En konservativ budget

Vems är pengarna - egentligen?

En fördel med att befinna sig i ständig opposition är att det är förhållandevis lätt att stå vid sidan och gnälla istället för att ta ansvar och fatta tuffa beslut. För den bistra verkligheten är att samhället inte har obegränsat med resurser att röra sig med. Vill man öka det offentligas utgifter för diverse behjärtansvärda ändamål, så får man antingen lov att öka intäkterna (=skatterna) i motsvarande grad, eller skära i andra utgifter, eller finna sig i att samla på sig ett offentligt underskott som förr eller senare exploderar i ansiktet på en, vilket nog grekerna kan vittna om. Samma dilemma drabbar naturligtvis den som vill sänka skatter. Vilka andra skatter kan man tänka sig höja? Vilka utgifter kan man skära i? Eller skall man, som 40-talisterna, låta kommande generationer ta notan?

Sverige har under sitt långa socialdemokratiska styre i huvudsak hanterat denna balansgång genom att öka de offentliga utgifterna och skatterna i stadig takt, till dess att vår tidigare ganska normala ekonomi (skattetrycket var 1960 under 30 %) blev ett högskattesamhälle där i slutet av 80-talet närmare 60 % av värdet av den samlade produktionen dammsögs upp av politikerna. Sedan dess har skatteuttaget minskat något, till 48 % efter Bildts tre år vid makten, runt 50 % när godsägare Persson fick kliva av, och till omkring 46 % idag. Snittet inom OECD är idag 34 %. Nivån i några viktiga länder är Frankrike(43), Tyskland (36), UK (35), Japan (27), USA (25).

Sveriges offentliga inkomster

Det är inte alltid helt lätt att skaffa sig en bra överblick över den ofantliga sektorn och dess intäkts- och utgiftsposter. Detta beror delvis på att offentlig verksamhet i Sverige bedrivs i flera nivåer, kommunal, landstingskommunal och statlig, dels på att tidigare regimer medvetet försökte dölja viss beskattning för att undvika att medborgarna satte sig på tvären. Efter lite efterforskningar har jag dock lyckats (tror jag – den som vet bättre får gärna rätta mig) skapa en bild av var pengarna till det offentligas kassakista kommer ifrån.

Sveriges BNP (summan av värdet på alla varor och tjänster som produceras) var 2009 omkring 3100 miljarder kronor. De samlade offentliga inkomsterna var drygt 1620 miljarder kronor varav 1450 miljarder kronor tas in i skatter och sociala avgifter. Av dessa kommer 31 % från direkta skatter på arbete, 27 % från indirekta skatter av arbete, 13 % från skatt på kapital, 22 % från moms och 8 % från punktskatter. Dessa delposter kan sedan brytas ned i mera detalj för att se exakt hur mycket intäkterna skulle minska om man tog bort en viss typ av skatt, eller ändrade dess storlek.

Gunnar sträng (s) - Mästare på att höja och dölja skatter

En sådan undertyp förtjänar ett särskilt omnämnande, nämligen arbetsgivaravgifterna, den främsta av alla dolda skatter. Arbetsgivaravgifterna uppgår till omkring 400 miljarder per år, eller 27 % av de totala offentliga inkomsterna. Detta är en skatt på arbete, men en skatt som löntagaren aldrig ser, och som arbetsgivaren till och med är förbjuden att redovisa för den anställde. När min lön trillar in i slutet av varje månad brukar mitt konto växa med ca 19000 kronor. På mitt lönebesked står att jag har en månadslön på 26000. Med enkel matte som till och med en humanist som jag begriper kan man räkna ut att jag betalat 27 % i skatt ((26000-19000)/26000), vilket ju låter ganska humant (tack alliansen för jobbskatteavdraget på 1800 i månaden). Men skrapar vi lite på ytan ser vi att min arbetsgivare faktiskt inte betalat 26000 för mina tjänster, utan 34000, för det skall ju betalas 8000 i arbetsgivaravgift också. Min ”verkliga” bruttolön är alltså 34000, av vilka jag får behålla 19000. I realiteten betalar jag alltså 44 % i inkomstskatt. Och det är ändå blygsamt jämfört med för 20 år sedan. Men många skattebetalare genom tiderna har bara ryckt på axlarna åt arbetsgivaravgifterna och tänkt ”-jaja, det drabbar ju bara arbetsgivaren”. Jaså?

Tittar vi på lite specifika detaljer ser vi att den statliga inkomstskatten utgör 2,7 % av intäkterna och att den s.k. värnskatten ingår i detta med mindre än 0,3 % av de totala intäkterna. Detta kan vara något att ha i bakhuvudet när vänstern förfasar sig över den ekonomiska katastrof det skulle innebära att införa platt skatt, eller drömmer om vilka enorma tillskott i statens kassakista man skulle få genom att straffbeskatta ”de rika”. Faktum är att Sveriges lönestruktur är så sammanpressad och höginkomsttagarna så få att progressiv beskattning aldrig kan få mer än ytterst marginell effekt på statens inkomster. Men för de avundsjuka är det en viktig symbolfråga.

Fastighetsskatten står för 1,8 % av intäkterna, skatt på alkohol och tobak för 1,5 % och olika energi- och miljöskatter (främst bensinskatt) nästan 5 %. Den absoluta majoriteten av skatterna kommer dock från tre poster, kommunal inkomstskatt, arbetsgivaravgift och moms. Dessa tre står tillsammans för 83 % av de totala skatteintäkterna.

Notera att det finns en rad olika sätt att redovisa nationalräkenskaper på. Beroende vilket sätt man beräknat BNP, offentliga inkomster och utgifter, d.v.s. vilka poster som ingår kan det skilja ganska mycket. Det kan därför vara vanskligt att jämföra inkomster och utgifter rakt av för att få en uppgift om budgetbalansen. Man måste jämföra äpplen med äpplen, inte med päron. Skillnaden mellan skatteinkomsterna på 1450 miljarder och de totala inkomsterna på 1620 miljarder förklaras bl.a. av kapitalförslitning (avskrivningar), räntor och aktieutdelning.

Sveriges offentliga utgifter

De offentliga utgifterna är om möjligt ännu svårare att följa än inkomsterna. Dess totala storlek är ungefär densamma som inkomsterna, ca 1640 miljarder kronor. Det finns ett internationellt system för att jämföra offentliga utgifter, COFOG, med tio delområden, och en stor mängd underområden. Följer man detta så är den i särklass största svenska utgiftsposten ”socialt skydd” vilken omfattar 42 % av utgifterna, eller knappt 700 miljarder. Här ingår äldreomsorgen som kostar ungefär 90 miljarder. Resten är i princip transfereringar.

Pengar till pensionärer är en stor utgiftspost, och i denna grupp finns både pigga och arbetsföra människor...

Bland dessa transfereringar står pensionerna och andra överföringar till äldre i en klass för sig. De omfattar drygt 250 miljarder, eller 15 % av Sveriges offentliga utgifter. Stöd till sjuka och handikappade uppgår till 160 miljarder (nästan 10 % av de offentliga utgifterna), men i detta ingår även kostnader för viss omvårdnad, t.ex. av handikappade. Drygt 80 miljarder går till barnfamiljerna, främst som barnbidrag och föräldrapenning. Arbetslösheten kostar 45 miljarder, och övriga sociala ändamål, däribland missbruksvård, ungefär 55 miljarder. EU:s genomsnitt för socialt skydd är 18 % av BNP. Sverige ligger på 23 %.

Näst största område är allmän offentlig förvaltning som kostar omkring 240 miljarder. Detta är det mest svåröverskådliga området, med en stor mängd olika delposter. Här finner vi kostnaderna för Riksdag och departement, diverse myndigheter, t.ex. Riksskatteverket, Tullen och SCB, samt utrikesförvaltningen (totalt ca 53 miljarder). Här finner vi också förvaltningskostnader för staten (45 miljarder) landstingen (2 miljarder) och kommunerna (33 miljarder), utlandsbiståndet (29 miljarder), räntan på statsskulden (37 miljarder) och grundforskning (25 miljarder).

Tredje största utgiftsområde är hälso- och sjukvård, vilken kostar 230 miljarder, eller 13 % av utgifterna. Som andel av BNP använder Sverige nästan exakt lika stora resurser på sjukvård som snittet i EU, 7 %. Nästan lika stor kostnad, 215 miljarder går till utbildning. Här ligger Sverige något över genomsnittet, 7 % av BNP mot ca 5,5 % i EU. Detta förklaras dock i huvudsak av att kostnaderna för förskola/barnomsorg ligger med i området. Det kostar drygt 50 miljarder, medan grundskolan kostar knappt 80 miljarder, gymnasiet 35 miljarder, högskola 23 miljarder och forskarutbildning 29 miljarder. Till detta kommer studiemedel om ca 12 miljarder. När det gäller högstadium och gymnasium satsar Sverige minst i hela EU, och även inom högre utbildning är vi tämligen medelmåttiga.

...och de som är riktigt gamla och/eller ofärdiga

De fyra områdena socialt skydd, allmän offentlig förvaltning, sjukvård och utbildning svarar tillsammans för 82 % av de offentliga utgifterna. Resten fördelas på näringslivsfrågor (bl.a. kostnader för investeringar i och drift av infrastrukturen) på drygt 148 miljarder (9 % av utgifterna), samhällsskydd och rättsskipning (d.v.s. polis, domstol, kriminalvård, brand- och räddningstjänst) som sammanlagt kostar 46 miljarder (3 % av utgifterna), försvar 41 miljarder (knappt 3 % av utgifterna och 1,3 % av BNP), fritid (ungefär hälften var till idrott och kultur) 28 miljarder (2 % av utgifterna), bostadsförsörjning och samhällsutveckling 20 miljarder (1 % av utgifterna) samt miljöskydd drygt 7 miljarder (<1%).

Den offentliga sektorns storlek – spelar den någon roll?

Jämför man internationellt så är det ganska stor skillnad hur stor offentlig sektor olika länder har. I den industrialiserade världen utgör Sverige tillsammans med övriga nordiska länder den ena ytterligheten med stor offentlig sektor (drygt 50 % av BNP), länder som USA, Australien, Japan utgör den andra ytterligheten (30-35%), medan de flesta europeiska länder (bl.a. UK och Tyskland) återfinns nära OECD-genomsnittet på runt 40 %.

Det finns också ett antal länder som intäktsmässigt liknar Australien, men utgiftsmässigt mera liknar Sverige. Här finner vi länder som Grekland (intäkter 38 % – utgifter 53 %), Spanien (35 % respektive 46 %), Irland (35 % – 49 %), Portugal (39 % – 48 %), Storbritannien (40 % – 52 %) och USA (31 % – 42 %), länder som just nu befinner sig i skuldkris. Om vi bortser från den slutsats som borde vara uppenbar för alla, att det offentligas intäkter och utgifter bör vara i balans, spelar det då någon roll hur stor offentlig sektor man har? Är det bättre med en stor eller en liten?

Här finns två tvärsäkra svar, nyliberalens kategoriska ”ju mindre desto bättre” och socialistens lika kategoriska ”ju större desto bättre”. Riktigt så enkelt är det dock inte. Vi hittar välskötta länder i båda ändor av skalan. Både Sverige och Australien kan sägas vara exempel på väl fungerande länder, liksom medelvägens Tyskland. På samma sätt finner vi mindre väl fungerande länder längs hela skalan. Det man däremot kan säga är att när man lämnar det område där OECD-länderna återfinns (30-55 %) och vandrar långt ut i extremerna hittar vi de riktiga bottennappen.

Mexico - ett svagt samhälle i knarkbaronernas våld

Ett exempel på ett land som inte kan sägas fungera särskilt väl är Mexico. Dess offentliga sektor är bara på ca 24 % av BNP. Typiskt för mindre utvecklade länder är en väldigt liten offentlig sektor. Det är dock inte främst avsaknaden av offentlig sektor som gör dem fattiga, utan fattigdomen som hindrar framväxten av en stor offentlig sektor. I ett fattigt land utgör livets nödtorft en större andel av den totala ekonomin. Utrymmet för den typ av tjänster som det offentliga oftast tillhandahåller är litet. Förmågan att driva in de skatter som kan finansiera offentliga utgifter är också liten.

Länder med mycket stor offentlig sektor tenderar också att gå kräftgång. Sverige var på 70- och 80-talet ett avskräckande exempel på en modern industrination som skattade sig i stå. Annars förknippar man de riktiga högskattesamhällena med kommunistiska diktaturer som de nu hädangångna regimerna i Östeuropa, och kvarvarande reliker som Cuba och Nordkorea. Detta är länder som varit eller kunnat vara välmående, men som valt eller påtvingats en ideologisk modell som kört dem i botten.

Nordkorea, världens största fångläger - så nära 100% offentlig sektor man kan komma

Om vi lämnar dessa extremer bakom oss och fokuserar på ”normala” västliga industrinationer blir det något ospännande slutsatsen att den offentliga sektorns storlek inte ensamt har så stor betydelse i alla fall för ett lands förmåga att generera tillväxt. Inte heller för den vanlige medborgaren har det så stor betydelse som både marknadsliberaler och socialister tycks tro. Folk ligger inte och dör i drivor av fattigdom, elände och svält på gatorna i Sydney, Yokohama och Seoul. Samtidigt är det inte så att medborgarna i dessa städer har så ofantligt mycket mer pengar att lägga på mat, kläder, boende, nöjen och annan privat konsumtion än bröderna i Stockholm, Lyon eller Odense.

Det sociala trygghetsnät som välfärdsstaten i Sverige spänt upp med våra skattepengar finns även i Australien och Schweiz. Det är bara det att där står inte staten i lika hög utsträckning för detta, utan det bekostas av medborgarna själva i form av privata försäkringssystem och andra civilsamhälleliga lösningar. Om inte staten tillhandahåller generös ersättning vid arbetslöshet, sjukdom eller efter pension, då är inte medborgarna (i de flesta fall) dummare än att de ordnar detta själva. Skillnaden mellan att leva i ett högskattesamhälle och ett lågskattesamhälle är därför oftast mindre än man kan förledas att tro.

Ändå finns det viktiga skillnader. Den största skillnaden ligger i de poster som gemensamt kallas transfereringar. Skillnaden i hur mycket resurser moderna industriländer lägger på sjukvård, utbildning och polisväsende är relativt liten. Däremot ägnar sig högskattestater ofta åt omfattande omfördelning av resurser genom transfereringar. Man tar ut betydligt mer i skatt än man behöver för att producera kollektiva nyttigheter. Överskottet återförs till medborgarna i form av olika typer av bidrag. På så sätt överförs medel från produktiva medborgare (som får betala mycket i skatt) till mindre produktiva (som får mycket i bidrag). Inkomstspridningen tenderar sålunda att vara mindre i högskattesamhällen än i lågskattesamhällen.

Här närmar vi oss en faktor som jag tror har betydligt större betydelse än den offentliga sektorns storlek för hur en ekonomi fungerar, nämligen den offentliga sektorns utformning. Hur drar man in de intäkter som behövs? Hur använder man pengarna? Lösningen på detta kommer att påverka vilka beteenden hos medborgarna som premieras. Hur väl lönar det sig att utbilda sig? Att arbeta? Att spara? Att investera? Att starta företag? Att anställa? Ju större och ju klumpigare utformade transfereringarna är, desto mera frikopplas det egna beteendet, den egna prestationen, från de belöningar man erhåller.

Dessutom finns det en tendens hos de ideologier som gärna skapar högskattesamhällen att använda skatter och bidrag till att styra beteendet hos medborgarna på ideologisk grund, att premiera beteenden som är fullständigt irrelevanta för samhällets välmående, eller i värsta fall till och med skadliga för samhället. Av den anledningen lutar jag åt att det är bättre att hålla ned den offentliga sektorns storlek. Då får man fria och självständiga medborgare som tänker själva istället för att låta politikerna tänka åt sig. Då får man en dynamisk ekonomi där kreativitet, flit och ansvar lönar sig.

De konservativa utgiftsposterna

Hur skulle då de offentliga utgifterna i ett konservativt Sverige se ut? Vilka sektorer skulle prioriteras? Vilka skulle skäras ned? Jag skulle resonera ungefär så här. Börja med statens kärna. Se till att de kollektiva nyttigheter som i princip bara staten kan tillhandahålla prioriteras. När staten gör detta bra, då kan vi börja titta på andra sektorer.

Försvaret - Statens främsta uppgift

Försvaret - Statens främsta uppgift

De två områden som direkt slår mig som självskrivna är försvar och samhällsskydd/rättsskipning. Dessa områden som idag samsas om 6 % av de offentliga utgifterna är vad staten bör göra först och bäst. Båda dessa områden är idag sorgligt eftersatta. Här måste vi tillåta oss att öka satsningarna, även om vi också måste inse att mer pengar inte alltid löser alla problem. Ibland handlar det också om att prioritera bättre, arbeta smartare, och ändra hämmande regelverk. Skall jag skjuta lite från höften tror jag det vore rimligt att öka utgifterna för försvar till omkring 100 miljarder, för polisen till 30 miljarder, rättsskipning 15 miljarder, kriminalvård 10 miljarder och brand/räddningstjänst 10 miljarder, inalles 165 miljarder att jämföra med dagens 85 miljarder.

Upprätthållande av lag och ordning är en annan statlig huvuduppgift

Upprätthållande av lag och ordning är en annan statlig huvuduppgift

Sedan finns det andra områden som också är till allmän nytta för samhället och bör prioriteras. Grundforskning är ett sådant område. Även där skulle jag kunna tänka mig att öka anslagen, med reservation för att jag inte vet exakt vilka forskningsfält som ingår här. Genusforskning är t.ex. ett område som inta skall ha mer, utan inga offentliga pengar alls. Låt säga att grundforskningen får 15 miljarder mot dagens 10.

En del av det som huserar under huvudposterna miljövård och fritid, kultur och religion är också sådana kollektiva nyttigheter som förtjänar rejäla satsningar. Jag tänker då t.ex. på sådant som bevarande av kulturarv och biologisk mångfald. Även här kan man öka anslagen, men det rör sig om ganska blygsamma belopp. Annat inom dessa båda huvudområden är mera tveksamt i vilken utsträckning det skall finansieras offentligt.

Det rör sig om olika typer av individuella nyttigheter, d.v.s. sådant vars utnyttjande går att knyta till en individuell nyttjare. Ta ett badhus som exempel. Där går det lätt att identifiera individuella nyttjare, nämligen de som badar i det. Försvarsmakten däremot skyddar riket som sådant, inte bara vissa medborgare. Där det finns en tydlig individuell brukare är det också möjligt, om än inte självklart alltid rätt, att den som använder tjänsten också betala den fulla kostnaden för den.

Området miljöskydd innehåller sådana poster som avlopp och avfallshantering, kommunala angelägenheter som vi betalar en viss avgift för, men som till stor del bekostas på skattsedeln. Det finns också en hel del transfereringar inbakade i detta utgiftsområde, bl.a. olika typer av stöd till jordbruket, till vissa energiformer och transportsätt, samt andra länders miljöarbete. Här skulle man kunna tänka sig att låta hushållen direkt stå för en något större del av sina kostnader för avlopp och avfall, och samtidigt minska på miljösubventionerna vars värde nog i många fall kan ifrågasättas. På detta sätt borde man, ökade satsningar på biologisk mångfald till trots, kunna minska detta anslagsområde med låt säga 2 miljarder från dagens 7.

Att medborgarna idrottar ligger i samhällets intresse

På samma sätt finns det poster inom fritidssektorn som kan minskas. Här handlar det nästan uteslutande om individuella nyttigheter. Att medborgarna idrottar och håller sig friska är förvisso ett samhälleligt intresse, så här tycker jag det är motiverat med viss offentlig finansiering, trots att det riktas till individuella brukare. Låt säga att vi behåller idrottsanslaget relativt oförändrat, men omfördelar det något så att större andel går till motionsidrott på bredden, och särskilt bland barn, och mindre till elitidrott (det kan sponsorer ägna sig åt om de vill) och andra fritidsaktiviteter.

Förutom att bevara kulturarvet bör det offentliga inte egentligen lägga sig så mycket i kulturlivet. Åtminstone borde finnas utrymme att skära något i kostnaderna för detta även om kulturarvet får mera. Låt säga att vi sparar 4 miljarder på kulturbudgeten, och håller idrottsbudgeten oförändrad, således 24 istället för 28 miljarder för dessa två delområden.

Bostadsförsörjning och samhällsutveckling innefattar diverse planering, främst på kommunal nivå, vattenförsörjning, gatubelysning och i alla fall tidigare en ganska stor post transfereringar i form av räntebidrag. Nu tror jag att dessa räntebidrag redan är på väg bort, så det är väl tveksamt hur mycket det går att spara här. Låt oss därför ta det säkra för det osäkra och säga att vi behåller detta oförändrat.

Näringslivsfrågor innehåller en stor mängd olika poster, allt ifrån kostnader för arbetsmarknadspolitiken (utom arbetslöshetsersättning), till investeringar i infrastruktur, drift och underhåll av vägnät, järnvägsnät, elnät m.m. och olika typer av stöd till olika branscher i nöd. Infrastrukturen är central för ett väl fungerande samhälle. Här kan jag tänka mig ökade satsningar. Däremot kan man nog spara en del på att lägga ned AMS, ersätta den offentliga arbetsförmedlingen med privata alternativ, och spara i olika mer eller mindre märkliga ”program”. Även olika typer av stöd borde kunna skäras ned, t.ex. genom att branscher i tillfällig nöd (säg banker) får betala tillbaka för den hjälp de fått när tiderna blir bättre igen. Branscher i kronisk kris är det sällan lönt att överhuvudtaget hjälpa. Totalt inom området tänker jag mig att man kan spara 20 miljarder av 148.

Inom området allmän offentlig förvalting finns också en del besparingar att göra. Förvisso är många av posterna här genuina kollektiva nyttigheter, men frågan är om alla verkligen behövs och bedrivs effektivt. Vi behöver en lagstiftande församling, departement och myndigheter för hantering av finanserna och de utrikes relationerna. De 53 miljarderna här går nog inte trimma så mycket, särskilt om man som jag vill stärka både tullväsendet och vår utrikesrepresentation. Som EU-vän tvingas jag också finna mig i att de utgifterna (ca 8 miljarder netto) kvarstår. Jag antar att de kvarstår oförändrat. Räntorna på statsskulden om 37 miljarder är inte heller så mycket att göra något åt på kort sikt. Genom minskning av statsskulden kan dock posten minska på sikt.

Att hålla en skurk som Mugabe under armarna med biståndspengar gör inte livet lättare för hans undersåtar

Grundforskningen har jag redan ökat med 5 miljarder. Däremot vill jag minska biståndet. Den halva som går till olika hjälporganisationer kan gott öka något. De gör ofta stor nytta. Visst katastrofbistånd måste vi också ha beredskap för. Däremot vill jag helt avskaffa den halva av biståndet som går direkt till statskassan i diverse mer eller mindre korrupta och despotiska regimer. Dessa pengar gör mer skada än nytta. Sammantaget kanske man kan minska biståndet med 7 miljarder (till 22 miljarder eller 0,7 % av BNP d.v.s. vad andra länder ger).

Även delposten allmän förvaltning kan sannolikt minskas något. Här hittar vi både statlig och kommunal byråkrati. En del är definitivt nödvändig för att samhället skall flyta, annan är sannolikt mindre viktig. Genom att förenkla regelverk för både privata och offentliga aktörer, se över de krav som ställs på kommunal verksamhet, och rensa i den statliga myndighetsdjungeln borde man kunna frigöra en del resurser. Av de 78 miljarderna som går hit kanske man kan kapa 18.

Det måste vara bättre att satsa pengar på att få folk friska än att betala dem för att gå sjuka.

Sjukvården är en enorm utgiftspost. Det råder inget tvivel om att det finns effektiviseringsvinster att göra inom vården genom att organisera sig bättre, och besparingar man kan göra genom att se över vilka behandlingar som verkligen är medicinskt nödvändiga och vilka som mera är av ”lyxkaraktär” och därmed upp till den enskilde att finansiera. Ändå är jag böjd att snarare öka anslagen till sjukvård. Det av främst tre skäl. För det första torde behoven öka i takt med att vi får en allt äldre befolkning, för det andra behövs krafttag för att hantera den psykiska ohälsan i samhället, och för det tredje så kostar det stora pengar för samhället att ha folk i vårdköer istället för att behandla dem direkt så de kan återgå i arbete. Låt säga att vi ökar satsningarna med 30 miljarder, till 260 miljarder.

Skolan är också en stor utgiftspost, men det beror till stor del på att Sverige har så stora utgifter för förskola. Här tror jag att man måste prioritera om lite. Utgifterna för förskola kan minskas genom att en större andel av kostnaderna bärs direkt av de som utnyttjar den. Samtidigt erbjuder man alternativa lösningar som är billigare, typ vårdnadsbidrag, till de som hellre tar hand om de små barnen själva. Låt säga att man här kan spara 20 miljarder. Samtidigt kan något mer pengar läggas på grundskolan för att bl.a. möjliggöra mindre klasser och mindre skolor. Låt säga att vi lägger 10 miljarder extra här.

Förskolan är ett område där skattebetalarnas pengar inte alltid kommer till bästa nytta

Sedan måste tillstås att pengar inte är en universallösning för alla problem, i vare sig skolan, vården, polisen eller försvaret. Mycket kan vinnas på bättre organisation, enklare regelverk, tydligare befogenheter och större krav på ansvar hos enskilda. Mot den bakgrunden tror jag att gymnasieskolan, högskolan och forskarutbildningen klarar sig med befintlig budget.

Därmed har vi betat av 58 % av de offentliga utgifterna. Återstår de 42 procenten som går till social trygghet, 700 miljarder, varav 520 miljarder i transfereringar. Äldreomsorgen kostar omkring 92 miljarder. Där går det nog inte skära ned. Snarare kommer nog det ökande antalet äldre att göra att denna utgiftspost ökar. Vi lägger på 8 miljarder så blir det jämt och fint 100. Även andra områden med social verksamhet, t.ex. missbruksvård behövs nog på åtminstone dagens nivå.

När det gäller transfereringarna tror jag att man generellt har mycket att vinna på att ersätta dagens generella välfärdssystem med ett som kombinerar en offentligt finansierad grundtrygghet med privat finansierade försäkringar. Det innebär att utgiftposter för social utsatthet, efterlevande och boende (totalt 53 miljarder) som ju riktas till de som har det sämst ställt bör bibehållas.

När det gäller ersättning till arbetslösa och sjukskrivna så gäller fortfarande, åtminstone delvis, en inkomstbortfallsprincip, d.v.s. de som av olika skäl inte arbetar får olika stor ersättning beroende på hur stor inkomst de hade när de tidigare arbetade. Detta var en konstruktion som en gång skapades för att få de med högre inkomster att lättare acceptera de höga och progressiva skatter med vilka systemet finansierades. Egentligen är det en ganska märklig konstruktion. En arbetslös ekonom tillför ju inte samhället mer än en arbetslös städerska. Varför skall denne då ha högre ersättning? Min tanke här är att det offentliga skall stå för en grundtrygghet, ett slags ekonomiskt skyddsnät som gör att de som under lång tid står utan arbete i alla fall har en viss minimistandard. Till detta kan läggas utgifter som ger den som inte kan arbeta eller förlorar sitt arbete tid att ställa om sig till de nya förutsättningarna, att anpassa sin livsstil till en mera knapp tillvaro, samt riktade åtgärder till barn med föräldrar som lever på bidrag, så att de får rimliga chanser i livet.

I övrigt bör det offentliga överlåta åt det civila samhället att sköta trygghetssystemen. Vill man avsätta en del av sin lön till en privat sjuk- och/eller arbetslöshetsförsäkring som fyller ut den grundersättning det offentliga ger om man hamnar i den situationen så gör man det. I annat fall står man sitt kast. Var och en bär i princip sina egna kostnader utan att de offentliga finanserna blir inblandade. På detta sätt bör man kunna minska de offentliga kostnaderna för arbetslöshetsersättning med 20 miljarder och för sjukersättning med 40 miljarder (delvis tack vare ökade satsningar på sjukvård och därmed kortare vårdköer).

Av de 83 miljarderna som går till föräldrar utgör barnbidragen och föräldraförsäkringen de två dominerande posterna. Barnbidragen kan med fördel göras om från ett generellt system till ett behovsprövat bidrag. Där kan man sannolikt spara i storleksordningen 20 miljarder. På föräldraförsäkringen vill jag däremot inte spara. Visst bör man kunna göra om reglerna så de blir mera flexibla, men grundidén att föräldrar skall ha chans att vara hemmamed sina barn är god. Av de övriga, relativt små, posterna som går till familjerna är det väl egentligen bara underhållsstödet jag vill ifrågasätta. Varför skall skattebetalarna stå för notan när föräldrar inte klarar av att hålla samman sin familj? Det är säkert svårt att helt ta bort en sådan post, men låt säga vi kan halvera den från 4 miljarder till 2.

Klassisk vulgärpropaganda från vänster och mot bättre vetande

Därmed återstår pensionerna. Jag tror att få svenskar egentligen inser hur stor del av de offentliga utgifterna som går till pensioner. Med en befolkning som lever allt längre så är det också en post som bara ökar. Nu har Sverige tack och lov lyckats reformera sitt pensionssystem så att det inte skenar hejdlöst som i många andra länder, men vi talar ändå om 250 miljarder. Mot den bakgrunden är det inte så konstigt att politiker som Fredrik Reinfeldt talar om vikten av att de som kan och vill skall kunna arbeta längre än idag, och att det skall löna sig att göra så. När sossarna inte var i opposition och inte i samma behov av billiga populistiska poäng som idag insåg även de att en ökning av den faktiska genomsnittsåldern för pension är livsviktig för ekonomin.

Svenskarna blir inte bara äldre. Vi är också friska till allt högre ålder. Därmed är det fler som kan arbeta längre, och faktiskt också fler som vill det. För många svenskar är arbetet en viktig del av deras identitet, det är en källa till social samvaro och till något att sysselsätta sig med. För många är några extra år i arbetslivet inget hot, utan en möjlighet, särskilt om man kan förbättra sin privatekonomi på kuppen. I vilken utsträckning detta verkligen blir en besparing beror på hur man konstruerar systemet. Om man tänker sig att de som arbetar längre sedan belönas med högre pension kanske det går på ett ut.

Samtidigt finns alltid möjligheten att liksom när det gäller arbetslöshet och sjukdom flytta delar av pensionssystemet från den offentliga sektorn till den privata. Så har redan delvis skett. De flesta av oss pensionssparar idag privat. Genom att flytta delat av pensionssystemet från det offentliga, och genom att beräkna om pensionsbeloppen efter en något högre genomsnittlig pensionsålder bör man kunna spara en del på pensionerna. Låt oss säga 30 miljarder. Vi får då följande tabell över offentliga utgifter:

Sammanställning av ändrade utgifter
Post                            Idag     På sikt     Förändring
Försvar                        41       100           +59       +144%
Polis                           19        30            +11       +58%
Rättsskipning               10,5     15            +4,5      +43%
Kriminalvård                  6,5      10            +3,5      +54%
Räddningstjänst            7         10            +3         +43%
Miljöskydd-kollektivt      1          2             +1         +100%
Miljöskydd-individuellt    6          3             -3          -50%
Kultur                          14         10           -4          -29%
Sport och Fritid             14        14           +0         +0%
Bostad/Samh.utv.         20         20          +0          +0%
Näringsliv – invest./uh   102       102         +0          +0%
Näringsliv – transfer.     46         26           -20         -43%
Rikets ledning              53         53           +0          +0%
Grundforskning             10         15           +5          +50%
Bistånd                        29         22           -7           -24%
Statskuldränta              37         37          +0           +0%
Allmän Admin.              78         60          -18          -23%
Sjukvård                       230       260        +30         +13%
Förskola                       51         31          -20          -39%
Grundskola                   77         87         +10          +13%
Gymnasium, högskola   99         99         +0            +0%
Äldreomsorg                 92         100       +8             +9%
Övrig omsorg                88          88        +0             +0%
Div bidrag bostad, soc   53          53        +0             +0%
Bidrag vid arbetslöshet  46          26        -20             -43%
Bidrag vid sjukdom       120         80       -40              -33%
Bidrag till familjer          83          61        -22             -27%
Pensioner                    250         220      -30            -12%
SUMMA                     1683       1634      -49            -3%

Vi talar inte om några större totala förändringar, utan en blygsam besparing på runt 50 miljarder, knappt 3 % av de offentliga utgifterna. Gör inte misstaget att tro att alla dessa siffror är väl underbyggda. De är mera att betrakta som räkneexempel. Kanske går det spara betydligt mer, kanske mindre med de policyförändringar jag tänker mig. På lite längre sikt går det säkert att spara mer, men på kort sikt måste man nog räkna med betydande trögheter i många system.

De konservativa intäktsposterna

Låt oss då anta att vi har lyckats minska utgifterna med 50 miljarder. Det skapar ett utrymme att minska intäkterna med motsvarande belopp. Vad skall vi då välja för skatter att sänka? Kanske skall man t.o.m. höja vissa skatter? Borgerliga debattörer brukar ha en förkärlek för att kräva sänkningar av alla skatter man hör talas om. Inriktningen är förvisso rätt, men givet att vi faktiskt behöver ta upp skatt för en mängd ändamål, så måste vi faktiskt ta in en del skatt också.

Att bara kapa i skatterna rätt av är förvisso möjligt, men personligen föredrar jag ett mera kirurgiskt angreppssätt, d.v.s. välj ut de skatter som gör mest nytta att avlägsna eller minska. Punktskatterna på 120 miljarder tycker jag inte är särskilt prioriterade att minska. Det må ligga i den enskildes intresse att få billigare bensin, sprit och tobak, men det är knappast ett samhälleligt intresse att medborgarna röker mer, super mer, och åker mera bil. I princip skulle jag mycket väl tänka mig att öka dessa skatter, men då de i många fall nått smärtgränsen, och i alla fall när det gäller bensin faktiskt riskerar att bli skadliga för samhällsekonomin tror jag inte det är praktiskt genomförbart.

Ja, men gör det då!

Skatt på kapital anser jag inte heller som grupp vara särskilt prioriterad. Vi har ganska rimliga skatter på kapitalinkomster om man jämför med arbetsinkomster. Det finns dock ett undantag som känns principiellt felaktigt, nämligen fastighetsskatten på 26 miljarder. Här beskattas inte inkomster utan ett innehav av kapital som betalats med redan skattade pengar. Den skatten bör bort helt. Möjligen kan den delvis ersättas med andra skatter och avgifter som läggs på boende, t.ex. skatt på energi, men låt oss säga att vi tar bort den helt.

Vi har en liten post för skatt på import, 6 miljarder. Möjligen kan man öka den något. Förvisso förespråkar jag frihandel, men den skall i så fall fungera båda vägar. Länder som sätter upp tullar och andra handelshinder mot oss kan gott bemötas på samma vis. Låt säga att vi kan öka intäkterna med 6 miljarder här.

Inkomstskatten är den som är mest prioriterad att få ned

Den allra största posten är skatter på arbete (direkta och indirekta), vilket ger totalt 868 miljarder. Här finns det anledning att minska skatterna. Trots allt vill vi ju att det skall löna sig att arbeta. Till att börja med kan vi ju avskaffa dimridåerna med indirekta skatter som arbetsgivaravgifterna. Upp med alla skatter på bordet. Sedan skulle jag vilja prioritera att plocka bort två skatter som ger ganska lite intäkter, men som straffar precis sådant beteende som man borde uppmuntra, d.v.s. utbildning och entreprenörsanda. Jag talar om värnskatten (4 miljarder) och den statliga inkomstskatten (36 miljarder). Att införa platt skatt innebär således intäktsminskningar på bara 40 miljarder.

Jag skulle också vilja höja grundavdraget för att göra det mera lönsamt att ta ett arbete med relativt låg inkomst istället för att leva på arbetslöshetsersättning. Låt säga att man ökar grundavdraget från dagens 18000 till 30000. Det kan tänkas minska skatteintäkterna med i storleksordningen 40 miljarder. Nu har jag således minskat skatteintäkterna med 100 miljarder. Men jag hade ju bara 50 miljarder att röra mig med. Oops. Varför är det alltid lättare att sänka skatter än att spara i utgifterna?

Nåväl, som tur är har jag en post kvar som kan ökas. Jag talar här om moms, som årligen ger 324 miljarder. Om vi höjer det till 374 miljarder så är budgeten i balans igen. En höjning rakt av borde innebära en momssats på 29 % istället för dagens 25 %, men det finns ju också vissa varor som har en lägre momssats, vilket man ju kan titta över. Höjd moms är väl knappast något som gläder någon, men då bör man ha i minnet att praktiskt taget alla har fått sänkt skatt, och därmed mera pengar att handla för, och skattesänkningarna är dubbelt så stora som momshöjningarna.

Här handlar det om prioriteringar. I min värld är det inkomstskatterna som är de viktigaste att reducera. Om man som jag vill skära rejält i dessa och inte lika rejält i utgifterna, så måste pengarna in på annat vis. Då får man höja andra skatter. I detta fall blev det momsen som fick höjas. Man kan också tänka sig att vissa punktskatter får bidra. Grön skatteväxling må lukta miljöpartiet, men helt galet kanske det inte är.

Slutord

Till den läsare som orkat traggla sig hela vägen hit vill jag säga grattis till en tapper insats. Dessvärre måste jag utfärda en varning. Ta det du just läst med en stor nypa salt. Jag är ingen detaljernas mästare, utan bollar ganska vårdslöst med miljarderna. Säkert skulle det visa sig om jag någon gång fick chans att förverkliga mina idéer (ni vet någon gång då helvetet frusit till is, fred har utbrytit i Mellanöstern och Putin har förlorat ett val) att verkligheten skulle sätta käppar i hjulen, att mina höftskott inte går ihop, och framförallt måste utarbetas mer i detalj.

Se därför detta som en del folkbildning (handen på hjärtat – hur bra överblick har du över var det offentligas pengar kommer ifrån, och var de går), en del intellektuell övning, en del konservativ vision/viljeinriktning, och en del brandfackla. Jag är säker på att få, om ens någon, skulle vara överens med mig i alla detaljer. Så, vilka idéer tycker ni är galna? Hur skulle ni prioritera? Finns det någon kunnig person som kan kasta mer ljus över den labyrint som är våra offentliga finanser, och som vill dela med sig av sitt kunnande till mig och mina läsare? Välkomna att höra av er!

Patrik Magnusson, oberoende konservativ

Advertisements

13 Responses to “En konservativ budget”


  1. 1 Basse March 4, 2012 at 1:05 am

    Personligen skulle jag nog skära ner rejält mycket mer än du, men det är inte många punkter där jag tycker du gör något direkt dåligt. Förutom det där med att du vill att vi ska vara kvar i EU. 😉

  2. 2 Patrik Magnusson March 4, 2012 at 8:04 am

    Basse,

    Jag är nog inte främmande för att skära mer på lite längre sikt. Att jag landat på en så förhållandevis blygsam reduktion av den offentliga sektorn beror dels på att jag över lag försökt att undvika glädjekalkyler, d.v.s. jag håller medvetet nere de förväntade besparingarna av olika åtgärder, dels att jag i sann konservativ andra vill se en behärskad och kontrollerad förändring.

    Jag har en skissartad version på ännu lite längre sikt där minskningarna i offentlig sektor ligger på 300 miljarder, främst på transfereringarnas område. Den får väl ses som min “ideala” lösning, men skulle man nå dithän jag beskrivit i artikeln tror jag det vore ett stort steg framåt för Sverige.

  3. 3 Micke March 4, 2012 at 9:22 am

    Patrik, du måste fortsätta skriva. För mig fungerar denna blogg som en ventil i detta liberal-socialistika förbannade land.

  4. 4 Patrik Magnusson March 4, 2012 at 6:01 pm

    Tack, Micke, för dina vänliga ord. Onekligen behövs det alternativ till den mediala vänsterhegemonin. Kan jag dra ett strå till den stacken så gör jag det gärna.

  5. 5 Fr March 4, 2012 at 6:45 pm

    Jag undrar om du inte borde jämfört med länder utanför OECD? OECD är väl de gamla, trötta mätta länderna. Tänk istället på Singapore, Kina och Brasilien. Mitt eget område, skolans värld skulle kunna skötas så mycket bättre med mindre pengar, men andra regler.

    Bra budgetförslag från enmansdepartementet! Men än nyfiknare blir jag på dina långsiktiga funderingar.

  6. 6 Patrik Magnusson March 4, 2012 at 7:39 pm

    Fr – Tack för idén som utmynnade i denna artikel förresten,

    Det kan nog finnas poänger att titta på länder utanför OECD, främst de lite mera utvecklade tigerekonomierna som Singapore, Hong Kong, Taiwan, och Sydkorea. Mitt urval styrdes här av en smula bekvämlighet, då de källor jag arbetade med inriktade sig på just OECD.

    Överhuvudtaget skall vi inte vara blyga för att ta lärdom av andra länder. Vi måste skaka av oss den självgoda inställning att vi är bäst på allt som sossarna upphöjde till statsreligion och som de nya moderaterna visar oroande tendenser att anamma.

    Däremot tror jag vi måste vara ödmjuka inför det faktum att vi är ett gammalt trött och mätt land, och att de lösningar som funkar i en primitiv men dynamisk tillväxtekonomi inte alltid passar oss, och även i de fall de faktiskt gör det kan vara svåra att få acceptans för. Det innebär inte att vi inte kan snegla även på dessa länder, men jag tror att de idéer vi lånar måste anpassas ordentligt till våra förutsättningar.

    Denna artikel fokuserade i huvudsak på pengar, på budgetposter och skattesatser. Det innebär inte att jag utesluter möjligheten att åstadkomma förbättringar med förändringar i organisation, regelverk, uppgifter och metoder i offentlig verksamhet. Tvärtom finns enormt mycket att göra där, inte bara i skolan som vi båda tycks ha stor erfarenhet av, utan även på andra områden.

    Det handlar om att ge mera befogenheter till personalen i frontlinjen, att skära i regler som genererar en massa onödiga arbetsuppgifter, att utnyttja piskor och morötter för att få folk att bete sig vettigt, att ta ansvar och att prestera bra.

    Mitt mera långsiktiga förslag är ännu så pass löst att jag inte törs visa det än, men kanske kommer även det en vacker dag.

    “Enmansdepartementet” – Den gillar jag! 🙂 Lånar kanske den någon gång.

  7. 7 Fr March 5, 2012 at 5:54 pm

    Jag tror att man måste inse att den statliga och kommunala verksamheten är mycket ineffektiv. Om jag som chef gör något billigare och bättre så vad blir min belöning? Bara det att nästa år får jag mindre pengar till min verksamhet! Så måste det säkert vara i en offentlig verksamhet om inte korruptionen ska ta fäste. Därför borde så mycket som möjligt överföras till privat ägo. Emellertid har ju även det sina nackdelar. Därför måste det regleras. Exempelvis fanns det ju också i Sverige privata sjukförsäkringar (och finns fortfarande, jag vet). Dessa kunde utvidgas och regleras allt frå det basala till den mer specialiserade vården. Redan idag kan man köpa huvudvärkstabletter utan vare sig subvention eller recept och ingen tyckerdet är konstigt. Nå, detta är inte budget, men jag tror att om man privatiserar måste man reglera för att den inlärt hjälplöse svensken inte ska gå under.

  8. 8 Mats Flördeg March 6, 2012 at 10:17 pm

    Mycket välformulerat, Patrik.

    Utgår ifrån att du som säkerhetspolitisk knökguru, kommer skriva om Saudi-skandalen 🙂

  9. 9 Patrik Magnusson March 7, 2012 at 8:17 pm

    Mats Flördeg,

    Jag jobbar på saken

  10. 10 Gustav Lundblad March 19, 2013 at 7:55 pm

    Tack för ett av de bästa och mest intressanta blogginlägg jag någonsin läst! Det är ett stort projekt du har givit dig på men du lyckas på ett pedagogiskt sätt illustrera hela den svenska offentliga sektorn med väldigt stora penseldrag. Kul!

  11. 11 coupons April 11, 2013 at 1:04 pm

    This design is wicked! You obviously know how to keep a reader amused.
    Between your wit and your videos, I was almost moved to start my own blog (well, almost.
    ..HaHa!) Wonderful job. I really enjoyed what you had to say, and more than that, how you presented
    it. Too cool!

  12. 12 similar website April 21, 2013 at 8:03 pm

    What’s Going down i’m new to this, I stumbled upon this I have found It absolutely helpful and it has aided me out loads.
    I’m hoping to give a contribution & help other users like its helped me. Good job. similar website


  1. 1 Att fasa ut pensionssystemet « Basses Hörna Trackback on March 4, 2012 at 1:11 am

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s





%d bloggers like this: