Wiehe, Cuba och verkligheten

Mikael Wiehe - Tvättäkta Bolsjevik

Den gamle proggaren Mikael Wiehe har ju varit TV-aktuell på sistone, och i samband med det har det blossat upp en liten debatt om hans värderingar. Debatten om huruvida TV4 gör rätt eller fel som sänder hyllningsprogram till vänsterextremisten Wiehe tänker jag inte lägga mig i. Det är en sak mellan TV4 och dess tittare, och jag tillhör ingen av dessa kategorier.

Vad som däremot intresserar mig är den debattartikel där Wiehe går i svaromål mot sina kritiker, en artikel som i huvudsak utvecklas till ett brandtal till den Cubanska regimens försvar, något som rimligen bara ger hans kritiker vatten på deras kvarnar. För oss som lever i verkligheten ter sig nämligen Wiehes lyckorike något annorlunda än för honom.

Låt oss granska vad Wiehe har att säga till det kommunistiska örikets försvar. Han medger förvisso att Cuba inte är en demokrati i västerländsk mening, men detta åtföljs inte av något avståndstagande, utan får nog snarast tolkas som ett försvar för åsikten att Cuba är en demokrati i en annan mening. Wiehe beskriver landet som upplyst envälde uppblandat med försök till folkligt inflytande genom olika massorganisationer.

Det främsta försvaret bygger dock på påståenden om Cubas förträfflighet på områden som medellivslängd, läkarvård, utbildning, läskunnighet, och bostäder jämfört med landets olyckliga grannar över hela Nord- och Sydamerika, som känner en oerhörd lockelse till Cuba. Om vi för ett ögonblick antar att hans utsagor är sanna (vilket vi snart kommer att se att de inte är) så blir hans argument således att bara en stat kan leverera välfärd till sitt folk, så får man faktiskt ha överseende med diktatur och förtryck av mänskliga rättigheter. Ändamålen helgar medlen. Det låter onekligen som kommunism, och det är väl precis vad det är.

Cubas välfärd


Hur är det då med välfärden på Cuba? Hur bra ställt har folk det i Wiehes lyckorike, om man jämför med andra amerikanska stater som t.ex. USA, Canada, Mexico, Chile och Argentina? Låt oss börja med att titta på folkhälsan. Wiehe hävdar att Cuba har Amerikas högsta medellivslängd. Problemet är att det inte är sant. Canadensaren lever nästan 4 år längre än Cubanen i snitt. Även USA har högre medellivslängd. Chile och Argentina har lika lång medellivslängd som Cuba, medan Mexico halkar efter med ett år.

Vad gäller spädbarnsdödlighet har onekligen Cuba fina siffror, lika låga som Canada och något lägre än USA och övriga Amerikanska länder jag har jämfört med. Det är också det i särklass viktigaste nyckeltalet i ett land som ser sin sjukvård som ett centralt propagandavapen. Pressen på läkarna att leverera bra siffror för spädbarnsdödlighet är enorm. Påtvingade aborter vid riskgraviditeter är ett viktigt vapen för att putsa siffrorna. Fiffel med statistik och hot om straff för den som dristar sig till att kritisera den fina cubanska hälsovården är andra centrala redskap.

Che Guevara - läkare, revolutionär, hälsominister

Läkartäthet är också en gren som Cuba excellerar i. Per invånare har man dubbelt så många läkare som USA , Mexico och Argentina, tre gånger så många som Canada och sex gånger fler än Chile. Frågan är dock om läkartätheten skall ses som ett tecken på god vård eller på ineffektivitet. Canadas betydligt färre läkare förmår i vart leverera nog så bra resultat som de cubanska. Värt att notera är att lönen för en cubansk läkare är så låg att många läkare väljer att lägga en stor del av sin tid inom den bättre betalda turistnäringen, kräver pengar under bordet för att ge vård till patienter eller tjänstgör utomlands.

En faktor som också sällan beaktas av Wiehe och hans likar är att de förhållandevis goda hälsosiffror som Cuba uppvisar inte är något som kom med Castro. Även före revolutionen hade Cuba väldigt god statistik på området. Medellivslängd och spädbarnsdödlighet låg i slutet på 50-talet i närheten av USA:s och långt bättre än de flesta Latinamerikanska länder. Den bistra sanningen är att ett gott utgångsläge, stenhård prioritering och kommunistisk redovisningssed (vi talar trots allt om ett land där Castroregimens linje i folkomröstningar stöds av 99%) är det enda som hindrat Cubas hälsovårdsstatistik att rasa ihop. Trenden är istället att många länder i Latinamerika under Castros tid knappat in på Cuba.

Hur är det med utbildningen då? Även här uppvisar Cuba imponerande statistik. Läskunnigheten uppvisar procentsiffror man annars bara förknippar med val i kommunistländer. Satsningarna på utbildning är mycket stora i en internationell jämförelse, mer än dubbelt så stora i andel av BNP som andra amerikanska länder jag jämfört med. Även här har dock Cuba förrevolutionära traditioner att bygga på. Redan i slutet av 1950-talet var 80% av befolkningen läs- och skrivkunniga, fler än i de flesta Amerikanska stater.

Det man också bör känna till om Cubas skolväsende, även om jag inser att en person som Wiehe knappast ser något problem med det, är att skolväsendet är kraftigt impregnerat med marxistisk ideologi, och att lojalitet med den påbjudna ideologin är en förutsättning för avancemang till högre studier.

Båtflyktingar på väg till Cuba - eller?

Bostäder är ett annat område som Wiehe framhåller. Även här tycks dock Potemkinkulisserna vackrare än verkligheten. Det råder svår bostadsbrist på Cuba. Folk är trångbodda och många bor i nedgångna fastigheter som varit fuskbyggda och/eller vars underhåll eftersatts. I Havanna rasar omkring 300 hus årligen. För ett år sedan beslöt regimen i desperation över den svåra bostadssituationen att tillåta cubaner att bygga egna hem. Annars har ju bostadspolitiken präglats av att man tilldelas bostad av staten, och att det sedan krävs tillstånd från myndigheterna för att byta bostad.

Slutligen framhåller Wiehe den dragningskraft Cuba har på folket i Latinamerika. Genast framträder en bild på näthinnan. Jag ser framför mig armador av båtar, flottar och andra flytetyg som strävsamt färdas från Miami, Mexico och den Karibiska övärlden, fullastade med flyktingar som förväntansfullt söker sig mot det Cubanska paradiset. Dags för en verklighetskontroll igen. Ja, båtarna finns där. Flyktingarna också. Problemet är bara att de åker åt fel håll. De är på väg från Cuba, och allt som oftast till denna den hemskaste platsen på jorden, det kapitalistiska helvetet i USA. Märkligt.

Cubas ekonomi i perspektiv

Fram träder således en bild av ett samhälle som fick en för regionen osedvanligt bra uppsättning förutsättningar. Cuba på 1950-talet hade i många avseenden mera gemensamt med storebror USA än med andra Latinamerikanska länder. Relativt sett bra hälsa, sjukvård och utbildning. Ekonomiskt var man jämbördig med Chile och klart starkare än Mexico. Dess BNP per capita var hälften av Canadas och en tredjedel av USA:s. Efter trettio år av kommunistiskt styre hade Cuba vid tiden för Sovjetsystemets sammanbrott i Östeuropa sackat rejält efter sin omgivning. BNP per capita var lägre än före revolutionen, en sjundedel av USA:s, en sjättedel av Canadas, och mindre än hälften av Chiles och Mexicos.

Med sovjets kollaps förlorade Cuba både en viktig handelspartner och en källa till ekonomiska subventioner. Föga överraskande blev detta en svår prövning för Cubas ekonomi. Ironiskt nog tycks detta på sikt ha varit en fördel för den Cubanska ekonomin. Hårt pressade vidtog regimen i början av 90-talet ett antal desperata ekonomiska reformer i marknadsekonomisk riktning. Turism blev en viktig näring. Andelen privat anställda ökade från 8% till 22% av arbetskraften. Effekten har blivit att Cubas ekonomi faktiskt växt stadigt och halverat avståndet till länder som Chile, Argentina och Mexico.

Det är märkligt hur myten om den välskötta diktaturen kunnat slå rot långt utanför dess hängivna beundrares led. Castros Cuba är inget mirakel, vare sig ekonomiskt eller socialt. Det är ett grymt och misslyckat experiment, där goda förutsättningar spelats bort genom en ineffektiv planhushållning, där förvisso vissa hälso- och utbildningsindikatorer i propagandasyfte och tack vare oproportionella satsningar och en god dos kreativ bokföring kunnat upprätthållas, men där samhället i stort befinner sig i förfall.

Mänskliga rättigheter

Diktatorn Fulgencio Batista var inte heller något föredöme

Myten om det väl fungerande Cuba är således mest just en myt. Men om allt Wiehe påstod om örikets välfärd var sant, hade det då verkligen ursäktat den ofrihet och de brott mot mänskliga rättigheter som dess regim bygger på? Wiehe skulle förmodligen inte förstå frågan. För honom är ju Cuba ingen diktatur, utan bara en annan (och får man förmoda bättre) form av demokrati, och ett föredöme avseende mänskliga rättigheter.

Men hur är det då med de mänskliga rättigheterna på Cuba? Tittar man på internationella jämförelser som The Economists demokratiindex så hamnar Cuba långt efter de länder i Latin- och Nordamerika jag har jämfört med (och alla andra på den kontinenten för den delen). Av 167 länder är Cuba det 121:a och det enda i Amerika som klassas som auktoritärt. Särskilt dåligt klarar sig Cuba i grenarna Valprocess och Fri- och rättigheter.

Även här har Cuba traditioner från före revolutionen att luta sig emot, denna gång mindre smickrande sådana. Castros föregångare som diktator på Cuba, Fulgencio Batista, var ingen mjukisfarbror. Efter att han tagit makten i en militärkupp 1952 skapade han raskt en genomkorrumperad polisstat och lierade sig med maffian. Oppositionen möttes gradvis med allt kraftigare repression, vilket naturligtvis endast tjänade till att göra Batistas regim ännu mera impopulär. Tusentals personer – kanske så många som 20 000 – avrättades eller mördades av Batistas regim. Terror och tortyr var verktyg lika entusiastiskt brukade såväl av Batistas regim som Castros revolutionärer.

Sedan Castro tagit makten 1959 inrättade han snabbt sin egen kontroll- och terrorapparat. Oppositionella mördades, fängslades eller bara försvann. Under Castros regim mördades någonstans mellan 12 000 och 18 000 människor, de flesta under 60-talet. Den totalitära kontroll kommunisterna utövat efter detta första skakiga decennium vid makten har gjort att man kunnat hålla befolkningen i schack utan allt för mycket dödande.

Offentlig kritik mot staten, dess institutioner, organisationer och funktionärer är förbjudet, och bestraffas med fängelse. Staten har också rätt att i preventivt syfte fängsla och omskola personer som kan utgöra en fara för samhället. Ett tecken på sådan farlighet är om en person uppvisar beteende som strider mot socialistisk moral. Praktiskt taget all information, från böcker och tidningar till film, musik och internet censureras.

Fidel Castro - en totalitär diktator

Föreningsfrihet är ett okänt begrepp på Cuba. Det finns en fackförenig och den kontrolleras av kommunistpartiet. Medlemskap i denna fackförening är obligatoriskt. Det råder ingen frihet för den enskilde att välja yrke, arbetsplats eller bostad. Allt detta tilldelas av staten. Oppositionella utsätts ofta av ”spontana” raseriutbrott från revolutionära folkmassor i form av vandalism och misshandel. Det är mycket svårt för en cuban att få tillstånd att resa utanför landet, och i dessa fall hålls ofta familjen kvar som gisslan.

Barns ideologiska renlärighet kontrolleras och dokumenteras i skolan. Dessa omdömen ligger till grund för högre studier. Föräldrar som lär sina barn idéer som strider mot kommunismen kan dömas till fängelse. Även läkare förväntas hålla koll på sina patienters ideologiska pålitlighet i sina journaler.

Cubas valsystem är en komplicerad historia, men kännetecknas av att kommunistpartiet utser kandidater, att väljarna bara har en kandidat att välja på, och att det utövas strikt kontroll över vilka som röstar och inte, och att de senare på olika sätt bestraffas. De församlingar de väljer saknar dessutom i stort inflytande, för den verkliga makten ligger hos partiet. Kort och gott har man ett klassiskt kommunistiskt system, vilket kan beskrivas som urtypen för en diktatur, eller om man är lagd mer åt Wiehes håll som en intressant form av gräsrotsdemokrati.

Cuba är helt enkelt ett av dagens mest uppenbara skräckexempel på en vanskött diktatur. Att det fortfarande finns personer som Wiehe som vurmar för denna avskyvärda regim är i sanning skrämmande, men också avslöjande. Ett uttalat stöd för Castros regim säger en hel del om vad det är för samhälle dessa personer drömmer om att skapa här i Sverige, och om vikten att se till att de aldrig får chansen. Det kan i sammanhanget vara relevant att påminna socialdemokraterna om hur det kommunistiska maktövertagandet gick till i många Östeuropeiska stater. Där började det som en allians mellan kommunister, socialdemokrater och andra vänsterrörelser och slutade med att de senare utmanövrerades. Det gäller att hålla rent till vänster.

Patrik Magnusson, oberoende konservativ

Advertisements

17 Responses to “Wiehe, Cuba och verkligheten”


  1. 1 Allianspartisten December 16, 2011 at 11:04 pm

    När det gäller Kuba är det alltid intressant att reflektera över vårt kommunistpartis (under varumärket Vänsterpartiet) förhållande till denna totalitära diktaur. In i det längsta höll man fast vid försvaret av denna odemokratiska stat, där mänskliga rättigheter inte är vatten värda.

    Intill den 24 september år 2005, d.v.s. nästan 16 år efter murens fall, var kamraten Ohly medlem av dikatorkramarorganisationen svensk kubanska föreningen. Detta utträde något skedde “under galgen”, vilket alltid varit fallet när kamraten Ohly tvingats ta avstånd från sin uttalat kommunistiska bakgrund.

    Dock skulle det dröja till 2008 innan kommunistpartiets (under varumärket Vänsterpartiet) kongress slutligen förmådde att ta avstånd från Kuba. Det hela skedde efter en mycket uppslitande debatt men även denna gång var det frågan om en omvändelse “under galgen”. Det hela var en nödvändighet för att kommunistpartiet (under varumärket Vänsterpartiet) skulle bli rumsrena nog inför det röd-gröna samarbetet, kring vilket de mer formaliserade diskussionerna påbörjades vid tidpunkten för partiets kongress.

    Värre var nu inte avståndstagandet, än att en av de värsta diktatorkramarna, kamraten Eva Björkund, med ett förflutet som ordförande i svensk kubanska föreningen, tilläts att sitta kvar i partistyrelsen. Kamraten Björklund forsatte att verka som redaktör för diktatorkramarnas tidning och där sprida hyllningssånger om denna hårda kommunistdiktatur.

    När Expressen den 8/9 2009 frågar kamaren Ohly vad han tycker om att personer i hans egen partistyrelse uttalar ”Kubanerna är lika fria som vi är i Sverige”. På frågan om detta var OK blir kamratens svar:

    ”Ja. Men jag håller inte med. Vi ska vara ett parti med högt i tak och man får tycka så där, det är inga problem för mig. Vänsterpartiet däremot är väldigt tydligt med att människor på Kuba inte har samma frihet som vi.”

    Så högt stod respekten för demokrati så sent som 2009. Det är alltså OK med uttalade antidemokrater i partistyrelsen! Tillåt mig tvivla på att respekten demokrati idag skulle vara större i partiets hårda kommunistiska kärna.

    Kamraten Wiehe är knappast ensam inom den svenska vänstern att fortsätta att beundra det antidemokratiska och kommunistiska envälde som under mer än 50 år berövat kubanerna deras rätt till demokrati och frihet.

  2. 2 G.G.M. December 17, 2011 at 5:27 am

    Det är hemskt. Men kanske inte så hemskt som alla dessa tyskar (jag bor för närnvarande i Tyskland) som hävdar att alla elever ska lära sig kinesiska i stället (eller vid sida om) engelska eftersom “Kina är framtiden”.

  3. 3 Erik Rune December 17, 2011 at 12:37 pm

    “kommunistpartiet (under varumärket Vänsterpartiet)”

    Det är ett trovärdighetsproblem för högermänniskor att de tillåter sig att skriva precis vad som helst om vänsterpartiet. Om det nu är så att Castro är en bov, varför ska jag tro på det när det kommer från en som inte ens vet vad ett kommunistparti är?

  4. 4 essenonvideri December 17, 2011 at 1:13 pm

    G.G.M: Om de tyskar du refererar till vurmar för det kinesiska språket som ett uttryck för beundran av den aukturitära regimen i Kina är det naturligtvis ytterst illavarslande, och det finns säkert en och anan med sådana böjelser. I de flesta fall torde dock snarare handla om en ganska rationell nyttokalkyl baserad på ett inte orimligt antagande att Kina som redan är en viktig nation kommer att öka i betydelse.

    Sedan tror jag inte på att gå så långt som att låta kinesiskan ta engelskans plats som första främmande språk, eller ens sätta alla barn att lära sig kinesiska. Däremot torde det sannolikt vara nyttigt för våra samhällen, och för den enskilde, om fler lärde sig kinesiska.

    Att lära sig ett språk behöver inte i sig vara ett ställningstagande till det land vars språk man lär sig, eller dess regim. Om vi tar Tyskland som exempel torde tyska språkkunskaper ha varit nog så viktiga för de underrättelseanalytiker som försökte få Hitlers välde på fall, som de affärsmän som gjorde pengar på handel med det västtyska undret efter kriget.

    På samma sätt är det med Kina. Oavsett vad vi tycker om Kina, och vad landet tar sig för framöver så är det ett obestridligt faktum att det kommer att spela en viktig roll internationellt i kraft av sin storlek, befolkningsmässigt och ekonomiskt. Då är det viktigt för omvärlden att lära sig förstå Kina och att tala deras språk.

  5. 5 Allianspartisten December 17, 2011 at 1:29 pm

    Erik Rune,
    “Om det nu är så att Castro är en bov, varför ska jag tro på det när det kommer från en som inte ens vet vad ett kommunistparti är?”

    Vad är då ett kommunistparti?

    Vi som väljer att titta på historien och avstår från att drömma kring en massa ouppnåliga utopier kan nog ändå få en ganska god bild av vad ett kommunistparti är.

    Under 70 år styrdes Sovjetunionen av ett kommunistparti under vilket en rad andra kommunistpartier lydde, både sådana som hade makten t.ex. i Österuropa och på sina håll i tredje världen, och sådana som inte satt vid makten, t.ex. det svenska. Andra varianter av kommunsitpartier har styrt i t.ex. Kambodja, Albanien och Jugoslavien.

    I Kina har vi också ett kommunistparit, som dock nu mera är ett renodlat maktparti som övergivit de planekonomiska dogmerna.

    Gemensamt för de kommunistpartier som styrde (…och alltjämt styr t.ex. på Kuba och i Nordkorea, regimer som för övrigt länge var såta vänner till det svenska partiet) är dels att man aldrig fått planekonomin att fungera och dels att det varit diktatur och förtryck utan ett uns av respekt för de mänskliga rättigheterna. Detta är den dystra verkligheten för de som vurmar för att kommunismen skulle kunna föra med sig något gott.

    Var finns då det kommunistparti som styrt under demokratiska former och som genom demokratiska val faktiskt funnit sig i att lämna ifrån sig makten, berätta gärna detta för mig Erik Rune, så kanske jag något bättre kan förstå den kunskap du tycker jag missat kring kommunistpartier?

  6. 6 essenonvideri December 17, 2011 at 1:34 pm

    Erik Rune & Allianspartisten:

    Jag tycks minnas att vi redan haft en hel del diskussioner om vad ett kommunistparti är och vem som har “läst” vårt svenska vänsterpartis ideologiska hemvist bäst, och jag vill på intet sätt elda på den debatten igen, för jag tror att vi tömde ut det ämnet ganska väl sist.

    Jag nöjer mig därför med att konstatera att Castro är en skurk (vilket torde ha framgått av min artikel) att hans ideologi är kommunistisk, och att den förtryckarapparat han skapat är i linje med kommunistisk doktrin.

    Om det svenska Vänsterpartiet vill jag idag inte vara så kategorisk, men jag tycker det är rimligt att hävda att dess hållning till den Cubanska regimen är en bra värdemätare. I den mån man försvarar och förhärligar Cubas kommunism får man rimligtvis tåla att bli betraktade som kommunister. I den mån man tar avstånd från den och kritiserar dess auktoritära natur har man i motsvarande mån rätt att snarare bli betraktade som demokratiska socialister.

    För i slutändan spelar det ganska liten roll vad jag, Allianspartisten eller Erik Rune har för uppfattning om Vänsterpartiet för hur det kommer att betraktas av gemene man. Det avgörande blir hur Vänsterpartiet och dess medlemmar agerar och uttalar sig, om Cuba, och om mycket annat naturligtvis.

  7. 7 Erik Rune December 17, 2011 at 3:06 pm

    Esse skriver lite mera nyanserat om vänsterpartiet än Allianspartisten som bara pratar Sovjet. Följaktligen har jag anledning att fästa större tilltro till vad Esse har att säga om exempelvis Kuba, än till Allianspartistens attacker mot straw man.

  8. 8 Allianspartisten December 17, 2011 at 6:50 pm

    “Allianspartisten som bara pratar Sovjet…”

    I fallet Kuba är det faktiskt ganska relevant att tala om Sovjet. Det var den sovjetiska regimen som höll Kuba under armarna allt intill förstnämnda regims fall. Vänskapen mellan de sovjetiska kommunistpartiet och det kubanska kommunistpartiet utvecklades över tiden till att bli intim efter att det kubanska partiet under 60-talet haft en något mer fristående ställning.

    Den allt mer nära relationen tog sig bland annat uttryck i att Fidel Castro stödde den sovjetiska invasionen av Tjeckoslovakien 1968 (…då Castro talade om kontrarevolutionärer och västtyska agenter som vill föra Tjekoslovakien in i kapitalism och imperialism, således en typisk sovjetkommunistisk retorik) och invasionen av Afghanistan 1979.

    Faktum är att Castro nog får betraktas som en beundrare av Sovjetunionen. Han har inte ens förmått att fullt ut ta avstånd från Stalin. Så här uttryckte sig Castro om Stalin:

    “Han etablerade enhet i Sovjetunionen. Han konsoliderade det Lenin påbörjat: partiets enhet. Han gav den internationella revolutionära rörelsen en ny drivkraft. Sovjetunionens industrialisering var en av Stalins klokaste handlingar och jag tror att det fick avgörande betydelse för Sovjetunionens motståndskraft. ”

    “Jag anser att Stalin gjorde stora misstag, men uppvisade också stor visdom.”

    [båda citaten ur tidningen El Nuevo Diario 3 juni 1992]

    Jag pekar bara på det historien har lärt oss om kommunismen. En kommunism som det uppenbarligen, i alla fall intill 2009, för ledamöter av vänsterpartiet var ok att bekänna sig till.

  9. 9 Erik Rune December 18, 2011 at 12:34 pm

    Halmdockan brinner som julbocken i Gävle … det förblir likväl osant att tala om vänsterpartiet som ett kommunistparti och referera till Sovjet.

  10. 10 Allianspartisten December 19, 2011 at 12:44 am

    Man kan välja att betrakta kommunismen på molnfri höjd, man kan välja att inrikta sig på alla mysröda utopier om lyckosamhällen, man kan välja att inte vilja se det som sagts och det som hänt.

    Man kan också välja att betrakta historien och faktiskt notera det som sagts och det som hänt.

    Gör man detta senare så noterar man att kamraten Ohly lovordar sitt partis historia från 1917 (…innefattande den långa och mörka historien om oförbehållsamt stöd för Sovjet). Man noterar då också att kamraten Ohly så sent som 2009 tycker det är helt ok att det finns diktatorkramare i partistyrelsen (…i vilket annat riksdagsparti skulle det vara möjligt?). Man kan också notera att det i Norrbottens läns landsting finns en partimedlem, som kamarten Ohly inte vill ta fullt avstånd ifrån, som för en brutal och rå kommunistisk retorik.

    Allt det jag beskriver ovan är sånt som faktiskt hänt. Man noterar det om man lämnar de rosenröda skyarna.

  11. 11 G.G.M. December 20, 2011 at 3:32 pm

    Patrik,

    tack för din kloka svar.

    Tyvärr uppfattar jag dock situationen som mer oroväckande än vad du verkar göra.

    I mina öron låter faktiskt denna sorts “rationella nyttokalkyl” lite som ett negativt ställningstagande, som ett icke-avståndstagande. Det låter lite som om man på 30-talet hade föreslagit att alla amerikanska skolbarn skulle lära sig tyska “eftersom Tyskland var framtiden”.

    Det är kanske också viktigt att påpeka att många nutida tyskar (underligt nog, även ganska många liberaler och konservativa) hyser starka antiamerikanska känslor, att de ogillar USA:s roll som “världens största supermakt”. Därför verkar de glädjas över att “USA:s tid som stormakt äntligen drar sig mot sit slut”. Dessa känslor av “Schadenfreude”, denna (bara språkliga?) anpassningsiver, verkar vara starkare än rädslan över den förfärliga (post)kommunistiska aukturitära regimen i Kina och dess ständigt växande makt. (Och denna är anknytningen till din artikel.)

    Men kanske är jag bara lite paranoid…

  12. 12 G.G.M. December 20, 2011 at 3:46 pm

    PS: Jag menar att, i nuläget, uppfattar jag vurmet för en svag och haltande diktatur som Kuba som mindre hotfullt än den ivriga acceptansen av en otrolig maktfull diktatur som Kina.

  13. 13 G.G.M. December 20, 2011 at 3:53 pm

    PPS: Jag ber om ursäkt för mina stavfel.

  14. 14 G.G.M. December 20, 2011 at 4:25 pm

    Sista kommentar, med en liten uppdatering: en svensk vän har just skrivit till mig att även även Björklund har föreslagit att alla svenska elever ska lära sig kinesiska i skolan, och att man ska “göra mandarin till ett språk i gymnasieskolan jämte franskan, tyskan och spanskan”. Tråkigt: jag trodde att skolan var till för att lära eleverna vår västerländska kulturarv.

    Men Björklunds pragmatiska attityd (som påminner lite om Patriks kloka svar) är inte jämförbar med attityden här i Tyskland, där jag uppfattar en viss antiamerikanskt prägel i samband med främjandet av mandarinundervisningen.

  15. 15 patrik magnusson December 20, 2011 at 5:41 pm

    G.G.M.

    Det är möjligt att det finns mer oroväckande stråk i de strömningar du beskriver. Det var ett tag sedan jag senast var i Tyskland så jag har ingen egen “känsla” för hur stämningarna är där nu. Den bild jag har är annars att Tyskland inte är så olikt de flesta andra västeuropeiska länderna, inklusive Sverige, där överlag uppslutningen kring demokratin är stark, men där det också finns inslag av antiamerikanism hos delar av befolkningen (fast då mest hos vänstern och extremhögern). Det vore ytterst tråkigt om ett så viktigt land som Tyskland skulle börja uppvisa mera utpräglade tendenser i den riktningen.

    Vad gäller kinesiskundervisning har jag svårt att tro att någon svensk politiker skulle överväga att föra den obligatorisk, men möjligen att göra det obligatoriskt för skolorna att erbjuda de elever som så önskar att läsa kinesiska (ungefär som tyska, franska och spanska i dagens svenska skola). Det är en avsevärd skillnad mellan dessa två alternativ.

    Du gör helt rätt i att betrakta Kina med hälsosam skepsis. Det är ännu en brutal diktatur som samtidigt växer så det knakar och som blir allt mäktigare för varje år. Än så länge har kineserna hållit en ganska låg profil, men den dag de börjar försöka omsätta sin styrka i utrikespolitiskt inflytande tror jag att allt fler européer kommer att vakna upp och inse att det är en drake med vassa klor som nu håller på att vakna.

    Men om du är en smula parnaoid, så kanske jag är en smula naiv. Framtiden lär utvisa.

  16. 16 Björn December 29, 2011 at 12:06 pm

    G.G.M.: Var i Tyskland bor du? Jag bor sedan flera år i södra Tyskland, och har varken märkt av någon antiamerikanism eller vurm för kinesiska som framtidsspråk. Känner faktiskt inte alls igen mig i din beskrivning.

  17. 17 lola June 2, 2014 at 2:39 pm

    Wihie skulle packa sina ägodelar* och åka till Kuba!…men inte som en svenska turist såklart.


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s





%d bloggers like this: