalet med Saudiarabien, men valde då att inte göra det. Så helt kan man inte slå ifrån sig nu och bara peka på sossarna. Slå ifrån sig har annars blivit till en nationalsport bland politiker av alla kulörer. Alla verkar helt oförstående och har aldrig hört ett ljud om detta, trots att det nu visat sig att alla partier fått information även om den tekniköverföring rörande vapenfabrik som nu blivit aktuell. FOI som bara har skött det uppdrag de ålagts riskerar att få stå med hundhuvudet.

Varför export av krigsmateriel?

Nåväl, jag anar redan invändningen. Varför skall vi då sälja vapen överhuvudtaget? Vi är ju ett litet fredligt neutralt land. Just det. Vi är ett litet fredligt neutralt land. Därför måste vi sälja vapen. ”Vill du ha fred, förbered dig för krig” lyder ett gammalt talesätt. Även fredliga länder behöver ett försvar, ifall de skulle hamna i blickfånget för mindre fredliga länder. Ett land som vill ha en slagkraftig och trovärdig försvarsmakt måste se till att utrusta den med den bästa utrustning som står att få.

Detta kan man göra på två sätt, genom att tillverka materielen själv, eller genom att köpa den från andra länder. Problemet med det senare (om man bortser från den rent etiska kullerbyttan i att själv vägra exportera vapen men samtidigt förvänta sig att andra länder skall exportera till oss) är att import är ett mycket osäkert sätt att se till att utrusta sig. De länder som tillverkar utrustningen skräddarsyr den efter sina behov. Det kan innebära att det som står till buds på marknaden inte är så lämpat för kallt klimat, är anpassade efter en stormakts behov (och kostar därefter) och att den modernaste utrustningen helt enkelt inte är till salu.

Caproni Ca313 eller "den flygande likkistan" som Sverige på nåder fick köpa av Italien 1940 då vi led skriande brist på flygplan och egen flygindustri

Framförallt innebär det att när utrustningen behövs som bäst så är det som svårast att få importera den. Då ser varje land om sitt eget hus först. Först sedan det producerande landets behov har tillgodosetts göre sig utländska kunder besvär. Precis den situationen fick Sverige uppleva före och under andra världskriget, då vi stod dåligt rustade och ännu inte hade byggt ut vår försvarsindustri. Ett land som ingår i en militär allians kan förvisso räkna med att få tillgång till allierades försvarsmateriel på lite förmånligare och säkrare villkor, men ett alliansfritt land som Sverige har inte det privilegiet. Alltså är det särskilt viktigt för ett neutralt land att ha sin egen försvarsindustri.

Sverige är slutligen ett litet land. Krigsmateriell är ofta högteknologisk och komplex utrustning. Det krävs enorma summor i utvecklingskostnader för att hålla sig i teknikfronten. Det innebär i sin tur att det krävs stora serier av den utrustning som tillverkas för att styckepriset skall bli hanterbart. Ett litet land som Sverige har dock svårt att på egen hand svälja dessa stora serier. Inte har det blivit lättare sedan vår egen försvarsmakt i det närmaste monterades ned. Enda sättet för ett litet land att kunna behålla sin försvarsindustri är att dela kostnaderna med andra länder genom att exportera.

Vad är krigsmateriel?

Rubriken ovan kan tyckas ha ett väldigt enkelt svar. I realiteten är det dock mycket mer komplicerat än vad det vid en första anblick kan se ut. Att ett gevär, en kanon, en ubåt eller ett bombflygplan är krigsmateriel är ganska självklart. Definitionen av krigsmateriel är dock mycket vidare än så. Förutom den materiel som klassas som ”Krigsmateriel för strid” finner vi materielslag som klassas som ”Övrig krigsmateriel”. Här hittar vi sådana produkter som ammunition till sportskyttevapen, minröjningsutrustning, radarsystem, gasmasker, G-dräkter, kameror för flygspaning och mycket annat.

Utöver detta finns en mängd exportprodukter som har flera möjliga användningsområden. En lastbil kan t.ex. både användas för att frakta nödhjälp till katastrofområden, till att transportera trupper, eller t.o.m. att montera en SCUD-robot på. Teknisk utbildning kan också ha många användningsområden. En programmerare kan ju använda sina kunskaper både till att programmera medicinsk utrustning och till att programmera ballistiska missiler eller genomföra cyberkrigföring.

Erieye - som står för nästan hela den svenska krigsmaterielexporten till Saudiarabien

Sverige säljer en stor mängd krigsmateriel för strid, men en stor del av krigsmaterielexporten är också andra varor som är klassade som krigsmateriel, men som inte nödvändigtvis är ett förstahandsval för en regim som vill slå ned en folklig demonstration. Alla som försökt klubba ned en demonstrant med ett flygburet radarsystem inser att det är en smula otympligt för uppgiften. Att Saudiarabien har en sådan framträdande roll i årets förteckning över svensk krigsmaterielexport beror just på att landet köpt det flygburna radarsystemet ”Erieye” från Sverige.

Detta bör man ha i bakhuvudet när man diskuterar export av krigsmateriel. Innan man bildar sig en uppfattning om export till ett visst land är lämplig eller ej bör man sätta sig in i detaljerna.

När pest är bättre än kolera

Om vi nu konstaterat att vapenexport är en ofrånkomlig nödvändighet om vi vill bevara en inhemsk försvarsindustri, borde man då åtminstone inte kunna välja sina kunder lite bättre? Saudiarabien är trots allt en av världens just nu hårdaste diktaturer, med oräkneliga människorättskränkningar på sitt samvete. Jo, där måste jag medge att det finns en poäng. Det känns faktiskt inte helt bekvämt att exportera krigsmateriel till Saudiarabien.

Satt i ett större sammanhang är dock inte slutsatsen riktigt lika självklar. Saudiarabien är beläget i en region präglat av konflikter. Kring Persiska viken pågår ett maktspel mellan två regionala stormakter, Saudiarabien och Iran. Det senare landet är ett av få i världen som faktiskt kan göra anspråk på att vara än mera förtryckande än Saudiarabien. Iran är också en utstuderat aggressiv nation som provocerar och hotar omvärlden med sina kärnvapenambitioner, stödjer internationella terroristgrupper och söker utnyttja folkligt missnöje i länder som Bahrain till att flytta fram sina positioner.

Iran utgör ett hot, och Saudiarabien är dess granne

Att Saudiarabien just nu rustar sig som galningar och köper utrustning var helst man kan få tag på den beror i huvudsak på att man står inför ett reellt iranskt hot. Det ligger i västs, och därmed Sveriges intresse, att Irans maktambitioner hålls i schack, och att den saudiska oljan får flöda fritt till världsmarknaden. Av den anledningen är det inte självklart en nackdel att de saudiska stridskrafterna är väl rustade. Ibland är faktiskt pest bättre än kolera.

Därmed inte sagt att det ligger i Sveriges intresse att exportera all slags krigsmateriel till Saudiarabien. Sådan materiel som är särskilt lämpad för att förtrycka civilbefolkning och slå ned demonstrationer skall man nog undvika att sälja till ett land som Saudiarabien. Det är dessutom oftast materiel vars värde för att avskräcka ett land som Iran från att anfalla, och att slå tillbaka angrepp från Iran, är mycket begränsat.

När det gäller den nu aktuella exporten, av flygburna radarsystem och även hjälp att etablera tillverkning av pansarvärnsvapen, så anser jag att det bör vara möjligt för Sverige att tillåta sådan export till Saudiarabien. Även om vi i framtiden kommer fram till att det inte ligger i våra intressen att göra denna typ av affärer med Saudiarabien och vi därför inte skall förnya det avtal som vi tecknat, så kan vi inte nu krypa undan de åtaganden vi gjort. Det samarbete vi lovat Saudiarabien måste vi ge dem så länge de vill ha det, och så länge inte internationella embargon befriar oss från avtalet. I annat fall tappar vi all trovärdighet internationellt.

Ett lämpligt regelverk

Hur bör då ett lämpligt regelverk för svensk vapenexport se ut? Vilka länder bör vi exportera till och vad? Låt oss börja med ett pragmatiskt konstaterande. De allra flesta länder som vill köpa vapen kommer att kunna göra det, alldeles oavsett om Sverige säljer eller ej. Det finns många andra tillverkare runt om världen som tillverkar och säljer vapen. I praktiken blir utfallet inte så annorlunda om Sverige säger nej. Det blir aktieägare i andra länder som tjänar pengarna, men vapen kommer den regering som kan och vill betala för dem att få. Det finns dock ett undantag.

Länder som underkastas ett internationellt vapenembargo kommer att ha betydligt svårare att skaffa vapen, och då särskilt mera avancerade vapen. När det internationella samfundet kommer överens om att ett lands regim är så brutal mot sin befolkning och/eller utgör ett så stort hot mot omgivande länder att regimen inte bör tillåtas köpa vapen, då kan det faktiskt få effekt, och inte bara bli en tom symbolhandling. En annan fördel med internationella överenskommelser är att samma regler då kommer att gälla för tillverkare oavsett vilket land de kommer ifrån.

Sverige skall tveklöst följa internationella överenskommelser om vapenembargon mot skurkstater. Vi bör också vara pådrivande för att dylika embargon skall etableras mot länder som förtjänar sådana. Så länge inget embargo finns bör grundregeln vara att export skall beviljas så länge det inte strider mot våra nationella intressen att så sker. Exempel på anledningar att neka exportlicens skulle kunna vara att det rör utrustning som är hemlig och av yttersta vikt för vårt totalförsvar, att mottagarlandet för en mot Sverige, svenska allierade eller till Sverige vänskapligt sinnade länder aggressiv politik, eller att man befarar att utrusningen i huvudsak är avsedd att användas på ett sätt som står i strid med grundläggande demokratiska och människorättsliga värderingar.

Länder som hotar omvärlden bör inte ha svenska vapen. De länder som hotas av dessa skurkstater, eller till och med för legitima försvarskrig mot dem bör däremot kunna köpa svenska vapen. Inte heller offensiv krigföring syftande till att skydda mänskliga rättigheter och främja demokrati bör diskvalificera ett land, särskilt inte om det gäller med Sverige allierade länder och etablerade demokratier. Här kan länder som Nordkorea och Iran utgöra uppenbara exempel på länder som bör få nej, medan USA, Israel och EU-länderna är typiska länder som bör få ja.

Demokratikriteriet är lite mera komplicerat. Även en diktatur har folkrättslig rätt att värna sitt territorium mot främmande makt. Demokrati och diktatur är också notoriskt laddade och oprecisa begrepp. Det är inte svart och vitt, utan snarare nyanser av grått. Det är fullt möjligt för folkvalda regeringar att kränka mänskliga rättigheter, liksom det är fullt möjligt att regimer som inte är folkvalda ändå åtnjuter ett brett folkligt stöd.

BILL är ett utmärkt vapen att slå ut stridsvagnar med, men mot folkmassor är det i det närmaste värdelöst, och enormt kostnadsineffektivt

Här tror jag att det blir viktigt att skilja på olika typer av krigsmateriel. En stor del av den utrustning som klassas som krigsmateriel är inte vapen i strikt mening. Det är varor och tjänster som har militär användning, men som inte i sig är något man dödar med. Där borde man kunna vara betydligt mindre restriktiv. Vill man dra saker riktigt till sin spets tvingas man i princip stoppa all export om man vill ha garantier för att varan inte skall gå använda att döda eller skada med. Tänk bara vad man kan göra med en gaffel, en plastpåse eller en skiftnyckel.

Sedan har vi vapen vars främsta användningsområde är att bekämpa andra militära förband, stridsvagnar, pansarvärnsvapen, örlogsfartyg, stridsflygplan, luftvärnssystem o.s.v. Dessa är av begränsat värde för att slå ned folkliga protester. Även här bör export vara möjlig, om det nu inte handlar om ett land som belagts med embargo eller som bedöms utgöra ett hot mot omvärlden.

Slutligen har vi vapen och annan krigsmateriel som faktiskt är särskilt tillverkade för att slå ned demonstrationer, tortera fångar, avlyssna medborgare eller på annat sätt kränka medborgerliga rättigheter, samt vapen som förvisso i första hand är avsedda för militärt bruk, men som också lätt kan användas för att anställa blodbad på civila, t.ex. kulsprutor och spränggranater. Det skall man nog akta sig för att exportera till länder som inte känns trovärdiga i sin uppslutning till grundläggande demokrati och mänskliga rättigheter.

Vad blir följden av denna affär?

Ännu har vi inte sett var allt detta slutar, men om vi skall spekulera lite i vad som kan tänkas komma ut av denna affär så gissar jag att det saudiska samarbetsavtalet i tysthet kommer att förvinna ned i lämplig papperskorg och aldrig förnyas, att vi tämligen snart kommer att få se partiledarmästerskapen i att kräva snabba ändringar i riktlinjerna för vapenexport (vilket rimligen var ekots mål med sitt ”avslöjande”), och möjligen att försvarsministern till sist tvingas avgå.

Det vore onekligen ett ödets ironi om den försvarsminister som borde haft sparken flera gånger om för sin oförmåga att vända den negativa utvecklingen i sitt fögderi och återskapa en svensk försvarsförmåga skulle falla på en affär där han egentligen inte gjort något fel (utom möjligen tafflig krishantering), utan bara råkat befinna sig på fel plats när den tidsinställda bomb Leni Björklund (s) apterat exploderade i ansiktet på honom.

Patrik Magnusson, oberoende konservativ

Jag tänker avslutningsvis begå den ohyggliga handlingen att länka till en socialdemokratisk bloggare. Men han skriver faktiskt synnerligen klokt om saken.

Advertisements

3 Responses to “Vapen till Saudiarabien?”


  1. 1 Dag Elfström March 11, 2012 at 6:08 pm

    Jag håller inte med dig i sakfrågan (jag tycker inte att export av krigsmaterial till brutala diktaturer är en bra idé alldeles oavsett andra säkerhetspolitiska avvägningar), men denna artikel innehöll ändå en del sakuppgifter som debatten verkar bortse ifrån.

    Speciellt gällande det här med att krigsmaterial faktiskt i huvudsak omfattar helt andra saker än vapen. Det är faktiskt en ganska relevant sak i sammanhanget, som media uppenbarligen inte klarar av att förmedla ordentligt.

  2. 2 Patrik Magnusson March 12, 2012 at 8:15 pm

    Dag,

    Även om jag har en mindre restriktiv inställning till vapenexport än vad du har så är nog skillnaderna mindre än vad man vid första påseende kan tro. De allra värsta diktaturerna skulle även med mitt system få nobben på det mesta som klassas som krigsmateriel, och en hel del annat som inte gör det (högteknologi i allmänhet). De som man på goda grunder kan anta skall använda sin utrustning för att angripa demokratier och dess allierade bör naturligtvis bannlysas.

    Normalt är det rätt stor överensstämmelse mellan förekomsten av diktatur och tendens att hota demokratiska grannländer. Det finns dock anomalier. Ett antal länder är rejält repressiva internt, men tämligen timida internationellt. En del hotas av andra (ofta värre) diktaturer, eller rebellgrupper, och tyr sig ibland till väst för att få stöd mot sina fiender, även om de delar vår demokratisyn.

    Saudiarabien är det kanske mest uppenbara exemplet på en sådan anomali. Det är trots allt en av de brutalaste diktaturer vi har på jorden just nu, möjligen till och med värre än Iran. Samtidigt är Saudiarabien provästligt, sitter rätt nöjd med sin position i världen, och förefaller inte inriktad på några erövringståg. Landet utgör den enda rella motvikten mot Iran i regionen. Framförallt sitter de på den ultimata trumfkortet, världens största kända oljereserver.

    Jag medger villigt att det inte är något enkelt dilemma hur man skall förhålla sig till Saudiarabien. När hjärtat får råda så vill man ju inte ha med dem alls att göra. Samtidigt kan man inte bortse från de strategiska implikationerna. Ett av Iran dominerat Mellanöstern vore i sanning ingen lycka. Då kan det kanske ändå vara klokt att se till att saudierna har de vapen som behövs för att hålla Iran i schack. Hur man än gör blir det fel. Suck.


  1. 1 Projekt Simoom « Joakim Larssons blogg Trackback on March 21, 2012 at 5:37 pm

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s





%d bloggers like this: