2011 – En personlig nyhetskrönika

Året 2011 får nog sägas ha varit ett händelserikt år. För en nyhetsmissbrukare som undertecknad är detta både stimulerande och en smula besvärande (=tidskrävande). Om det är enkelt att peka ut det gångna året som händelserikt så är det svårare att avgöra om det varit ett bra år eller ej. Vi har sett händelser som varit avgjort tragiska, andra som varit glädjande, och dessutom en hel del som ännu inte går att värdera. Nedan följer mina reflektioner på ett antal av dessa händelser. Som alltid när man gör samanställningar av denna typ går det inte täcka in allt, utan det blir ett urval styrt av mina subjektiva intressen.

Gott nytt år önskar Esse Non Videri

Kriget mot terrorismen

Globalt sett är det tre teman, delvis sammanflätade, som präglat året 2011, kriget mot terrorismen, den arabiska våren och skuldkrisen. Kriget mot terrorismen har rasat med varierande intensitet sedan 2001. Praktiskt taget hela världen har utgjort krigsskådeplats, men mest intensiva har striderna varit i Irak och Afghanistan. Det har varit ett krig väldigt olikt det ”normala” konventionella kriget. Visst har arméer marscherat och utkämpat slag, men de flesta striderna har varit små skärmytslingar mellan västliga eller västunderstödda arméer och olika typer av milis- och rebellgrupper.

Kriget har också utkämpats på många andra arenor än på slagfältet. Det har varit ett underrättelsekrig och ett propagandakrig. Det har framförallt varit ett terrorkrig, där de islamistiska terroristerna slagit blint mot civila mål, någon enstaka gång uppmärksammade dåd i Västeuropa eller USA, men den övervägande delen mot mål i länder som Irak, Pakistan och Afghanistan.

2011 kan komma att visa sig bli ett avgörande år i detta krig. På våren dödas terrorledaren Usama bin Laden av amerikanska specialstyrkor i hans hem i Pakistanska Abottabad. Han har då varit världens mest efterspanade person i nästan 10 år. Det är en symboliskt viktig seger för USA och dess allierade. I praktiken har al-qaeda sedan många år varit kraftigt ansatt av amerikanarna och inte förmått genomföra några spektakulära dåd i väst. Istället har de varit ständigt jagade och regelbundet fått se ledare på hög och medelhög nivå skjutas av. Till i år hade dock det högsta hönset undkommit, och därmed gjort det svårt för USA att utropa sin seger. Med bin Laden i trofésamlingen kan nu USA göra just detta.

Det öppnar upp för en avveckling av USA:s engagemang i de två huvudkrigsskådeplatser man varit engagerat i sedan 2001. Insatsen i Irak avslutades officiellt i december 2011. Även här kan USA på goda grunder se sig som segrare. Förvisso har det varit en stundtals besvärlig och smärtsam resa, men till sist lyckades amerikanarna med en kraftansträngning 2007 stabilisera situationen i Irak. Sedan dess har USA varit på väg därifrån, både av egen önskan, och på begäran av den irakiska regeringen. Nu vilar ansvaret för att förvalta den bräckliga ordning och den unga demokrati som amerikanarna lämnar efter sig på irakierna själva. Hur detta kommer att gå återstår att se.

Även den amerikanska närvaron i Afghanistan torde lida mot sitt slut. Ännu torde det dröja ett par år innan de sista västliga trupperna lämnar landet, men allt pekar nu i den riktningen. Afghanistan är en notoriskt svår plats att pacificera. Britterna har försökt. Ryssarna har försökt. Nu har USA försökt. Ingen har lyckats, och kostnaderna har varit stora. Allt talar för att USA och dess allierade febrilt letar efter en utväg ur Afghanistan, en utväg som helst bör se ut åtminstone som ett oavgjort resultat.

När USA 2001 ingrep i det redan då av inbördes strider sönderslitna landet så var motiveringen att gripa bin Laden och hans terrornätverk. Nu är bin Laden död. Därmed kan USA på goda grunder hävda att uppdraget är slutfört och åka hem. Problemet är bara att under resans gång så har uppdraget utvidgats. Den fanatiska talibanregimen störtades som en följd av USA:s ingripande. I dess ställe kom en hjälpligt folkvald regim som sin medeltida mentalitet och korrupta läggning var ett klart fall framåt jämfört med de totalitära fundamentalister som föregick dem.

Inte desto mindre överlevde talibanerna, nu som gerilla, och bibehöll ett starkt stöd i delar av landet. FN-trupper sattes att försöka skydda befolkningen mot gerillan och hjälpa regimen att slå ned den och skapa fred i landet. Detta har väl lyckats sådär. Regimen har överlevt, och stora delar av landet har kunnat hållas relativt lugnt och säkert. Befolkningen i dessa områden har fått det överlag bättre. Gerillan har dock inte kunnat besegras, och allt tyder på att den kommer att kunna fortsätta att terrorisera Afghanerna under överskådlig tid.

Att lämna Afghanistan är därför inte någon okomplicerad historia. Stora delar av befolkningen vill ha västs hjälp att utveckla sitt samhälle och att hålla talibanerna borta. Om väst packar ihop och åker hem lämnar vi dessa i sticket. Risken är stor att talibanerna då kan återkomma till makten. Det innebär att de åter kan sätta sitt land på kurs mot medeltiden. Det innebär också att de afghaner som på olika sätt samarbetat med FN-trupperna och regeringen utelämnas till talibanernas godtycke och hämnd.

Ändå talar allt för att detta är vad som kommer att ske. Afghanistan är inte av den strategiska digniteten att det kan motivera de ansträngningar omvärlden gör år ut och år in. Säkerligen kommer USA och dess allierade att försöka stödja regimen på olika sätt i hopp om att den skall överleva, men tiden för operationer med stora trupper torde vara över. För Sveriges del innebär detta naturligtvis att även vår närvaro där lider mot sitt slut. Ensamma kan vi lite göra.

Den rådande islamistiska impotensen illustreras av det faktum att årets mest uppmärksammade terrordåd inte var ett islamistiskt dåd, utan ett verk av en sinnesjuk islamhatande norrman, som i juli dräpte närmare hundra landsmän i två vansinnesdåd. Dessa måste med en skandinavs perspektiv betraktas som årets absoluta lågvattenmärke. En ohygglig tragedi och en ohyggligt omänsklig och bestialisk handling. Må kräket ruttna i fängelset för all tid och evighet!

Naturligtvis gjordes försök att politisera det hela, både från extrema invandarhatares håll (som försökte ursäkta dådet med allt elände som invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet ställer till med) och från vänsterhåll där man med liv och lust försökte utmåla allt och alla till höger om socialdemokratin som mer eller mindre suspekta anhängare till terroristen. Lyckligtvis föll det mesta platt till marken, och den bestående strömningen är en av universell medkänsla med offren och uppslutning kring demokratins ideal.

Med detta inte sagt att vi kan slå oss till ro och betrakta den militanta islamismen som besegrad och ofarlig. Det är den inte. Dess hatiska idéer ligger och pyr här och var, även bland personer som sökt och fått en fristad här hos oss. Enskilda dårar som radikaliseras och som försöker sig på ett terrordåd kommer vi nog att få leva med under lång tid. Det är bara drygt ett år sedan vi i Sverige hade kunnat drabbas av en tragedi av samma magnitud som Norge drabbades av i somras, signerad ”islamismen”.

Den arabiska våren

I slutet av 2010 inleddes en rad händelser som kom att prägla 2011. Det började i Tunisien, en sedan länge tämligen hård och korrupt diktatur, där missnöjet i december 2010 bubblade upp till gatuprotester. Efter misslyckade försök att med våld kväsa protesterna insåg president Ben Ali snart vad klockan var slagen och gick i januari 2011 i exil. Detta blev bara början på en våg av förändring som kom att svepa över stora delar av mellanöstern.

Nästa land som strålkastarljuset föll på var Egypten. Där blossade protesterna upp på allvar i januari och Tahrirtorget blev ett begrepp över världen. President Mubarak försökte med en kombination av repression och eftergifter rida ut stormen, men tvingades till sist bort av militären som utlovade fria val. En rad andra länder upplevde liknande protester under våren 2011. Vissa lyckades med skickligt politiskt fotarbete kanalisera protesterna till konstruktiva reformer och undvika katastrof, andra försökte med varierande framgång kväsa upproren med våld.

Det lilla öriket Bahrain tog hjälp av Saudiarabien att slå ned sina revolutionärer, något man tilläts göra i relativ tysthet eftersom landet är strategiskt viktigt och för att de huvudsakligen shiitiska protestanterna befarades gå Teherans ärenden. Marocko, Libanon, Jordanien och Oman är exempel på länder som på i huvudsak fredlig väg kunde lösa sina oroligheter. Även Irak och Algeriet tycks i stort ha ridit ut stormen.

Mer våldsam blev utvecklingen i Libyen, Syrien och Yemen. I Libyen utbröt protester i februari och oppositionella tog snabbt kontrollen över rikets andra stad Benghazi. Gaddafiregimen försökte slå ned upproret med våld, men misslyckades och landet drev snabbt mot inbördeskrig. Regimen kunde snart systematiskt börja återerövra rebellterritoriet tack vare sin kontroll över de väpnade styrkorna, inklusive flygvapnet som sattes in mot civila mål. Regimens brutalitet i bekämpandet av det folkliga upproret ledde till kraftiga reaktioner från omvärlden, till att libyska ämbetsmän hoppade av och stridsflygare deserterade. I mars enades FN om att etablera en flygförbudszon för att hindra Gaddafi att sätta in sitt flyg mot befolkningen.

Frankrike och Storbritannien tog ledningen för den koalition som formades för att övervaka flygförbudszonen och skydda befolkningen. USA lät sig motvilligt släpas med men drog sig senare till stor del ur. En rad andra europeiska länder anslöt sig så småningom, däribland Sverige. Koalitionen tillät sig en vid tolkning av sitt mandat och angrep Gaddafitrupper från luften.

Detta vände krigslyckan, men visade också på en enorm skillnad i kapacitet när USA deltog aktivt och när de inte gjorde det. Ensamma hade européerna svårt att hejda diktatorns framfart. Olika länder i koalitionen satte olika begränsningar för sina styrkors agerande. Sverige tillät till exempel bara flygspaning, medan Danmark och Norge tillhörde de mera aktiva i attackrollen. Specialstyrkor från en del koalitionsländer opererade också på marken till stöd för rebellerna. Till sist föll regimens motstånd samman och diktatorn sköts ihjäl.

Även i Syrien och Yemen har det varit blodiga sammandrabbningar, men där har regimen, hittills, i huvudsak vägrat att vika sig. Yemens president Saleh tycks dock till sist ha tvingats lämna ifrån sig makten, men ännu är det osäkert vad som kommer istället. I Syrien klamrar sig president al Assad kvar vid makten och slår med stor brutalitet mot sitt eget folk. Striden om Syrien är dock långt ifrån avgjord. Protesterna fortsätter och Syrien har stängt av från Arabförbundet.

En rad diktatorer har således fallit, andra har tvingats till reformer och ytterligare andra sitter nog och bläddrar i resekatalogerna för att hitta en mysig plats att gå i exil i under 2012. Så långt är allt gott och väl. Inget av detta har dock kommit gratis. I Egypten fick nästan 1000 människor sätta livet till, i Yemen hittills nästan 2000, i Syrien 4000-5000. Det Libyska inbördeskriget skördade uppemot 30000 offer. Till detta kommer drygt 300 personer i en rad andra länder, främst Tunisien.

I många länder är utgången ännu oviss. Gamla regimer har på olika sätt försökt klamra sig kvar vid maktens köttgrytor. I vissa fall, t.ex. Egypten, har militären spelat en huvudroll. I de flesta fall kvarstår betydande osäkerhet kring vad de oppositionella krafter som nu gör anspråk på att få ta del i styret av sina länder står för. En del är genuina demokrater. Andra är sannolikt lika despotiskt lagda som de regimer de störtat. Värst av allt finns det i många länder fanatiska islamister som om de får makten riskerar att förvandla sina länder till en totalitär teokrati som får de störtade diktatorerna att framstå som snälla mysfarbröder.

Skuldkrisen

Världsekonomin har annars spelat en central roll under året. Ett år som började hyggligt med fortsatt återhämtning efter den dystra lågkonjunkturen 2009 förbyttes från sensommaren i ett gastkramande drama. Det började då stå allt mera klart att marknaden inte längre kände sig bekväm med de skuldberg som ett stort antal länder tillåt sig att bygga upp, och började få skrämselhicka. Värst till ligger Grekland som allt sedan landets inträde i EMU notoriskt vanskött sina finanser och fifflat med bokföringen, men även länder som Spanien, Portugal, Italien, Irland och Storbritannien ligger riktigt risigt till. Värsta av allt, världens största ekonomi, det lokomotiv som brukar dra världsekonomin framåt, USA, lider också av skenande budgetunderskott och massiva skulder.

Greklands kris har kommit att bli EU:s kris. Greklands ekonomi kan nämligen inte haverera utan att det får konsekvenser för övriga Europa. Banker som lånat ut hejdlöst till Grekland och de andra slösarna vid Medelhavet riskerar att gå omkull, vilket i sin tur kan sätta igång en recession i hela Europa. Alltså stödpaket. EU-länderna har sprungit benen av sig för att få skicka stödpaket till Grekerna, som dock varit ganska kallsinniga eftersom EU envisas med att kräva motprestationer i form av lite bättre budgetdisciplin.

Den ekonomiska krisen har blivit till en politisk kris. Hela det europeiska projektet är i gungning. Ingen utom svenska folkpartister vill längre ta i Euron med tång, och kontinentens spara- och slösaländer befinner sig i luven på varandra. Varför skall vi betala för er oansvarighet frågar sig tyskarna? Varför ska vi själva behöva betala för vår oansvarighet kontrar grekerna? Ni har ju alltid gjort det åt oss förut. Inte blir klimatet heller bättre av att grekiska tidningar avbildar den tyske kanslern Merkel i nazistuniform.

Det finns helt klart en del att göra för att få Europa på fötter, det alldeles oavsett om Euron kraschar, om vissa länder väljer att lämna valutasamarbetet, eller kastas ut från det, eller om man med nödhjälp förmår lösa de akuta problemen och hålla ihop skutan. Några snabba enkla lösningar torde dock inte stå att finna. Istället handlar det om en mängd jobbiga och tråkiga långsiktiga lösningar som budgetdisciplin, förbättrad konkurrenskraft, bättre utbildning, mera forskning, och bättre incitament för utbildning, arbete och företagande. Lite som det alliansen har skänkt Sverige, och som gör att vi är ett av de få länder som faktiskt går bra i dagsläget.

Europa må befinna sig i kris, men frågan är om inte USA ligger ännu sämre till. Sedan Obama tog över rodret i Vita huset har budgetunderskottet och statsskulden skenat. Hans föregångare var förvisso inget föredöme vad gäller hushållning, men att som demokraterna och dess svenska beundrare lägga all skuld för den amerikanska ekonomins sorgliga tillstånd på hans axlar tre år in på efterträdarens mandatperiod är lite magstarkt.

Under de åtta år Bush styrde USA låg budgeten med ett genomsnittligt underskott på 250 miljarder $, eller omkring 2% av BNP. Obama har under sina tre första år haft ett genomsnittligt underskott på drygt 1300 miljarder $, eller omkring 9% av BNP. Statens intäkter har med mycket små variationer legat runt 33% av BNP både under Bush och Obama. Det som skiljer dem åt är att Obama kraftigt ökat utgifterna från 35% av BNP i snitt under Bush till 42%. Det är om detta striden står mellan Obama och den republikanska kongressen. Republikanerna vill minska utgifterna till den nivå som var före Obama, medan presidenten vill öka skatterna för att matcha hans ökade utgifter.

Ett dödläge har infallit där ingendera parten har varit villig att ge vika, eller ens kompromissa. Med endast knapp nöd har staten undgått att tvingas ställa in betalningarna då man in i det sista misslyckats att nå överenskommelser som tillåter staten att öka sin upplåning. Här måste båda parter acceptera sin del av skulden för att det blivit som det blivit. När underskottet skenat iväg som det har gjort är det orimligt att tänka sig att det går att lösa utan att höja skatter eller utan att skära rejält i utgifterna. Här skulle båda sidor behöva svälja det beska pillret och för nationens bästa göra rejäla eftergifter för att snabbt minska underskottet dramatiskt.

Lite valresultat från 2011

Under året har val hållits i ett antal länder runt världen. Jag kommer att uppehålla mig vid det kanske viktigaste av dessa, valet i Ryssland, men först några ord om andra val. Bland de länder som hållit val under året kan nämnas våra nordiska grannar Danmark och Finland, och länder som Canada, Spanien, Portugal, Polen och Kroatien.

I Finland blev det populistiska partiet Sannfinländarna valets stora skräll, men i slutändan kom regeringen att bildas av en sexpartikoalition ledd av det konservativa samlingspartiet ned stöd av bl.a. socialdemokraterna, men med sannfinländarna i opposition.

I Danmark segrade vänsterkoalitionen och gjorde därmed slut på 10 år av borgerligt styre. Den nya regeringen har redan haft en del bekymmer med sina ministrar. Den först tilltänkte finansministern stoppades på grund av hans kontakter med kriminella MC-gäng. Sedan dök det upp uppgifter om att näringsministern, tillika förre ledaren för Danmarks Kommunistiska parti, Ole Sohn, under 80-talet tagit emot stora summor pengar från Sovjetunionen, något som i mina ögon knappast borde ta någon med överraskning.

Presidentvalet i Portugal blev en seger för den konservative kandidaten Cavaco Silva. Även i grannlandet Spanien blåste högervindar i parlamentsvalet och ledaren för konservativa Partido Popular Mariano Rajoy kunde bilda regering. Även i Canada och Polen segrade borgerliga partier, medan valet i Kroatien blev en seger för en vänsterkoalition.

Parlamentsvalet i Ryssland blev som väntat en seger för Rysslands starke man Vladimir Putin och hans parti Förenade Ryssland som behöll sin majoritet i Duman, men som ändå tappade betänkligt i stöd. Precis som vid tidigare val i Ryssland under Putins senare tid vid makten har det förekommit rapporter om omfattande valfusk till förmån för hans parti, vilket denna gång lett till omfattande protester i Moskva och St. Petersburg med krav på omval.

Ryssland har långt kvar till demokrati, och tycks dessutom mest röra sig i fel riktning i detta avseende. Förutom valfusk finns omfattande problem med bl.a. pressfrihet och besvärande hög dödlighet av onaturliga orsaker för självständiga journalister och oppositionella. Samtidigt kan noteras att det knappast finns någon demokratisk opposition att tala om som man kan sätta sitt hopp till. De största oppositionspartierna i Duman efter senaste valet är kommunistpartiet (19%), ett rättvist Ryssland (13%) och Zjirinovskis Liberaldemokrater (12%). Av dessa kan endast ett rättvist Ryssland, som är socialdemokratiskt, beskrivas som anhängare av demokrati. Kommunistpartiet behöver knappast kommenteras, och liberaldemokraterna är sitt namn till trots ett ultranationalistiskt och auktoritärt parti. Det liberala Yabloko samlade endast 3% av väljarna och klarade därmed inte spärren till parlamentet. Det är onekligen svårt att se positivt på utvecklingen i Ryssland.

Andra händelser på den internationella scenen

Av de andra händelser som året haft att bjuda på är det en brokig samling som på ett eller annat sätt särskilt fastnat i mitt medvetande. En dramatisk och tragisk händelse var otvivelaktigt den svåra jordbävningen och efterföljande tsunamin som drabbade Japan i mars. Jordbävningen med en magnitud på 9.0 är en av de kraftigaste uppmätta i världen. Den skedde 72 km utanför Japans östkust och orsakade en tsunami med upp till 40 m höga vågor. Stora delar av kusten träffades av vågor på mellan 5 och 15 meter, ofta betydligt högre än vad olika skyddsvallar var konstruerade för.

Tack vare varningssystem hann många sätta sig i säkerhet, men många som ignorerade varningen, inte hann undan, eller underskattade hur långt från kusten vågen skulle nå fångades av vattenmassorna och spolades ut till havs. Uppemot 20 000 människor omkom. Det som kom att fånga medias uppmärksamhet var dock inte främst denna katastrof i sig, utan de problem den orsakade i kärnkraftverket i Fukushima.

Även kärnkraftverkets skyddsvallar var för låga och de översvämmades av tsunamin. Detta orsakade störningar i reaktorernas reservkraftförsörjning och ledde till problem med kylningen för de tre reaktorer som var i drift. Utan tillräcklig kylning stiger temperaturen i reaktorhärden och trycket i reaktorbyggnaden. Resultatet blev explosioner, utsläpp av radioaktiva gaser och härdsmälta. Ingen dog av själva kärnkraftsolyckan, men ett 40-tal arbetare skadades under arbetet med att hantera olyckan. Jämfört med effekterna av Tsunamin var skadorna således blygsamma, men ändå är det just den som etsat sig fast i folks medvetande.

Att så är fallet har säkerligen med medierapporteringen att göra. Det finns i den numera tämligen miljöpartistiskt lagda journalistkåren ett starkt intresse av att piska upp fruktan för kärnkraften. Det saknas heller inte exempel på överilade beslut som fattats i panik efter händelserna i Japan. Tyskland beslöt inom kort att helt avskaffa sin kärnkraft, som står för 25% av landets elproduktion (kol står för över 60%) till 2022. Den tyska energipolitiska härdsmältans konsekvenser kommer sannolikt att bli mer kännbar än den i de tre japanska reaktorerna.

2011 visade sig bli ett jobbigt år för många av världens riktiga skurkar. Som redan konstaterats så lämnade både Usama bin Laden och Muammar Gaddafi denna värld för en betydligt hetare tillvaro under 2011. När 2011 led mot sitt slut fick de sällskap av ”den käre ledaren” från Nordkorea. Fidel Castro fortsätter att lämna ifrån sig makt till sin bror i takt med att hans hälsa försämras. Andra blodbesudlade ledare med vacklande hälsa men fortfarande vid makten är Zimbabwes Robert Mugabe och Venezuelas Hugo Chavez. Den senare har i ett uppmärksammat uttalande anklagat USA för att medvetet smittat honom och andra Latinamerikanska vänsterledare med cancer.

2011 blev också året då rättvisan hann ifatt den bosnienserbiske befälhavaren från inbördeskriget på 90-talet Ratko Mladic. Efter ett decennium på flykt kunde han gripas och lämnas ut till krigsförbrytartribunalen i Haag, anklagad för folkmord i Bosnien 1992-96.

En annan viktig fråga som fortsätter att plåga världen lite i det tysta är den om Iran och dess kärnvapenprogram. Trots en hel del protester och oroligheter tycks den totalitära regimen i Teheran sitta rätt säkert vid makten. De tycks också fast beslutna att fortsätta sitt kärnvapenprogram med oförminskad kraft omvärldens protester och diverse sanktioner till trots. I slutändan verkar militära medel vara det enda som kan få stopp på mullornas atomdrömmar.

Då och då nås vi också om olika rykten om planerade attacker mot det iranska kärnvapenprogrammet, inte minst från Israel som ju Iran lovat att utplåna, ett löfte man ju skulle kunna förverkliga om man lyckades skaffa en kärnvapenarsenal. Att det finns planer för sådana angrepp torde vara självklart. Det hör till militärers uppgift att se till att relevanta planer finns om de någon gång skulle behövas.

Däremot har det än så länge inte blivit aktuellt att verkställa dem, vilket sannolikt pekar på att CIA och Mossad än så länge gör bedömningen att Iran har några år kvar till sitt mål. Hade bedömningen varit mera alarmerande hade sannolikt ett antal iranska anläggningar legat i ruiner. Istället verkar det som man nöjer sig med andra mindre spektakulära metoder att sätta käppar i hjulen för projektet, såsom cyberattacker och riktade mord.

Slutligen kan konstateras att vi 2011 kunde välkomna en ny stat till världssamfundet, nämligen Sydsudan. Landet har i princip varit självständigt sedan 2005 när vapenvila slöts mellan regeringen i Khartoum och gerillan i södra Sudan. I januari hölls en folkomröstning i södra Sudan där 99% röstade för självständighet, och i juli utropades den nya staten. Det är nog ingen överdrift att hävda att den nya staten kommer att ha en hel del utmaningar att hantera, men vi får önska dem lycka till.

Svensk politik

Svensk politik har till stor del präglats av efterdyningarna av förra årets val. Av de åtta riksdagspartierna har tre bytt ledare, ett till är på väg att göra det och i ett parti utmanas den sittande ledaren öppet. Endast hos moderaterna, folkpartiet och sverigedemokraterna tycks ledaren sitta säkert i sadeln.

Centern och Miljöpartiet är de partier som haft den mest smärtfria övergången till ny ledning. Helt planenligt ersattes de två språkrören i Miljöpartiet av ett nytt tandempar, Åsa Romson och Gustav Fridolin. Ny centerledare blev Annie Lööf. För båda partierna innebär detta i stort oförändrad politisk linje. Den tredje nykomlingen på partiledarposten har haft det betydligt tuffare. Det handlar naturligtvis om socialdemokraternas Håkan Juholt som i brist på vettiga kandidater utsågs till ledare i mars 2011. Han har sedan dess utmärkt sig för sin yviga ledarstil, med ständiga utspel han senare tvingas backa från, och en tämligen kreativ syn på begreppet sanning. Riktigt i blåsväder hamnade han i oktober när oegentligheter i hans bostadsbidrag uppmärksammades. Han lyckades med nöd och näppe klamra sig kvar vid sin post och har sedan dess åkt land och rike runt för att be om ursäkt. Opinionssiffrorna för hans parti, som trodde sig ha nått botten med Sahlin, har visat sig bli en kalldusch. De 30% Sahlin samlade har under Juholt snarare blivit runt 25%.

Vänsterpartiets ledare Lars Ohly kämpade länge och väl, men tvingades till sist kasta in handduken. Ny ledare för Vänsterpartiet utses i januari 2012. Den karismatiske och reformsinnade Jonas Sjöstedt är föreslagen som ny ledare, men det återstår att se om Vänsterpartiet är mogen för en sådan förändring. Både feministisk dogmatik och mera rättrogen marxism talar för att en kvinna som Rossana Dinamarca skulle kunna vara ett mera populärt val bland kamraterna, om än knappast bland väljarna.

Mest stormigt är det nog annars hos Kristdemokraterna som gjorde ännu ett dåligt val 2010 och som sannolikt räddades endast av stödröster. Partiledaren Göran Hägglund visade inga tecken på att självmant kliva åt sidan, vilket till skut fick Mats Odell att öppet utmana honom som ledare för partiet. Det tycks som om partiet kommer att sluta upp kring sin ledare, men Odell tänker kämpa vidare till partistämman i början av 2012. Bortom personstriden i toppen verkar KD ha en hel del problem att brottas med, bl.a. en partikultur och ett tonläge i den interna debatten som framstår som osund, och en klar ideologisk splittring i flera dimensioner.

En annan ledande person som befunnit sig i blåsväder är vår monark H.M. Konungen Carl XVI Gustaf. Han har varit utsatt för en förtalskampanj av illasinnade republikaner som bl.a. i form av en bok spridit anklagelser mot Konungen och fått igång ett mediadrev. Det har med tiden stått allt mer klart att uppgifterna de spridit har baserats på obekräftade uppgifter från kriminella, och att de fotografier som påstås visa Konungen i komprometterande situationer varit förfalskade. Förhoppningsvis kommer detta nu att ta udden av den republikanska kampanjen och återställa det traditionellt starka folkliga förtroende för vårt kungahus som förtalskampanjen tillfälligtvis lyckats skada.

2011 innebar slutet för ett av Sveriges större verkstadsföretag, den anrika biltillverkaren SAAB. Efter en utdragen dödskamp med desperata försök att rädda bolaget gick det mot slutet av året i konkurs. Det är naturligtvis tråkigt att det skulle sluta så, men sådana är villkoren på den fria marknaden. SAAB lyckades inte i konkurrens med andra tillverkare producera bilar som var tillräckligt attraktiva och prisvärda för att locka tillräckligt många köpare.

Det är i bedrövelsen tur att vi inte har en vänsterregering som kanske hade fallit för frestelsen att köpa röster genom att pumpa in skattepengar i det krisande bolaget. En biltillverkare i kris kan förvisso kortsiktigt räddas med skattemedel, men blir knappast ett lönsamt och konkurrenskraftigt företag på sikt av detta. Snarare riskerar sådana ingrepp att förstärka tendenser till stagnation i idéutvecklingen. Varför satsa på innovationer när man kan leva gott på subsidier? Politiker har generellt visat sig vara usla företagare, så vi skall nog vara evinnerligt tacksamma att vi slapp se staten som storägare i en bilindustri.

Avslutningsvis måste jag uppmärksamma en specifikt svensk freakshow signerad Jan Myrdal, nämligen det årliga Leninpriset. Årets lyckliga pristagare är Maj Wechselmann, som under din långa karriär som filmare lyckats skapa en kommunistisk vinkling på snart sagt alla händelser i modern svensk historia, bl.a. Sveriges roll under andra världskriget, och om ubåtskränkningarna. Ett särskilt horn i sidan har hon haft till Carl Bildt och till det svenska försvaret.

Jag skulle kunna ägna åtskilliga spaltmeter åt att i detalj redogöra för mina åsikter om Maj Wechselmanns gärning, men då jag vet att hon är snar till rättsliga åtgärder mot de som vågar kritisera henne finner jag det klokast att avstå. Trots allt är det ju ganska överflödigt, då en belöning som Leninpriset trots allt säger det mesta om dess mottagare.

Med detta återstår bara att önska mina läsare ett gott nytt år.

Patrik Magnusson, oberoende konservativ

Advertisements

22 Responses to “2011 – En personlig nyhetskrönika”


  1. 1 Fältmarskalken December 31, 2011 at 2:07 pm

    “En annan ledande person som befunnit sig i blåsväder är vår monark H.M. Konungen Carl XVI Gustaf. Han har varit utsatt för en förtalskampanj av illasinnade republikaner som bl.a. i form av en bok spridit anklagelser mot Konungen och fått igång ett mediadrev. Det har med tiden stått allt mer klart att uppgifterna de spridit har baserats på obekräftade uppgifter från kriminella, och att de fotografier som påstås visa Konungen i komprometterande situationer varit förfalskade. Förhoppningsvis kommer detta nu att ta udden av den republikanska kampanjen och återställa det traditionellt starka folkliga förtroende för vårt kungahus som förtalskampanjen tillfälligtvis lyckats skada.”

    Väl talat herr Magnusson!

    Tecknen blir nu allt fler på att de fega republikanernas skamliga kampanj, vilken icke bygger på annan grund än ovederhäftiga uppgifter från kriminella vars enda syfte är att förtjäna Judaspenningar, nått vägs ände. Det enda dessa feghetens förtalsmakare nu har i behåll är skammen.

    Med detta vill jag ock önska herr Magnusson, som är en mycket vederhäftig skribent med kloka och sunda åsikter, ett gott nytt år.

  2. 2 Samuel Karlsson January 2, 2012 at 1:57 pm

    Jag har inte hängt med i alla turer i media runt Kungen under året som gått. Men det mesta som sagt har alltså varit falska anklagelser? Var inget av det som sagts varit sant? Även om det varit det skulle jag ändå stötta monarki. Om det var sant skulle Carl XVI Gustaf kunna betraktas som en tämligen oskyldig monark ur ett ett historiskt persepktiv

  3. 3 Erik Rune January 2, 2012 at 7:58 pm

    I ett historiskt perspektiv är Carl-Gustaf Bernadotte nästan inte möjlig ens att uppfatta som en kung. Sveriges riktiga kungar är Gustav Vasa, Gustav II Adolf och Gustaf III. Dem kan man hysa respekt för. Kungavärdigheten förutan hade dessa tre spelat betydande roller i sina epoker.

  4. 4 Patrik Magnusson January 2, 2012 at 8:57 pm

    Samuel Karlsson,

    Vad som är sant eller ej vet jag lika lite som Thomas Sjöberg (som fabulerat ihop den bok som orsakat så mycket rabalder). Det enda man kan säga med säkerhet är att han och hans republikanska allierade vräkt ur sig massvis med anklagelser som de saknar belägg för, eller som bygger på uppgifter från uppenbart opålitliga källor, och att de bilder som skulle “bevisa” olämpligheter begångna av kungen är manipulerade.

    Att någon kastar obestyrkta anklagelser omkring sig bevisar egentligen ingenting. Det kan vara sant. Det kan vara lögn. Samtidigt är det det som är så förrädiskt med denna typ av anklagelser. Även om de saknar substans fastar alltid lite skit på offret. “Ingen rök utan eld” är ju ett vanligt sätt att resonera. En feg och förkastlig handling, som det egentligen inte finns någon anledning att fästa något avseende vid.

  5. 5 Patrik Magnusson January 3, 2012 at 1:06 am

    Erik Rune,

    Ja, på sitt sätt har du ju rätt. Carl XVI Gustaf är ju egentligen inte kung annat än till namnet. 1974 års regeringsform klär ju av honom allt vad befogenheter heter. Det gör att han egentligen inte har något större utrymme för att spela någon betydande roll. Hans uppdrag består ju egentligen bara i att representera Sverige, och där gör han väl såvitt jag kan bedöma en hygglig insats.

    Men visst, en riktig gigant som Gustav II Adolf – som ju globalt sett är ansedd som en av tidernas största härförare – skulle säkert ha uträttat storverk även med de förutsättningar vår nuvarande monark har att jobba med. Personligen har jag stora förhoppningar på vår kommande regent, Victoria. Jag tycker hon ger ett mycket sympatiskt och intelligent intryck, och tror hon kan bli en riktigt folkkär drottning, vilket kanske förklarar varför republikanerna är så desperata att försöka störta monarkin nu, innan hon tar över.

  6. 6 Fältmarskalken January 3, 2012 at 6:33 pm

    Herr Magnusson,
    Här må jag med skärpa framhålla att vår Konung enligt vår konstitution, Regeringsformen, är Statschef. Statschef är ett statsrättsligt begrepp som icke lättvinnligt kan viftas bort. Herr Magnusson får ursäkta men jag anser att formuleringen “är ju egentligen inte kung annat än till namnet” utifrån mitt givna perspektiv är högst ogiltig och ävenledes oövertänkt.

    Sedan är jag den förste att hålla med herr Magnusson om att vår konstitution är synnerligen bristfällig och på föga sätt tillfredställer behovet av maktdelning. Detta till trots och åter, Konungen är vår Statschef!

    Utifrån de ramar som konstitutionen ger är det vidare min bestämda uppfattning att Konungen förrättar sitt viktiga värv på ett högst tillfredställande sätt. Ett bevis för detta är helt visst de fega republikanska förtalsmakarnas illasinnade, skamliga och verklighetsförvrängda kampanjer. Märk väl att dessa kampanjer icke utgår från kritik av Konungens värv utan utifrån rena falsarier och fullständing obelagda rykten och annat hummel.

    Märk väl ock att vår Konung, Carl XVI Gustaf, sedan ett år tillbaka är den Konung som näst efter Konung Gustaf V suttit längst tid på den svenska tronen. Den 9 januari föregående år passerade vår Konungs ämbetstid den tidslängd som Konung Gustaf I regerade. I detta perspektiv är vår Konung en rese bland vårt lands regenter.

  7. 7 Patrik Magnusson January 3, 2012 at 7:07 pm

    Herr Fältmarskalk,

    Det var på intet sätt min mening att på något sätt förringa vår käre monark, om jag kunnat tolkas så ber jag givetvis om ursäkt. Jag har aldrig hävdat annat än att Konungen är vår Statschef. Problemet, som ju Fältmarskalken är högst medveten om, är dock att detta ämbete genom den sorgliga kompromiss som bäddade för nuvarande Regeringsform, är så urholkat.

    Det var också detta förhållande som jag ville fästa uppmärksamhet på i min kommentar. Vi må tycka illa om detta förhållande, men vi kommer inte ifrån att vår Konung saknar många av de plikter och privilegier konstitutionella monarker i de flesta andra länder har. Det är en förutsättning som är högst relevant att beakta när man skall jämföra hans insatser med hans företrädares.

    Carl XVI Gustaf gör vad som förväntas av honom i den roll han tilldelats, men hade sannolikt kunnat göra större insatser om han till exempel hade tillåtits inneha den funktion som hans farfar hade. Att det inte är så kan självfallet inte han lastas för. Det ansvaret ligger på de som snickrade ihop 1974 års RF.

  8. 8 Erik Rune January 4, 2012 at 5:53 pm

    Att kalla Carl-Gustaf Bernadotte “en rese” blir nog lite fel, hur man än vrider vänder på det.

    Jättarna i regentlängden är och förblir Gustav Vasa, Gustav II Adolf och Gustaf III. Men vem av dessa tre är den största? Jag för min del lägger nog min röst på gamle kung Gösta.

  9. 9 Patrik Magnusson January 4, 2012 at 7:05 pm

    Erik Rune:

    Skulle jag plocka ut en av många kompetenta regenter Sverige haft under sin historia så vore det nog Gustav II Adolf. Som militärhistoriker har jag förvisso ett särskilt gott öga till hans nydanande insatser i det tidiga 1600-talets krigskonst, vilket gjorde honom till hans århundrades kanske främste fältherre i världen, men Sverige blomstrade på många sätt under hans regeringsperiod.

    Han gjorde stora insatser för att skapa en effektiv statsförvaltning, grundade städer, universitet och gymnasier, utvecklade rättsväsendet och mycket mer. Under hans tid blomstrade den svenska industrin och handeln, bl.a. tack vare att kompetens hämtades från andra länder. Hans styre över Estland visade också på hans för sin tid välvilliga inställning till allmogens rättigheter.

    Dina andra två exempel är också goda representanter för den svenska kungamakten, men ingen av dem tycker jag uppvisar lika stor bredd som Gustav Adolf den Store, och inte heller samma unika briljans inom sina specialistfält som den moderna krigskonstens fader.

  10. 10 Fältmarskalken January 4, 2012 at 8:57 pm

    Herr Rune,
    Inledningsvis måste jag med skärpa vända mig emot det oskick som herr Rune begagnar sig av i det att han nämner vår Konung vid ett namn han icke har eller nyttjar. Konungen bör benämnas med utgångspunkt från Hovkalendern och inget annat. Att herr Rune dessutom låter förse Konungens förnamn med ett bindestreck är mig fullständigt oförståligt. Vad skall detta tjäna till? Nog måste det väl gå att föra en diskussion utan denna typ av namnförvrängningar.

    Vidare vill jag i all välmening för herr Rune framhålla att det i mitt inlägg framgår att benämningen “rese” hänsyftar på regeringstid. Icke så att jag på något sätt ringaktar vår Konungs viktiga värv. Här vill jag framhålla Konungens stora insats när vårt land drabbades av det nationella traumat i samband med Tsunamikatastrofen. Här steg Konungen fram i en situation där statsminister och andra ledande politker icke förmådde att på ett tillräckligt sätt stödja alla mångtusentals drabbade medborgare.

    När det sedan gäller Konungar som varit “resar” i meningen stor påverkan på vårt lands utveckling förefaller det mig som att herr Runes samtliga tre exempel är mycket goda. Likt herr Rune vill ock jag sätta Konung Gustaf I (eller Konung Giösta/Giöstaf) främst av den orsak att vårt land fortfarande vilar på de fundament som etablerades under denne Konungs regeringstid. Detta gäller exempelvis statsförvaltningen, vilken helt visst förbättrades under Konung Gustaf II Adolf, men ävenledes ordnandet av skatteväsendet vilket var ett mycket viktigt steg i vårt lands utveckling. Även på krigsmaktens område lades en viktig grund genom etablering av principer som kom att bli betdelsefulla för det indelningsverk som senare skulle följa.

    Reformationen, vilken genomfördes under Konung Gustaf I, är ock något som haft en betydelse vilken inte kan överskattas. Även nu i sekulariseringens sorgesamma tidevarv finns det alltfort många goda värderingar som grundar sig i vår goda protestaniska lära.

    Sedan har herr Magnusson fullständigt rätt i att Konung Gustaf II Adolf var en person med stor bredd och skicklighet. I detta har jag inga som helst invändningar mot herr Magnussons analys. Dock, för påverkan av vårt lands utveckling menar jag att Konung Gustaf I haft en något större betydelse.

    Slutligen vill jag ock framhålla att Konung Karl XI även han torde kunna inlämmas i katergorin “resar”. Reduktionen och det yngre indelningsverket är otvivelaktigt sådant som satt betydande spår i vårt lands utveckling.

    Not:
    Hovkalendern finnes tillgäglig enligt följande:
    https://docs.google.com/viewer?a=v&q=cache:WDwdthdVpZwJ:www.gripsholmsslott.se/download/18.40e05eec12926f2630480004608/Hovkalendern_2010.pdf+http://www.gripsholmsslott.se/download/18.40e05eec12926f2630480004608/Hovkalendern_2010.pdf&hl=sv&gl=se&pid=bl&srcid=ADGEESixMbI-Fa1eF-ABbc4iZ-qNIoJFU_Ncd8QB0VOFioqcKyAwkEY1Fvzs5NVLocZJFiiokxwcYzEtrL45x6RaRn8hYzC_bg1OPpXTNA5o-YjP9TIkCnjAy6kEVRKdj9oclfST2pry&sig=AHIEtbRCo1nS4kAO1YBJc6BrgiT1Adjclg

  11. 11 Erik Rune January 4, 2012 at 9:24 pm

    Värderade h:r Fältmarskalk, alldenstund jag icke erkänner Sveriges nuvarande konung såsom legitim statschef avstår jag från officiell titulering i andra bloggar än h:r Fältmarskalkens egen där jag så att säga “tar seden dit jag kommer” (jag hoppas att jag därstädes har lyckats upprätthålla en någorlunda korrekt benämning av nuvarande statschef). Det av h:r Fältmarskalken kritiserade bindestrecket i majestätets förnamn upphör jag emellertid gärna med i min egenskap korrekturläsningsvän.

    När detta är sagt vill jag konstatera att h:r Fältmarskalken argumenterar väl för min kandidat till titeln “Sveriges största kung”, Gustaf I. Patrik Magnusson likaledes för sin favorit, Gustav II Adolf. I en helhetsbedömning vinner måhända en av dessa nämnda, men vad händer om man anlägger ett kulturpolitisk perspektiv? Skördar inte tredje Gustaf då några särskilda lagrar och besegrar han inte då sina två medtävlare och når förstaplatsen? Svaret torde vara givet, vågar jag påstå, trots att Gustav II Adolf grundade universitet.

  12. 12 Patrik Magnusson January 4, 2012 at 11:02 pm

    Erik Rune,

    Förvisso kan jag aldrig göra anspråk på att vara en lika hängiven monarkist som den värderade Fältmarskalken, men det torde tydligt ha framgått att jag också stödjer monarkin och i alla händelser föredrar korrekt titulatur även för personer vars ämbete eller innehav av ämbete man ifrågasätter. Jag skulle därför uppskatta om du ville utsträcka den ynnest du visat Fältmarskalkens blogg även till min enkla skapelse, och även här benämna vår regent Carl XVI Gustaf.

    Nåväl, för att övergå till vår diskussion i sak, så framför ni båda goda argument. Att jag väljer att framhålla Gustav II Adolf skall naturligtvis på intet sätt betraktas som ett underkännande av övriga nämnda. Gustaf III stiger som du påpekar fram på ett annat sätt om man betraktar hans kulturella gärning. Även på vetenskapens område får han nog anses icke stå de andra efter. Däremot har han inte gjort lika stora avtryck på andra viktiga områden, varför han nog ändå som helhet får ses som numret mindre än sina tidigare namnen.

    Gustav Vasa är däremot, som Fältmarskalken påpekar, en gigant vars betydelse för den svenska nationens utveckling inte kan överskattas. Utan den grund han lade skulle inte min favorit Gustav II Adolf haft lika goda förutsättningar att bygga vidare på och därmed sannolikt inte kunnat bli så framgångsrik. Ur ett svenskt perspektiv kanske det är rimligt att betrakta Vasa som den mest betydelsefulle kungen, men ur ett internationellt perspektiv är det otvivelaktigt Gustav II Adolf som haft störst betydelse. Hur man värderar dessa två konungars insatser kanske snarare är en fråga om tycke och smak än faktiska förhållanden. Denna typ av värderingar är ju ändå oerhört subjektiva.

    Karl XI som här också omnämns var också en betydelsefull monark. Han lade grunden till den karolinska militärapparat som gjorde det möjligt för hans son Karl XII att under så lång tid stå emot den övermäktiga koalition som samlats mot oss. Jag gissar också att herr Rune med lätthet kan sympatisera med hans indragning av adelsgods till kronan. Karl XI:s insats var gedigen och bred, om än inte lysande på samma sätt som våra båda första Gustav på tronen.

    Karl XII har också i mina ögon fått ett oförtjänt dåligt eftermäle, förmodligen beroende på en kombination av vissa extremisters oförsonliga har och andras okritiska hyllningar. Karl XII tilldelades usla kort. Under hela sin regeringstid fick han avvärja angrepp på riket från överlägsna motståndare. Det märkliga med hans insats var inte att han misslyckades utan att han kunde hålla fienden stången så länge och under tiden prestera så många lysande segrar för de svenska vapnen. Om Gustaf III:s insatser begränsas tematiskt till kulturens område, så begränsas Karl XII:s till det militära området. Det gör att inte heller Karl XII i mina ögon kan mäta sig med Gustav I & II.

    En annan konung som nog får framhållas som betydelsefull, om än kanske mer på Karl XI:s gedigna sätt än Gustav II Adolfs bländande, är Karl XIV Johan. Han fick vårt rike att resa sig ur ruinerna efter rikssprängningen 1809 och gjorde oss till en av, förvisso de minsta, segrarmakterna i det stora europeiska krig som avslutades 1814/15. Under hans ledning satt Sverige igång med att inom våra gränser vinna Finland åter. Vårt land utvecklades starkt och fick uppleva en ny guldålder under hans och hans efterföljares tid på tronen.

  13. 13 Erik Rune January 5, 2012 at 8:40 am

    Aha, ja naturligtvis, visst vill jag återgälda Esses gästfrihet i denna blogg också. Alltså från och med nu: Carl XVI Gustaf.

    Samtalet är seriöst. Kampanjbenämningar reserverar jag för min egen blogg och andra republikanska sammanhang.

  14. 14 Erik Rune January 5, 2012 at 8:50 am

    Flera pregnanta formuleringar av Patrik Magnusson om några av våra mest framstående kungar i historien. Jag ska läsa repliken mera noga senare idag. Men för ögonblicket, ett förslag: kunde inte bloggen ha en omröstning där alla regenterna är listade och man kan sätta ett kryss?

  15. 15 Erik Rune January 5, 2012 at 5:52 pm

    Reduktionen har jag – utan att vara alltför insatt i den – svårt att se som ett steg i socialistisk riktning utan snarare som en ägarförändring inom en feodalstat och kanske ett ansvarstagande för ett statsintresse. Men visst hör Karl XI till de monarker man kan hysa respekt för.

    En vinkel på de tre stora kungagärningar (som här främst diskuteras) är deras förutsättningar och hur regenterna förhåller sig till dessa. Gustaf I grep och behöll makten under nästan fyrtio år varav hälften av dessa under strid med upproriska landsändar. Som jag minns av min läsning var han Sveriges överlägset skickligaste politiker och största talare och politiska skribent därtill. Gustaf I:s legitimitet som kung anser jag hämtad ur hans kungaval och egna kompetens som maktskapare, ledare och administratör. Traditionell kungahistoria – ofta kritiserad – är i fallet Gustaf I välmotiverad. Känner man inte till Gustaf I:s historia saknar man, föreställer jag mig, fotfäste inte bara i 1500-talets utan i hela Sveriges historia.

    Gustav II Adolf förmådde använda den makt han fötts till och utföra en gärning av världshistorisk betydelse. Hur skulle Tysklands och därmed Europas historia ha sett ut utan guldkungens fälttåg därstädes? Men han grep ej makten såsom farfar gjort.

    Gustaf III gjorde dock ett slags maktövertagande 1772 vilket ger honom egen sådan legimitet i likhet med Gustaf I. Ett skäl till för mig att hysa respekt för Gustaf III (i hans egenskap av ledande politiker och makthavare) är att också den lagstiftande församlingen i Frankrike gjorde det; i mars 1792 satte revolutionärerna upp i församlingssalen en byst av den som hjälte betraktade Anckarström.

    Dock började Gustaf I på 1500-talet med två tomma händer efter dansk fångenskap. Och blev statsgrundare. Tycker nog ingen slår det i vår regentlängd.

  16. 16 E.B. January 5, 2012 at 6:50 pm

    “Insatsen i Irak avslutades officiellt i december 2011. Även här kan USA på goda grunder se sig som segrare.”

    Ett tveksamt påstående. Vad jag minns så angav USA följande skäl till att invadera Irak när det begav sig:
    1. Stoppa Saddams massförstörelsevapensprogram som hotade omvärlden.
    2. Störta Saddams mordiska regim.
    3. Stoppa Saddams stöd till Al Qaeda.
    4. Skapa fred och demokrati i Irak (och därmed skulle gynna regionen).

    Vad blev resultatet?
    1. Inga massförstörelsevapen hittades
    2. Saddam störtades.
    3. Saddam hade ingen förbindelser med Al Qaeda.
    4. Irak har långt kvar till att bli en stabil demokrati där människor kan känna sig trygga och deras rättigheter respekteras. Det är tyvärr sannolikt att våldet kommer ökar så pass att det är jämförbart med inbördeskrig. Irak utgör inget hot mot sina grannar, som det gjorde under Saddams tid, men de flyktingvågor tillföljd av invasionen som drabbade omvärlden skapade höga kostnader för länder långt bortom regionen.

    USA invaderade Irak av felaktiga grunder, och man nu drar sig ur också av felaktiga grunder.

    Många skulle påstå att oljan var det verkliga skälet till invasionen. Jag är inte konspiratorisk lagd, men måste hålla med om att i dagslägret, det ända bestående resultat av det långa kriget är att amerikanska företag har fått lukrativa kontrakt från både den irakiska och amerikanska staten.

  17. 17 Patrik Magnusson January 5, 2012 at 8:34 pm

    Erik Rune,

    Ditt förslag om omröstning är intressant. Med risk för att avslöja såväl min tekniska inkompetens att snickra ihop en sådan och hur sorgligt gles min läsarskara är så lovar jag göra ett försök med en sådan.

    Vad gäller ditt senaste inlägg i debatten om våra framstående monarker så känner jag inte att argumentationen biter riktigt på mig. Jag håller med om att givet förutsättningarna så var Gustav Vasas prestation enastående imponerande. Varken Gustav II Adolf eller Gustaf III hade dock så välkrattat för sig som man till förstone kan tro. Den förre satt förvisso ganska säkert vid rodret för den svenska skutan, men landets strategiska position var allt annat än lysande 1611.

    Däremot är det ur mitt perspektiv inte meningsfullt att försöka poängsätta regenternas legitimitet utifrån hur de kom till makten. Möjlighen kunde man försöka sig på (även om det är praktiskt taget omöjligt) att bedöma ders legitimitet efter hur utbredd den folkliga acceptansen (eller frånvaron av uppror) var för regenten, men det viktiga ur mitt perspektiv är vad de verkligen uträttade.

    Att jag sedan gör en annan värdering av legitimiteten hos olika metoder för maktöverföring än dig bottnar sannolikt i skilda politiska utgångspunkter. För mig innebär inte arvkungadömet något legitimitetsproblem. Tvärtom ger det en konstitutionellt ordnad succession. Då är nog snarare Gustaf III:s statsvälvning ur mitt perspektiv en smula problematisk, då den innebär ett brott mot etablerad konstitution, om än inte helt omotiverat sådant.

    Slutligen en liten fundering. Jag hänger inte riktigt med i din anekdot om Anckarström. Om det nu är som du säger (vilket jag inte har anledning att betvivla) att Anckarströms byst hyllades av revolutionärerna i Paris, hur får du det till ett bevis på respekt för Gustaf III? Anckarström mördade ju kungen. Maken till bristande respekt är ju svår att föreställa sig. Men jag kanske missförstod här?

  18. 18 Erik Rune January 5, 2012 at 9:27 pm

    Trevligt att du gillade mitt förslag. Det kommer säkert att skaffa bloggen flera besökare.

    Patrik, flera intressanta saker här i storhetsdiskussionen.

    Sättet på vilket en monark skapar eller ökar sin makt är för mig blott en vinkel på frågan om en stor konung. Givetvis håller jag med dig om att det viktiga är vad monarken verkligen uträttar. Anledningen till min vinkel på makterövring är givetvis att jag inte räknar arv som grund för legitimitet eller storhet. Egen kraft däremot räknar jag, och då blir Gustaf Vasa för mig den största utan tvekan. Och det handlar naturligtvis inte bara om 1523, utan hela regeringstiden gäller.

    Om man jämför Sveriges strategiska och utrikespolitiska läge 1611 med situationen 1632 och än mer 1648 så framgår Gustav II Adolfs och Axel Oxenstiernas kvaliteter. Det intressanta sett i perspektivet av kungens personliga makterövring efter trontillträdet tänker jag mig emellertid kunde vara hur han hanterar den kungaförsäkran han måst skriva under 1611. Dock saknar jag kunskap om denna av adeln pålagda begränsning av den nya kungens makt. Den tycks i alla fall inte ha hindrat Gustav Adolf från att verksamt omgestalta sin samtid, vilket i så fall kunde vara ett tecken på storhet – från begränsad makterövringssynpunkt.

    Anckarströms hyllande i lagstiftande församlingen 1792 såsom franskrevolutionär hjälte implicerar naturligtvis en hög skattning av Gustaf III:s betydelse som kontrarevolutionär aktivist i kungarnas Europa. En stor fiende till den franska revolutionen ansågs ha röjts undan. Det är respekt, det.

  19. 19 Patrik Magnusson January 5, 2012 at 10:21 pm

    “En stor fiende till den franska revolutionen ansågs ha röjts undan. Det är respekt, det.”

    Ok, då begriper jag 🙂

  20. 20 Patrik Magnusson January 5, 2012 at 11:14 pm

    E.B.

    Självklart kan man ha invändningar mot ett amerikanskt segervrål angående Irak. Inte minst om man betänker att det första försöket att hävda seger kom för åtta år sedan. Det väsentliga i sammanhanget menar jag är att USA i dagsläget kan hävda att de lyckats i Irak utan att det framstår som uppenbart osant, och därmed dra sig ur med i huvudsak räddat ansikte. Därmed inte sagt att de till 100% har rätt. Bilden är lite mera komplicerad.

    Din invändning i fyra punkter ifrågasätter egentligen de amerikanska motivens giltighet snarare än utfallet. De Irakiska programmen för massförstörelsevapen var långt grundligare nedmonterade än USA hävdade, och kopplingarna mellan Saddam och al-Qaeda synnerligen långsökta. Där håller jag med. Sannolikt var USA väl medveten om detta, och använde dessa motiv som svepskäl.

    Låt mig formulera om dina svar på dina fyra punkter för att på så sätt visa hur dessa faktiskt mycket väl går att lägga till grund för att hävda att USA lyckats (utan att för den skull säga att jag själv till 100% köper dem):

    Motiv:
    1. Stoppa Saddams massförstörelsevapensprogram som hotade omvärlden.
    2. Störta Saddams mordiska regim.
    3. Stoppa Saddams stöd till Al Qaeda.
    4. Skapa fred och demokrati i Irak (och därmed skulle gynna regionen).
    Utfall:
    1. Omvärlden har försäkrat sig om att Irak inte längre har program för massförstörelsevapen
    2. Saddam störtades
    3. Av 2 följer att Saddams regim inte har möjlighet att nu eller i framtiden stödja al-Qaeda
    4. Irak är nu en (om ännu fortfarande bräcklig) demokrati. Det våld som åren efter invasionen skenade har man i huvudsak lyckats få bukt med. Nu åker USA hem på irakiernas begäran (vilket motbevisar allt tal om imperialism) och framtiden ligger i irakiernas händer. Om de schabblar bort det är det inte USA:s fel. Den arabiska våren kan sägas ha inspirerats av demokratins framgångar i Irak. Därmed har regionen som helhet gynnats.

    Sedan finns ett antal bieffekter av invasionen som man av förklarliga skäl talar tyst om. Civila dödsoffer för det våld som släpptes lös i Irak när diktaturen föll samman är en sådan. Flyktingkatastrofen du nämner är en annan. Framförallt utmynnade det hela i att Irans ställning som regional stormakt stärktes markant. Att USA misslyckades med att förutspå denna sista utveckling ser jag som en betydligt större underrättelseblunder än alla misstag rörande massförstörelsevapen och al-Qaedakopplingar sammataget.
    Rent moraliskt har jag svårt att se att den amerikanska invasionen av Irak 2003 var felaktig. Saddam Husseins regim var så förfärlig att det faktiskt var befogat att ta stora risker och betala ett högt pris i människoliv för att få bort den. Även om Saddam inte hade några massförstörelsevapen så gjorde han allt han kunde för att försvåra för omvärlden att försäkra sig om detta (möjligen för att han trodde sig vara säkrare om världen hölls i tvivel). Enda sättet att försäkra sig om att han inte hade några nukleära ess i rockärmen var att åka dit och kolla, i skydd av några pansardivisioner.

    Strategiskt var det en blunder. USA lyckades aldrig övertyga världen om att man hade skäl goda nog. Det ledde till en atlantisk spricka som västmakterna fortfarande inte hämtat sig från och förlorat anseende för USA runt världen. Det blev ett långt mer utdraget och kostsamt krig än USA räknat med, och slukade resurser och moral som USA så väl behövt på annat håll. Irakierna visade sig inte bli så universellt tacksamma för den amerikanska befrielsen som man tänkt sig, utan en stor del av befolkningen visade sig snarare utgöra beundrare av Teheran, och Iran har efter kriget dramatiskt stärkt sin ställning i regionen.

    Det hade varit långt klokare av USA att hålla huvudet kallt och avstå från att invadera Irak. Även om man i huvudsak uppnådde krigsmålen så skedde det till ett högt pris och fick oönskade sidoeffekter. Men nu går ju inte det hela göras ogjort, och givet detta och givet att USA länge desperat velat lägga Irak bakom sig, samtidigt som man naturligvis inte vill framstå som förlorare, så är nog den utveckling som skett under 2011 det bästa de kunde hoppas på.

  21. 21 Fältmarskalken January 6, 2012 at 9:55 am

    Herr Rune,
    “Reduktionen har jag – utan att vara alltför insatt i den – svårt att se som ett steg i socialistisk riktning utan snarare som en ägarförändring inom en feodalstat och kanske ett ansvarstagande för ett statsintresse. ”

    Jag blir något förvånad över att herr Rune i sin analys tar med ett begrepp som feodalstat. Min uppfattning, vilken såvitt jag förstår delas av många historiker av facket, är att feodalism, i den mening vi känner den från kontinenten och Ryssland, knappast varit något utpräglat ordning i vårt land. Förvisso fanns det från medeltid en del större godskomplex, vars ursprung i vissa fall säkert kan sökas till vendeltid, men det fanns ock en betydande bondeklass, självägande bönder samt kronobönder, vilka icke visste av någon godsherre. Just denna bondeklass, som deltog i riksdagarna och här icke saknade inflytande, är något som skiljer oss från förhållandena på kontinenten.

    Ser vi mer i detalj på reduktionen (eller reduktionerna då det var frågan om flera) så var ju dess bakgrund att kronan, såsom ersättning för diverse tjänster och annat, förlänade kronojord men ävenledes jordeboksräntor för skattejord till företrädelsevis adeln. Dock var det även mången ofrälse som, av samma orsaker som ovan, förlänades både kronojord och skattefrihet vilken senare ibland var begränsad till livstid. Denna ordning kom givetvis att utarma hela grunden för jordebeskattningen, en av hörnpelarna i rikshushållningen, varför den över tiden var omöjlig.

    Vad som nu skedde vid reduktionerna var, utan att gå in på det komplicerade regelverket, i princip att utdelad kronojord, dock icke rena köp, återgick och förlänade jordeboksräntor återgick till kronan.

    Det som i ett nästa steg är synnerligen intressant är att kronojorden, vars ursprung före reformationen i stor utsträckning var kyrkojord, kom att utgöra grunden för skatteköpen. Skatteköpen, vilka tog verklig fart efter en ny förordning 1723, kom att utgöra basen i en överföring av ägandet från kronan till de bönder som brukade kronjorden. Köpen, vilka skedde till förmånliga villkor och vars “volymsmässiga” förutsättning var det återtagande av kronojord som reduktionerna innebar, fick mycket stor betydelse för det svenska jordbrukets goda utveckling.

    Konung Karl XI’s reduktion, vilken var den kraftfullaste, fick på detta sätt en stor betydelse för vårt lands utveckling, något som sätter honom bland de främsta av våra Konungar.

  22. 22 Erik Rune January 6, 2012 at 2:29 pm

    Det är väl talat, h:r Fältmarskalk, och lärorikt beträffande reduktionen, ett ämne vilket jag inte har mycken kunskap om.

    Självklart var inte stormaktstidens Sverige en feodalstat på det sätt som återfinnes på kontinenten, inklusive Danmark. Den väsentliga skillnaden – som också påpekas av h:r Fältmarskalken – är böndernas starka ställning och frånvaron av stora gods. Jag har läst någonstans att Norge och Schweiz på grund av sina otillgängliga berg och Sverige beroende på sina lika otillgängliga skogar och långa avstånd är de av feodalismen minst påverkade länderna i Europa. Icke desto mindre, hur ska svenska staten vid denna tid annars benämnas? Kanske är det så att Sverige alltid har stått för måttfulla versioner av andra länders samhällsordningar.


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s





%d bloggers like this: