Två partier i djup kris

Fyra svenska partier fann sig efter senaste valet mer eller mindre tilltufsade. Två av dessa, (c) och (v), har genomfört ordnade ledingsskiften och kan nu fokusera sin energi på att formulera sin framtida politik. Två partier, (s) och (kd), har haft det betydligt jobbigare att hitta fast mark under fötterna.

Juholt - Roten till sossarnas problem, eller bara symptomen?

Socialdemokraterna sökt med ljus och lykta efter en ny ledare sedan Sahlin tvingats bort. På sitt slutna, nästan sektliknande manér, tog de fram och presenterade i sista sekund innan sin kongress i början av 2011 sin nya ledare, Håkan Juholt. För att göra en kort historia ännu kortare visade det sig att det valet inte blev riktigt den succé man tänkt sig. Om Göran Persson lyckades göra ett 35%-parti av ett 40%-parti, och Mona Sahlin ett 30%-parti av ett 35%-parti, så var Juholt på god väg att göra ett 25%-parti av sitt 30%-parti.

Till sist fick även Juholt gå, utan ens en chans att visa vad han går för i ett val. Trixandet och svamlandet blev till sist för mycket för det hårt prövade partiet. Helt går det inte heller att frigöra sig från misstanken att Juholt, med sina fel och brister, föll offer för en mycket förslagen och intensiv smutskastningskampanj med rötter i fraktionsstrider i det egna partiet. Att borgerligheten skulle ligga bakom kampanjen kan lätt avfärdas, med tanke på hur bra det varit för oss om Juholt fått sitta kvar.

Med Stefan Löfven får (s) ett nytt oprövat kort på högsta posten. Det är frestande att förutspå att det inte gärna kan bli värre än med Juholt. Löfven verkar i vart fall mindre fladdrig än föregångaren. Det finns dock två faktorer som gör att det nog är för tidigt för sossarna att ropa hej än. För det första är detta en tillfällig lösning. Fortfarande återstår att hitta en långsiktig lösning som partiet kan enas kring.

För det andra döljer de ständiga ledarkriserna i partiet det faktum att sossarna har betydligt mer djupgående problem att brottas med. Visst måste det kännas bekvämt att kunna skylla alla motgångar på en inkompetent lagledare. Hade det bara varit en ledare som kört i diket kanske denna teori kunnat ha viss trovärdighet, men nu är det ju inte bara under Juholt som sossarna rasat. Förr eller senare tvingas nog sossarna se sanningen i vitögat. Det är dem och deras politik det är fel på, inte bara deras ledare.

Väljarna sviker sossarna, inte bara för att de saknar tilltro till de ledare partiet utser, utan för att de gamla sosseidealen inte längre lockar svenskar på samma sätt som tidigare, i en tid där det blir allt mer svårt att isolera sig från omvärlden och där allt fler svenskar lär känna andra länder och andra lösningar än de socialdemokratiska. Det är helt enkelt svårare att övertyga folk som har sett andra alternativ att Unga Örnar, SSU, LO, Domus och Fonus är enda vägen till lycka och välstånd.

Rent demografiskt har sossarna också en svår uppgift. Likväl som det idag är mycket svårare att samla stora väljarskaror på en politik som ensidigt värnar böndernas intressen än vad det var för 100 år sedan, så blir det allt svårare att locka folk till ett parti som säger sig värna industriarbetarnas intressen. De blir ju också allt färre. Faktum är att ur detta perspektiv så har sossarna faktiskt lyckats avvärja raset i Sverige förhållandevis länge. Tittar man på våra grannländer i Norden har sossarna där gått samma väg, bara lite tidigare.

Att uppdatera sossarnas politik till 2000-talet är ingen enkel match, inte minst som att verkligheten sprungit ifrån ideologin, vilket medför att man tvingas välja mellan att offra ideologin eller verklighetskontakten. Inget roligt val för en sosse. Det är upplagt för saftiga revirstrider mellan höger och vänster, mellan flummare och gråsossar, mellan bruksorter och storstäder.

Ändå skall man nog inte överdriva förhoppningarna om en total kollaps för det gamla statsbärande partiet. Senaste tidens opinionsundersökningar visar att det ännu finns 20-25% av valmanskåren som är blint troende sossar, som absolut aldrig kan tänka sig överge partiet oavsett vad det skulle ta sig för, för det är så många som idag stödjer sossarna, och efter det gångna året torde endast de mest genomindoktrinerade hålla fast vid partiet. Min gissning är att sossarna bara de kan lugna ner den interna turbulensen kommer att stabilisera sig runt 30%-nivån.

Odell - på väg ut i kylan?

Då är läget inom Kristdemokraterna betydligt allvarligare, och detta inte bara för att man är ett mindre parti som inte har råd att förlora särskilt många väljare utan att åka ut i kylan. Precis som andra partiledare som misslyckats att leverera så kom Göran Hägglund att ifrågasättas och slutligen utmanas. Till skillnad från andra partiledare lyckades han dock klamra sig kvar. I dagarna avgjordes partiledarstriden med utmanaren Mats Odell till Hägglunds fördel.

Inte heller Kristdemokraternas problem beror dock i första hand på partiledaren. Kanske hade Odell kunnat göra ett bättre jobb som partiledare. Bland de yngre kristdemokraterna finns definitivt de som kunnat göra det. Men oavsett vem som leder KD så har denne en rad problem att ta tag i. KD är ett splittrat parti. Frågan är om det finns någonting överhuvudtaget som förenar de många falangerna i partiet, den allianslojala partiledningen, den kristna biståndsvänstern, den kristna moralhögern, och det mera klassiskt konservativa KDU.

Än mer allvarligt än denna ideologiska splittring är den partikultur som verkar råda i partiet. Den skenhelighet, konflikträdsla, dogmatism och intrigspel som tycks förpesta så många arbetsplatser inom Svenska Kyrkan verkar ha en bördig jordmån inom det parti som säger sig står för kristna värderingar och värna etik och moral. KD har under Hägglunds tid inte klarat att hantera de idéskillnader partiet har internt, och de kompromisskrav koalitionsregerandet kräver på ett professionellt sätt. Häri ligger Hägglunds misslyckande, snarare än i dåliga idéer eller oskickligt debatterande.

Det krävs åtminstone tre dimensioner för att begripa det splittrade kd

Att kd som 5%-parti blir överkörda allt som oftast när de är oense med koalitionsbröderna är egentligen inte ägnat att förvåna. Istället för att ärligt berätta för väljarna hur det ligger till, så har man gång efter annan från kd:s sida låtsats som om man varit överens med moderaterna & co. Istället för att t.ex. säga att man inte vill ha någon abortturism till Sverige utan tvärt om minska antalet aborter, men att man inte lyckats få gehör hos övriga regeringspartier, så påstår man sig stödja abortturism. Inte undra på att väljarna känner sig lurade. Jag tror att väljarna kan köpa att man måste kompromissa och att man inte kan få genom allt, särskilt när man är liten. Men när kd inte ens står upp för de idéer man gick till val på, så skadas förtroendet.

Internt finns också denna rädsla för öppna åsiktsskillnader, vilket inte minst den nu avslutade partiledarstriden visat. Istället för att se Odells utmaning som ett tillfälle att bryta idéer, arbeta fram en enad linje, och sakligt bedöma de två kandidaternas politiska profil och personliga egenskaper, för att sedan välja den bäst lämpade, så har Odells utmaning betraktats som förräderi, bemötts med tjuv- och rackarspel och tycks nu också utmynna i en utrensning av de som visat sig ”illojala”.

Detta är en djupt osund partikultur som kan, och bör, kosta kd platsen i Riksdagen. Den avgångne partisekreteraren Lennart Sjögren fick med sina utskällningsmail personifiera denna kultur, men han kan ogärna lastas för vad som nu sker. Det tycks som detta är ett mera utbrett allmänt drag som kd måste arbeta stenhårt med att få bort om de skall ha någon framtid. Hur man klarar att hantera efterdyningarna av partiledarstriden blir ett viktigt test.

För Odells supportrar gäller att acceptera utslaget och arbeta med Hägglund för att konstruktivt formulera en politik som kan attrahera fler väljare. Den segrande falangen har den, givet partikulturen, svårare uppgiften. De måste förmå att hela såren efter striden, att få förlorarna att känna sig som en viktig och välkommen del i partiet. Dessa måste också få tillgång till viktiga poster i partiet, och chans att få gehör för sina förslag. Om de rensas ut och betraktas som förrädare kommer sprickan att bestå, och partiet riskerar att helt falla samman. Frågan är dock om det vore en dålig utveckling.

Patrik Magnusson, oberoende konservativ

Advertisements

3 Responses to “Två partier i djup kris”


  1. 1 Fr January 30, 2012 at 7:01 am

    KD:s sönderfall eller uttåg ur riksdagen vore helt bra. Det är sedan länge klart att konservatismen inom KD inte kan segra och Odells misslyckande bevisar det med all önskvärd tydlighet. KDU borde nu bryta sig loss och bilda eget. Det är förstås svårt känslomässigt att överge ett parti man kanske satsat tio år av sitt liv på och därför ska man inte förvänta sig att det sker innan nästa val. Men partistrukturerna är inte gjutna i sten utan ibland sker det avgörande saker.

  2. 2 Torysocialist January 31, 2012 at 5:26 pm

    En iakttagelse – vare sig socialdemokrater eller borgerlighet har vågat ta tag i de problem som finns gällande kriminalitet, integration och invandring. Istället gör man det lätt för sig och avfärdar dem som oroar sig över detta som Sverigedemokrater.

    Detta är frustrerande och oroande. Jag bor i Malmö och här får vi som bekant varje vecka bevis för att rättssamhälle och civilsamhälle håller på att krackelera.

    Enskilda röster inom KD/KDU kommer med intressanta förslag, exempelvis en strängare kriminalpolitik. Det är bra att andra psttiet än SD tsr tag i frågorna. Men det bemötande t ex KD:aren Ardavan Khoshnood har fått nör han krävt strängare straff samt utvisning av kriminella invandrare är beklämmande. Han utmålas t o m av andra kristdemokrater som extrem eller suspekt.

    Om inte vare sig sossar eller borgerligheten snabbt vaknar upp och börjar utforma en politik som kan ta sig an dessa frågor, så är det illa ställt.

  3. 3 Thomas February 5, 2012 at 4:33 am

    Detta intressanta blogginlägg, och efterföljande kommentarer, visar på åtminstone några saker: a) det finns mer än ett parti som har en politik som ej har hängt med samhällsutvecklingen, b) knappt något parti vågar på allvar beröra svåra frågor som den hopplöst stora invandringsvolymen, invandringens långt ifrån ideala innehåll och utseende, den misslyckade integrationspolitiken, samt det generella moraliska förfall Sverige befinner sig i osv.

    Idag är det SD som har lyckats kapitalisera på sin vilja och mod att beröra dessa frågor, även om det kan diskuteras om deras handlag alltid är idealisk.

    Inför framtiden går det ju att stilla undra, om fler partier kan inse att de jättelika problem som ryms inom nämnda problemområden knappast försvinner enbart därför att partier underlåter att beröra dessa problem.

    Ungdomarna inom KDU uppvisar mycket gott gry, och jag kan tänka mig att detsamma gäller ang politiskt aktiva ungdomar även i andra partier som är mer traditionellt värdeorienterade. Rent allmänt vore det inte helt fel, om allsköns unga konservativa – som ännu inte fastnat vid de politiska köttgrytorna – gick samman, och startade ett nytt konservativt parti.
    Detta skulle kunna bli en politisk gruppering som var riktigt, riktigt intressant.

    Mvh


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s





%d bloggers like this: