Är sossarnas svaghet ett hot mot demokratin?

Ja, om man får tro statsvetaren Tommy Möller är det. Han menar att bristen på kritisk granskning från oppositionen riskerar att leda till maktarrogans hos alliansregeringen. Detta skulle kunna utvecklas till ett hot mot demokratin.

Juholt (s) - Karaktärsstark eller bara lomhörd?

Om vi bortser från det faktum att statsvetare under alla tidigare år av socialdemokratisk dominans och borgerlig svaghet i opposition knappat oroat sig för detta fenomen, finns det då något som talar för att Möller har en poäng. Både ja och nej skulle jag säga. Han har rätt såtillvida att frånvaron av en trovärdig och stark opposition riskerar att göra regeringen övermodig och till och med maktfullkomlig. Det drabbade ju på sin tid sossarna, och jag har svårt att tro att alliansens företrädare är immuna mot de defekter i den mänskliga naturen som leder i den riktningen.

Han har fel såtillvida att just sossarnas kris inte nödvändigtvis behöver vara ett problem. Det finns ingen naturlag som säger att just (s) måste vara det största partiet, eller ens det största vänsterpartiet. Om (s) faller samman kommer andra partier – till höger eller vänster – att ta rollen som oppositionsledare. Det för oss till hans andra felaktiga slutsats. Att sossarnas kris skulle kunna hota demokratin. Det förefaller högst överdrivet. Även om vi nu har en opposition i upplösning, och även om detta skulle visa sig leda till att regeringen blir slöa och arroganta, så behöver väl det inte vara något större problem för demokratin. För sossarna, ja. För alliansen, ja. Men för demokratin, nej.

Klarar inte alliansen att sköta regerandet och sossarna inte att opponera sig, så kommer förr eller senare någon annan att kliva fram som kan det, och som därmed får folkets stöd. Faktum är att det kanske vore precis vad svensk demokrati skulle behöva, ett nytt politiskt alternativ med nya idéer där både socialister och liberaler kört fast, med jordnära och ödmjuka företrädare där de etablerade partierna blivit maktmaskiner befolkade av mer eller mindre verklighetsfrämmande yrkespolitiker.

Än mera tvivelaktigt blir det när Möller höjer sossarnas omstridde ordförande Juholt till skyarna.

”Det sätt han genomförde partiledardebatten i oktober, mitt under pågående mediedrev, vittnar om karaktärsstyrka.”

Möller ser således Juholts förmåga att förbli oberörd av den långvariga och intensiva kritiken han med rätta fått utstå som en god och imponerande egenskap. Förvisso är politik en hård och smutsig bransch och inget land vill väl företrädas utåt av en ”förlåt-att-jag-finns” typ. Därifrån är dock steget långt till en bulldozer som kör över allt i sin väg och vars förmåga att lyssna på andra och ta till sig kritik är jämförbar med flytkraften hos en sten.

Där Möller ser karaktärsstyrka ser jag snarare en empatisk störning som Juholt förvisso delar med många företrädare på partiledarposten, som gör honom både döv och blind inför allt som inte passar hans världsbild och som inte befäster hans uppfattning av honom själv som en ofelbar person vars öde det är att leda partiet och landet. En sådan person kan vara synnerligen skadlig för sin organisation, något som sossarna redan fått erfara. Som tur är för oss som gärna ser sosseriet i fortsatt sönderfall, och inte räds de eventuella demokratiska konsekvenserna av detta tycks dock Juholt vara på väg att rida ut krisen denna gång.

Han kan komma att visa sig bli en lika viktig tillgång för alliansen 2014 som Sahlin var 2010. Det vore dock direkt obegåvat att förlita sig på denna möjlighet. Alliansen måste redan nu börja formulera sin vision av det samhälle man vill skapa efter 2014. Den egna politiken måste skoningslöst granskas och reformer som inte ger önskad effekt ersättas av andra, viktiga områden som eftersatts måste prioriteras upp, och politik som bara är ett lån från Juholts parti rensas bort. Om inte sossarna klarar av att agera opposition får väl alliansen göra det. Om inte annat av självbevarelsedrift.
 

Patrik Magnusson, oberoende konservativ

Advertisements

38 Responses to “Är sossarnas svaghet ett hot mot demokratin?”


  1. 1 G.G.M. December 5, 2011 at 12:19 am

    Det verkar vara omöjligt för (S) att välja en sympatisk, tilltalande och verklighetsnära partiledare: Åtminstone sedan Göran Perssons tid, då jag började intressera mig för Sverige, har alla framstått som gråa och arroganta apparatchiki.

    Om en svag opposition utgjorde ett hot mot demokratin, skulle Sverige ha förvandlats till en diktatur för länge sedan, med tanke på sossarnas långvariga och fast obestridda dominans i svensk politik fram till början av 00-talet. Det som kan utgöra ett hot mot de demokratiska institutionerna är däremot en lång tid utan politisk växling, som kan leda till en viss korruption (eftersom regeringen och den rådande politiska eliten hinner bygga en nät av skyddslingar och anhängare inom statsapparaten). Detta går inte att uteslutas även under Alliansens maktperiod, men det är kanske inte så sannolikt i en öppen och transparent demokrati som nutidens Sverige.

    Jag håller med Patrik om att det vore trevligt med “ett nytt politiskt alternativ med nya idéer [och] med jordnära och ödmjuka företrädare”–möjligtvis ett mer konservativt sådant. Problemet är dock att även nya och fräscha politiska alternativ har en tendens att så småningom förvandlas till “maktmaskiner befolkade av mer eller mindre verklighetsfrämmande yrkespolitiker”. Men kanske har jag blivit lite för blaserad och pessimistisk efter flera politiska besvikelser.

  2. 2 G.G.M. December 5, 2011 at 12:21 am

    PS: Med “politisk växling” menade jag “maktväxling”.

  3. 3 Björn December 5, 2011 at 10:19 am

    Min förmodan är att Alliansens småpartier i takt med att oppositionen försvagas åter vågar giva uttryck för en egen politik, istället för att självutplånande svansa med i moderaternas. Det är ju det senare partiet som främst vunnit på Alliansen, medan t.ex. KD, som gång på gång tvingats ge efter i profilfrågor, tillhör förlorarna. Med tanke på att konservatismen överhuvudtaget inte är representerad i det svenska politiska spektrumet, skulle jag naturligtvis gärna även se ett nytt alternativ.

    Liksom föregående kommentator menar jag att det inte är politisk dominans som utgör ett “hot mot demokratin” utan långvarigt maktinnehav. Vi kan ju se hur socialdemokraternas dominans över tid i Sverige ledde till en maktapparat med politiskt utsedda tjänstemän, pengatillflöde från med politiska medel stärkta fackföreningar, en gynnsam författning, och så vidare.

    En och en halv mandatperiod kan heller i sammanhanget inte betecknas som långvarigt.

  4. 4 Allianspartisten December 5, 2011 at 9:31 pm

    “Han har fel såtillvida att just sossarnas kris inte nödvändigtvis behöver vara ett problem. Det finns ingen naturlag som säger att just (s) måste vara det största partiet, eller ens det största vänsterpartiet.”

    Precis! Att sossarna är “på dekis” är det ingen tvekan om och krasst sett bör nog partiet inse att dess storhetstid är över för alltid. Nu är det inte så att de svenska sossarna på något sätt är ensamma om sitt öde. Många av de europeiska socialdemokratiska partierna har en liknande utveckling.

    Det hela är egentligen inte märkligt på något sätt. Socialdemokratin tar sitt avstamp i det gamla industrisamhälle som inte längre finns. Andelen industriarbetare, som varit socialdemokratins fasta väljarbas, minskar ständigt. Detta är dock något som den självgode kamraten Juholt inte verkar att ha reflekterat över alls. Istället drömmer han sig tillbaka till “anno dazumal” vilket ett av hans mest “helkorkade” uttalanden vittnar om när han i sitt stora installationstal längtar tillbaka till tiden då “Domus var Domus”. Den som har detta perspektiv måste nog betraktas som tämligen oförmögen att bedriva en oppositionspolitik värd namnet.

    Ett annat problem för sossarna är att de målat in sig i flera hörn de inte kommer ur. För att nå den för valframgång så viktiga gruppen mittenväljare måste man gå försiktigt fram såväl inom skattepolitik som valfrihet. Att väsentligt röra på sådant som redan genomförda jobbskatteavdrag och ROT/RUT-avdrag blir i praktiken omöjligt, resultatet blir istället riktiga halvmesyrer. Att det görs halvmesyrer på dessa områden tilltalar givetvis inte partiets vänsterflygel som är mer trogna de socialistiska idealen och vill gå hårdare fram. Till detta kommer sammanväxten med LO, som också denna begränsar frihetsgraderna. Att navigera i denna sörja är inte heller det något som förenklar etablerandet av en tydlig oppositionspolitik.

    Till råga på allt detta elände i denna socialdemokratiska situation bedriver regeringen en stabil ekonomisk politik som ger statsfinanser som tillhör de allra bästa, för att inte säga de bästa, i hela Europa. Även detta område blir det svårt att föra trovärdig oppositionspolitik.

    Som ytterligare “lök på laxen” har partiet på ett fullständigt otroligt sätt försett sig med en ledare som inte har förankring i partiets centrala strukturer och som även, genom sitt agerande, slår svenskt rekord i lågt partiledarförtroende. Kamraten Sahlin var kanske på sitt sätt ett sänke för partiet men i jämförelse med kamraten Juholt får hon närmast betraktas som en flytboj. Kamraten Sahlin hade både regeringserfarenhet och lång erfarenhet av partiarbete, där partisekreterarposten var den främsta meriten. Någon regeringpost har kamarten Juholt aldrig haft och vad gäller partiarbetet fick sparken från posten som biträdande partisekreterare.

    För en partiledare som måste fara land och rike runt och be om ursäkt för begågna misstag och som samtidigt utsätts för krypskytte av förbigågna och argsinta partipotentater är det inte lätt att bedriva opposition. När denne partiledare dessutom utstrålar en sjävgodhet av sällan skådat slag (…finns det någon annan som så ofta som han använder ordet “jag”?) är nog partiets öde beseglat, i alla fall för stunden.

    Sossarnas svaghet är helt självförvållad och inte på minsta sätt något hot mot demokratien, snarare tvärtom, den visar att demokratin fungerar genom att väljarna överger dem som inte är värda förtroende. Opposition kommer det, som framhålls i artikel ovan, att bli oavsett. Miljöpartiet har vind i seglen och även vänsterpartiet kan genom val av en mer pragmatisk och karismatisk ledare, efter den kommunistiske kamraten Ohly, bli en oppositionsfaktor som mycket väl kan dra till sig sossarnas vänsterflygel.

    Inte så att sossarna på något sätt kommer att försvinna, de kommer att finnas kvar, men om det blir på nivån 25 procent, 20 procent eller 15 procent av väljarkåren det återstår att se.

  5. 5 G.G.M. December 6, 2011 at 2:47 am

    Björn,

    “En och en halv mandatperiod kan heller i sammanhanget inte betecknas som långvarigt.”

    Helt rätt, särskilt med tanke på att flera EU-länder har längre mandatperioder än Sverige.

  6. 6 Erik Rune December 6, 2011 at 8:43 pm

    Men är det inte en konservativ känsla inlagd i längtan tillbaka till tiden då Domus hette Domus?

    Strukturkonservatism eller ej, Juholts känsla i detta fall borde inte vara främmande för en konservativ.

  7. 7 essenonvideri December 6, 2011 at 9:27 pm

    Erik Rune,

    Nja, jag tror nog att drömmen om Domus är mest strukturkonservatism, en gråsosses dröm om fornstora dagar när Rörelsen dominerade alla aspekter av samhället. Detta är knappast något som värmer ett högerhjärta.

    Däremot kanske jag delvis kan känna igen känslan “det var bättre förr” på ett mera allmänt plan. Visst finns det företeelser i det gamla samhället som även en konservativ lite nostalgiskt kan känna saknad av, om än inte just Domus.

    På det hela taget tror jag dock att vi är ganska befriade från dessa reaktionära drömmerier, dels för att de företeelser vi skulle kunna tänka oss sakna ligger så långt bak i tiden att ingen av oss faktiskt har upplevt dem, dels för att vi i grunden är pragmatiker och verklighetstillvända. Vi inser att vi har att förhålla oss till dagens samhälle. Det som var för 30, 50 eller 100 år sedan är en gång för alla borta. På gott och ont.

  8. 8 Allianspartisten December 6, 2011 at 9:29 pm

    Erik Rune,
    Visst kan man ha en nostaligisk längtan tillbaka, det kan vi säkert göra var och en av oss, dock vad historien ändå entydigt har lärt oss är att det som varit aldrig kommer tillbaka. Det är utifrån de förutsättningar som gäller nu som vi måste forma samhället, och inte efter 60-talets och det tidiga 70-talets industrisamhälle av rekordtillväxt, som verkar vara Juholts referens.

    Att utgå från dagens situation och utnyttja historiska erfarenheter för att ta ett nytt litet steg framåt är för mig kärnan i det konservativa förhållningssätt jag bekänner mig till.

  9. 9 Erik Rune December 6, 2011 at 10:22 pm

    Esse, jag har i så fall en något osmält tanke: innehåller inte all konservatism ett mått av strukturkonservatism? Om inte den juholtska varianten med 1960-talet så högervarianten med typ 1860-talet? Det vill säga saknaden av “företeelser i det gamla samhället” fast olika lång tid tillbaka?

    Allianspartisten, jag tror att Juholt vill göra just detta: uttnyttja historisk erfarenhet för att ta små steg framåt. Det är socialdemokratisk reformism det och som alltid brukar göra radikaler så arga 🙂

  10. 10 Thomas December 7, 2011 at 4:42 am

    Patrik,

    “… Alliansen måste redan nu börja formulera sin vision av det samhälle man vill skapa efter 2014. Den egna politiken måste skoningslöst granskas och reformer som inte ger önskad effekt ersättas av andra, viktiga områden som eftersatts måste prioriteras upp, och politik som bara är ett lån från Juholts parti rensas bort. Om inte sossarna klarar av att agera opposition får väl alliansen göra det. Om inte annat av självbevarelsedrift.”

    Väl talat!

  11. 11 Allianspartisten December 7, 2011 at 5:55 pm

    “Allianspartisten, jag tror att Juholt vill göra just detta: uttnyttja historisk erfarenhet för att ta små steg framåt. Det är socialdemokratisk reformism det och som alltid brukar göra radikaler så arga”

    Nja, för mig missar kamraten Juholt helt och hållet de historiska erfarenheterna som borde dragits av situationen 1976.

    Vi kan nog säga att socialdemokraterna i början av 70-talet stod på sin absoluta höjdpunkt. Detta var, på grund av den extermt höga tillväxten (…som i ett historiskt perspektiv inte är ett normaltillstånd) möjligheternas tid och det fanns ingen gräns för vad som skulle kunna åstadkommas genom politiska beslut och den i och för sig välvilliga utopin om folkhemmet. Vad man dock inte insåg var att det finns en gräns för hur långt den mänskliga naturen och dess komplexa väsen låter sig styras av politiska beslut. Historien är ganska entydigt när det gäller detta faktum då alla samhällen som genomregleras till sist fungerar allt sämre och kräver förändring.

    Socialdemokaternas politik innebar att civilsamhället beskars allt mer. På de flesta områden utökades den politiska sfären, antingen genom direkta regleringar eller genom en skattepolitik med konfiskativa marginalskatter.

    Vid sidan om detta byggdes, inom ramen för “rörelsen”, ett nätverk av korporationer upp. Medborgaren skulle, i all välvilja, tas hand om från vaggan (Unga Örnar) till graven (Fonus). Flera av dessa rörelsens korporationer, t.ex. Hyregästföreningen, vävdes på olika sätt in i samhällsapparaten. När olika frågor som t.ex. berörde pensionärer skulle ut på remiss, var det självklart att PRO skulle delta medan andra pensionärsorganisationer överhuvudtaget inte tillfågades.

    Inom fackföreningsrörelsen var inte valhemligheten något viktigt. Genom kollektivanslutningen anslöts medlemmar tvångsmässigt till det socialdemokratiska beslutet. Den som inte ville vara med måste öppet och explicit ansöka om utträde och därigenom avslöja att man inte var socialdemokrat.

    Det jag skisserar ovan, Erik Rune, är för mig tiden då “Domus var Domus”.

    Genom valet 1976 bröts denna utveckling. Socialdemokraterna hade gått ett steg för långt när man, genom löntagarfonderna, ville införliva en stor del av näringslivet i korporationerna. Samtidigt upplevde allt fler att regleringarna gick för långt och inkräktade allt för mycket på civilsamhället. Det är just denna sistnämnda inskikt och historiska insikt som kamraten Juholt missar i sitt nostalgiska upphöjande av tiden då “Domus var Domus” och det är därför han är hopplöst “lost”.

  12. 12 essenonvideri December 7, 2011 at 6:35 pm

    ”innehåller inte all konservatism ett mått av strukturkonservatism?”

    Jo, så kan det vara. I alla fall det konservativa draget att förorda varsamma reformer före radikala omkastningar i samhället rymmer ett mått av strukturkonservatism. Även när vi befinner oss i ett läge vi inte finner tillfredsställande, som i sossarnas Sverige, föredrar vi att varsamt reformera oss bort från avgrunden, medan en nyliberal skulle ha vrålat ”Systemskifte” och raskt tagit ett bestämt kliv framåt.

    Sossarna var länge mästare på denna förmåga att med små målmedvetna steg förändra samhället i den riktning de trodde på (förvisso i fel riktning enligt min mening, men ändå). De gjorde det med en sådan fingertoppskänsla att de kunde bibehålla folkets förtroende under hela 50- och 60-talen. Sedan dess har man förlagt den förmågan. Det kanske inte är så konstigt att Juholt drömmer om 60-talet.

    Hans problem är att han gör det på fel sätt. Han blandar ihop sossarnas dåtida förmåga att hantera samhällsutvecklingen utifrån utgångspunkter som var relevanta för samtiden med de konkreta politiska lösningar de då stod för, och som är föga relevanta idag. Det går inte att försöka kopiera dessa lösningar från 1960 och tro att det skall fungera i ett samhälle som under 50 år förändrats i alla avseenden. Domus kommer aldrig att kunna bli vad det en gång var, inte heller LO, bruksorterna, arbetarklassen och miljonprogrammen.

  13. 13 Erik Rune December 7, 2011 at 7:14 pm

    Allianspartisten, se min poäng. Socialdemokraterna har på 2010-talet det som de inte hade på 1930-talet: historisk erfarenhet av egna strukturer, av egna gillade företeelser i ett gammalt samhälle.

    Således liknar de numera låt oss säga 1930-talets konservativa. Och med (den egna) historien i minne vill de ta små steg framåt. Socialdemokraterna drar förvisso andra lärdomar av sin historiska erfarenhet än en blå konservativ tycker att de borde göra. Men de synes i detta avseende ändå vara röda konservativa såväl i metod som i förankring bakåt.

  14. 14 Erik Rune December 7, 2011 at 7:22 pm

    Esse, jag har svårt att se annat än att socialdemokraternas radikala tid är över för längesen. Några särskilt stora steg verkar de inte vilja ta numera, utan de små stegen gäller. Konservatism alltså 🙂

  15. 15 Torysocialist December 7, 2011 at 11:52 pm

    Erik Rune,

    Jag delar till fullo din analys. Jag har alltid vänt mig emot högerns reflexmässiga användande av etiketten “strukturkonservatism” när man ogillar att konservatismen inte kommer från de egna leden.

    Precis som Erik Rune säger måste ju en aktuell konservatism rimligen vilja behålla strukturer/institutioner som funnits i närbelägen förfluten tid.

    En (höger)konservatism som vurmar för svärdet, altaret och tronen e. dyl. har ju ingen relevans idag. Inte heller en konservatism som hyllar en på flera sätt samhällsnedbrytande sak som Marknaden är mer äkta eller konsekvent än en konservatism som säger sig vilja värna folkhemmet, välfärdsstaten eller andra socialdemokratiska värderingar.

    För mig har det länge varit tydligt att mycket av dagens konservatism kommer från vänster, medan högern fastant i bildstormande nyliberalism eller snäv moralkonservatism utan folklig förankring.

    Många inom vänstern med konservativa tendenser skulle aldrig beskriva sig som konservativa, då det är ett besmittat begrepp förknippat med högern i dessa kretsar. På samma sätt accepterar inte högern konservativa yttringar från vänster som konservatism – därav öknamnet strukturkonservatism.

    Detta tar dock inte bort det faktum att konservatism kan se ut på många sätt och komma från både höger och vänster. Viljan att bevara och värna vissa historiska företeelser, värden etc. kan se olika ut. Därmed är, som ER redan sagt, all konservatism till stor utsträckning en strukturkonservatism. Det är ett tämligen oanvändbart begrepp.

    Konservativa av båda schatteringar borde ändå kunna enas om att det socialdemokratiska samhället, som ju Sverige var i flera decennier, i mångt och mycket var stabilare än dagens avreglerade och ultraindividualistiska “jag-först”-samhälle, där gatuvåld, girighet bland riskkapitalister, sociala motsättningar och en grasserande konsumism sliter upp stora revor i samhället.

    Konservatismenn borde intressera sig för en fungerande samhällsgemenskap och stabilitet – oavsett om dess förespråkare befinner sig till vänster eller till höger på den politiska skalan. En skala, som för övrigt alltmer spelat ut sin roll.

    Jag vet inte om jag vågar hoppas, men personligen hade jag gärna sett en ny mer kulturkonservativt orienterad socialdemokrati.

  16. 16 G.G.M. December 8, 2011 at 3:07 am

    Nostalgi är inte nödvändigtvis lika med konservatism: det beror på vad man längtar tillbaka till.

  17. 17 G.G.M. December 8, 2011 at 3:28 am

    Torysocialist (och Erik Rune):

    “Konservatism kan se ut på många sätt och komma från både höger och vänster. Viljan att bevara och värna vissa historiska företeelser, värden etc. kan se olika ut.”

    Jag tror helt enkelt att substantivet “konservatism” betecknar två olika begrepp:

    1) ett historiskt begränsat, specifikt begrepp (d.v.s. den politiska filosofi som har sina rötter i Burkes skrifter o.s.v.);

    2) en allmännt, icke-historiskt begränsat begrepp (d.v.s. “tendensen att bevara [gamla traditioner eller status quo]”).

    Jag tror därför att många “högerkonservativa” (tillhörande typ ett) försöker att skilja sin specifika politiska filosofi från det allmänna begreppet (typ två) genom att beteckna det sista som “strukturkonservatism” eller (kritiskt, pejorativt) som reaktionärt eller bakåtsträvande.

  18. 18 G.G.M. December 8, 2011 at 3:40 am

    PS: Likaledes skulle många “strukturkonservativa” inom vänstern (tillhörande typ två) aldrig beskriva sig som “konservativa” för att inte förknippas med den historiska (höger)konservativa rörelsen (begrepp ett).

    Sånt kan hända när samma ord används för att beteckna två vitt skilda begrepp.

  19. 19 Torysocialist December 8, 2011 at 10:43 am

    G. G. M.

    Håller i allt väsentlig med dig i din analys. Dock är jag skeptiskt huruvida det existerar någon tydlig burkeansk klassisk konservatism inom högern idag. Högerliberalismen tycks dominera.

    Din uppdelning i två kategorier kan dessutom överlappa varandra. Det finns inte alltid någon klar rågång mellan begreppen i verkligheten och jag tror således att t ex många socialdemokrater av den gamla stammen skulle kunna passa in i båda varianter.

  20. 20 Erik Rune December 8, 2011 at 11:24 am

    Torysocialist, så trevligt och tidsbesparande det är när någon på ett så ordentligt sätt säger sådana saker som man själv tycker 🙂

    Att använda ordet “konservativ” är problematiskt på vänstersidan men spontant har jag trots det någon gång använt ordet “vänsterkonservativ” med positiv klang för att beteckna en del (men bara en del) av mitt politiska engagemang.

    Jag har lagt märke till att det finns ett slags livsstilsnyliberalism som handlar om att gå till Stureplan och uppföra sig dåligt. Den liberalismen är knuten till ett galleri av speciella, fasta åsikter: fri sprit; fri rökning av vad som helst och var som helst; fri prostitution; fritt fram för stadsjeepar med mera och dylikt. Det vill säga den egna slafsiga livsstilens upphöjande till politisk ideologi. Den senare därefter adlad till den enda sanna liberalismen.

    Mot detta kan ställas en principiell och personligt mera krävande liberalism som ibland delar åsikt med Stureplan, ibland inte.

    Överfört till den avgjort mera sympatiska ideologin konservatismen kan det finnas (jag testar tanken) en konservatism med lika speciella, fasta åsikter som kommit att identifieras med själva konservatismen: tronen, svärdet, altaret och i någon mån penningpåsen.

    Vilket alltså skulle hindra oss att se en konservatism som inte träder fram under dessa nämnda, konservativt igenkännbara fanor.

  21. 21 Populisten December 8, 2011 at 4:00 pm

    Patrik Magnusson,

    En sammanfattning av din artikel är måhända att det kortsiktigt är ett demokratiproblem, men inte långsiktigt. Jag håller helt med och kommer osökt att tänka på det Gösta Bagge skrev om statliga regleringar av ekonomin i sin skrift “Frihet eller socialism”.

    Bagge menade att statsmakten skulle vara mycket restriktiv med regleringar även då starka de facto monopol hade uppstått. Själva möjligheten till konkurrens räckte för att hålla monopolisten någorlunda på mattan menade han och påpekade vidare att de facto monopol också kan medföra vissa fördelar för kunderna.

    Förutom att undra vad Bagge skulle tyckt EUs försök att bryta om Microsofts dominerande ställning kan man fundera över om inte detta också gäller i politiken. Så länge man har någorlunda fria val går det inte att bli hur maktfullkomlig och korrupt som helst. Därmed är det större demokratiproblemet i Sverige att vi har ett valsystem som inte så enkelt släpper in verkliga alternativ.

  22. 22 G.G.M. December 8, 2011 at 5:33 pm

    Torysocialist:

    “Håller i allt väsentlig med dig i din analys. Dock är jag skeptiskt huruvida det existerar någon tydlig burkeansk klassisk konservatism inom högern idag. Högerliberalismen tycks dominera.”

    Absolut.

    “Din uppdelning i två kategorier kan dessutom överlappa varandra. Det finns inte alltid någon klar rågång mellan begreppen i verkligheten […].”

    Jag håller med dig. Jag tycker exempelvis att många moderata amerikanska socialliberaler hyser flera konservativa synsätt och värderingar än många nutida republikaner, som dock kallar sig för “konservativa” och vill ha monopolet på beteckningen “konservativ”, samtidigt som de “konservativsinnade” socialliberalerna aldrig skulle vilja förknippas med republikanerna genom att kalla sig själva för konservativa. Samma fenomen som i Sverige, kanske. Fascinerande…

    Det är precis orsaken till att jag inte ännu vet om jag är en liberal som lutar åt det konservativa hållet eller en konservativ med starka liberala drag.

  23. 23 Allianspartisten December 8, 2011 at 6:32 pm

    “Allianspartisten, se min poäng. Socialdemokraterna har på 2010-talet det som de inte hade på 1930-talet: historisk erfarenhet av egna strukturer, av egna gillade företeelser i ett gammalt samhälle.”

    Absolut, men detta innebär inte att man med någon automatik tillämpar denna erfarenhet i ett konservativt förhållningssätt. Den stora skillnaden ligger i att Juholt tar sin utgångspunkt i “då-Domus-var-Domus”-tiden och inte i dagens samhälle. Referenspunkten måste vara 2011 och inte 1970. Förutsättningarna jämfört med 1970 har kraftigt förändrats varför denna referenspunkt är irrelevant utifrån vår samtid.

    Hade 1970-års samhälle varit ett folkhemmets utopiska idealsamhälle hade knappast historien tagit den gång som den faktiskt gjort. I mitt tidigare inlägg har jag berört de stora bristerna i detta samhälle och upprepar därför inte dessa, men dessa brister förde onekligen utvecklingen på en helt annan väg än vad man tänkt sig.

    Sedan är det i dagens situation också helt uppenbart att partiet sitter fast i sina “egna strukturer”. Varje försök till förändring och förnyelse har effektivt slagits ihjäl av den tröga och förstenade partiapparaten. Detta var uppenbart i samband med valet av Juholt och det säregna och slutna spektakel som utspelades i samband med detta. Inom den förstenade partiorganisationen är det fortfarande självklart att “Partiet” är statsbärande, och något förmer än andra partier, trots att partiets glansdagar blir allt mer avlägsna.

    För mig är det inte en förmåga utan en oförmåga att ta tillvara historiska erfarenheter som kännetecknar Håkan Juholt och hans för stunden svårt sargade parti.

  24. 24 Allianspartisten December 8, 2011 at 8:18 pm

    “Jag tror helt enkelt att substantivet ”konservatism” betecknar två olika begrepp:

    1) ett historiskt begränsat, specifikt begrepp (d.v.s. den politiska filosofi som har sina rötter i Burkes skrifter o.s.v.);

    2) en allmännt, icke-historiskt begränsat begrepp (d.v.s. ”tendensen att bevara [gamla traditioner eller status quo]”).”

    Kloka tankar. Här kan man också reflektera över begreppen Modell och Verklighet.

    Ett grundrag i den politiska konservatismen är att hela tiden förhålla sig till verkligheten. En verklighet som inte är vare sig fullt styrbar eller förutsägbar. Här gäller det att genom erfarenheter analysera vad som fungerar och vad som inte fungerar. Det fungerande måste bevaras medan det som inte fungerar måste förändras, om än i små steg för att inte skapa oordning och disharmoni.

    Strukturkonservatismen utgår istället från en modell av en idealvärld. Modellen, och driften att hålla fast vid modellen, blir här mycket viktigare än verkligheten. Verkligheten betraktas närmast som en irriterande störning som förstör det vackar och för alltid beständndiga modellbygge. Extrema former av strukturkonservatism har vi t.ex. kunnat beskåda i det gamla Sovjetunionen där modellen av den kommunistiska utopin alltid hade företräde framför verklighetens komplexitet. Mindre extrema former av strukturkonservatism är något vi alla från och till erfar när vi blir nostalgiska eller helt enkelt bara är bekväma och inte riktigt vill se verklighetens sanning i vitögat.

  25. 25 Torysocialist December 9, 2011 at 9:45 pm

    Som sagt, jag är skeptisk till om man kan tala om två vitt skilda begrepp. De flyter ofta in i varandra.

    Den framlidne socialdemokraten Tony Judt åberopade vid flera tillfällen Burke, bl a när det gäller vikten av att se till det bästa inte bara för dem som lever, utan även för kommande generationer samt att förbättra det som är bra och förändra det som är dåligt utifrån pragmatisk-realistiska mål.

    Reformism och konservatism är inte samma sak, men de kan påminna om varandra, vilket gör att reformistiska socialdemokrater mycket väl kan finna sig tillrätta i en konservativ kontext. Denna kan förvisso ibland behäftas med prefixet struktur- (då det t ex gäller synen på välfärdsstaten), men det behöver inte alltid vara fallet. Många gamla socialdemokrater är t ex rojalister eller tycker åtminstone att man bör bevara/låta kungahuset vara ifred. Är detta ett utslag av strukturkonservatism eller “äkta” konservatism?

    Jag tycker inte att särskiljandet av olika uttryck av konservatism är särskilt klargörande. Det finns visst fog för termerna, men bara till viss del. Verkligheten är mer komplex än att den går att dela in i olika fraktioner.

    Jag förstår tanken – man vill skilja ut en politisk konservatism (som traditionellt sett funnits till höger på den politiska skalan, men som i stort sett blivit utmanövrerad av nyliberalismen sedan 70-/80-talet) från en s.k. strukturkonservatism (en konservatism som anses vara selektiv i den mån att den endast vill bevara det som gagnar den egna ideologin). Men alla sorters konservatism måste någon gång uppvisa strukturkonservativa drag – annars skulle det inte vara meningsfullt att tala om konservatismen som någon ideologi eller åsiktsriktning överhuvudtaget.

    Att hävda att s.k. strukturkonservatism är utopisk, orealistisk och nostalgiskt tillbakablickande i en bakåtsträvande anda utan någon förankring i verklighet och dagsvillkor är en förenkling och banalisering för att straffa ut de som har konservativ läggning men inte befinner sig på höger planhalva.

    Den politiska höger-vänsterskalan har till ganska stor del börjat spela ut sin roll. Jag tror (och hoppas) att vi kommer att få se nya synteser så småningom. Jag ser inte politiken som en enda skala från höger till vänster. Istället ser jag den som två separata linjer: en socioekonomisk och en sociokulturell. Själv är jag center-vänster i socioekonomiska frågor (pro-välfärdsstat, social rättvisa, solidaritet med samhällets olycksbarn osv.), men sociokulturellt höger (lag och ordning, stärkt samhällsetik, ordning i skolan, starkt försvar, värna det västerländska humanistiska kulturarvet, osv.).

    George Orwell kallade sig demokratisk socialist, men gav under sin livstid uttryck för kulturkonservativa drag angående sin syn på patriotism, engelsk matlagning, folklig vykortskonst, kristendomen och anglikanska kyrkan, det engelska landskapet och engelska traditioner – samtidigt som han var uttalat positiv till välfärdsstaten, en internationalist som bekämpade Francos fascister i Spanien och avskydde det brittiska klassamhället. Om hans form av privatkonservatism var strukturell eller “äkta” burkeansk konservatism är för mig helt ointressant. Han hade både vänner som var gamla konservativa stötar och anarkister – båda läger kunde finna honom sympatisk och vettig. Det säger mer än några teoretiska etiketter.

    Jag tror att s.k. strukturkonservativa sossar/vänstermänniskor och konservativa högermänniskor kan mötas och enas i en hel del frågor samtidigt som man skiljer sig i några. Men konservatismen kommer att kännas hemma för bägge läger, även om man uttrycker den på olika sätt eller till och med är ovillig att ens kalla den konservatism.

    Man behöver inte vara rädd för att tycka lika och fraternisera sig med “fienden” – det finns inget som så lätt splittrar en gemenskap som meningsskiljaktigheter, de kommer av sig själva. Så varför då inte vara storsint och kunna inse att man åtminstone kan vara samsynt ur ett generellt konservativt perspektiv även med personer man inte anser sig tillhöra ens “flock”?

    Jag hade önskat lite större generositet och mindre misstänksamhet.

  26. 26 essenonvideri December 9, 2011 at 11:26 pm

    Torysocialist,

    Jag tror att du blandar äpplen och päron i din analys av konservatismen. För mig är det två diskussioner, eller två dimensioner om man så vill, som du bakar ihop i en. Vi har å ena sidan diskussionen om konservatism kan vara såväl höger som vänster (i ekonomisk mening), dels frågan om skillnaden mellan ideologin konservatism och det strukturkonservativa förhållningssättet.

    Låt oss börja med höger- och vänsterkonservatism. Precis som du är jag förtjust i den tvådimensionella politiska kartan. Att konservatismen, till skillnad från såväl socialism som liberalism, är sociokulturellt höger tycker jag mig se att vi är överens om. När det gäller den socioekonomiska dimensionen betraktar jag konservatismen som i huvudsak främmande för skalans båda ytterligheter, vänsterns planekonomi och högerns råa kapitalism. För mig kännetecknas konservatismen i detta avseende främst av en centerposition, vilken förvisso kan vara center-höger som hos mig, eller center-vänster som hos dig, men ändå med prefixet ”center”.

    Båda dessa hållningar kan jag se som förenliga med ideologisk konservatism. Det är inte att en person lutar åt vänster i ekonomiskt avseende som gör honom eller henne till strukturkonservativ. Det har helt andra grunder. För mig är strukturkonservatism att krampaktigt hålla fast vid sakernas tillstånd utan hänsyn till verklighetens förutsättningar. Det är att bortse från övergripande principer för att istället fokusera på detaljer som en gång formulerats ur dessa övergripande principer, men vars koppling till dessa med tiden gjorts allt mera irrelevant.

    Låt mig ta ett par exempel. Maktdelning har alltid legat konservativa varmt om hjärtat, som ett sätt att hålla den ofullkomliga människans makthunger i schack. För det tidiga 1900-talets konservativa framstod monarkin som en lämplig motvikt mot parlamentets folkmakt. Det tidiga 2000-talets konservativa strävar fortfarande efter maktdelning, men det är inte längre självklart att en stärkt kungamakt är den bästa vägen att nå dit. Förvisso är vi många som av sentimentala skäl önskar visst ceremoniel åter, och en bitvis utökad roll för monarken, men för att uppnå maktdelning idag är sannolikt en författningsdomstol ett mycket bättre redskap.

    Ett annat exempel är samhällsgemenskap. Även detta är viktigt ur konservativ synvinkel. Istället för att ställa klass mot klass vill de konservativa se alla samhällsmedborgare som en helhet, en gemenskap med en gemensam historia och ett gemensamt öde. Så har det varit i Sverige under överskådlig tid. Långt tillbaka förenades vi främst av vår kristna religion. För drygt hundra år sedan kom nationalismen att ta över som viktigaste sammanhållande kitt.

    Under 1900-talet kom socialdemokratin att skapa en ny sammanhållning byggd på en blandning av nationalism och socialism (och kanske en inte obetydlig komponent konservatism) som kom att kallas välfärdsstaten. Det som skedde efter den västerländska civilisationens andra urkatastrof 1968 (den första var 1914) var att socialismen lösgjorde sig från denna gemenskap, slet sönder samhället, och banade väg för det liberala genombrott som vi i dag ser resultatet av, och som till skillnad från sina föregångare inte erkänner någon gemenskap alls.

    Kanske är det denna gemenskap Juholt egentligen längtar tillbaka till när han drömmer om Domus. Problemet är att Domus inte är lösningen. Det samhälle vi hade på 60-talet är för alltid borta. En strukturkonservativ må drömma om det, likväl som han kan drömma om Borggårdstalet, men för den i verkligheten verksamme konservative ideologen är det mera väsentligt att ställa sig frågan: Hur ser samhället ut idag? Kring vilka identiteter och vilka värderingar kan vi idag bygga en gemenskap som de flesta av oss kan sluta upp kring, och som kan få oss att åter börja bry oss om varandra, att gemensamt ta ansvar för det samhälle våra barn skall ärva?

    För mig handlar inte strukturkonservatism om höger eller vänster, det kan vara vilket som. Det handlar om den högst mänskliga viljan att bevara vad man har. I måttliga mängder tror jag att det är en sund inställning, och som sådan har den sin plats i konservativ ideologi. Men när den pragmatiska önskan om att bevara övergår till en rigid önskan, när detaljer tillåts överskugga det mera övergripande, när man inte längre är beredd att förändra för att bevara, då lämnar man konservativ ideologi bakom sig, och blir en fundamentalist, en utopiker. Bland de värsta skräckexemplen finner vi det gamla sovjetsystemets trogna försvarare och delar av dagens iranska prästerskap.

    För att slutligen återknyta till Orwell, så tror jag att han är ett gott exempel på en vänstersinnad person som har mycket gemensamt med oss konservativa. Inte minst när det gäller frågor som maktdelning och civilsamhälle skulle han tvivelsutan ha funnit många vänner bland de konservativa, samtidigt som han knappast kan ha känt sig särskilt hemma vare sig bland socialdemokrater eller bland stalinister.

  27. 27 G.G.M. December 10, 2011 at 7:06 am

    I det västerländska, demokratiska sammanhanget handlar det kanske inte alltid om “vitt skilda” begrepp, men låt oss exempelvis tänka på Ryssland, där 20% av väljarna röstade på Kommunistiska partiet: tydligen längtar de tillbaka till den “goda gamla” sovjettiden. Visst vill de bevara och återskapa de “goda gamla kommunistiska traditionerna”, men det vore ett skämt att kalla dem för “burkeanska konservativa”. Jag tycket att detta är ett bra exempel som visar att det finns en djup skillnad mellan en specifik “högerkonservativ” och en allmänn “strukturkonservativ”. De kan ha beröringspunkter i vissa sammanhang, men inte alltid och inte nödvändigtvis.

  28. 28 G.G.M. December 10, 2011 at 7:12 am

    Patrik:

    “För mig handlar inte strukturkonservatism om höger eller vänster, det kan vara vilket som. Det handlar om den högst mänskliga viljan att bevara vad man har.”

    Detta är också min uppfattning. Vad man har eller vad man nyligen hade.

  29. 29 G.G.M. December 10, 2011 at 7:26 am

    Torysocialist:

    “Men alla sorters konservatism måste någon gång uppvisa strukturkonservativa drag – annars skulle det inte vara meningsfullt att tala om konservatismen som någon ideologi eller åsiktsriktning överhuvudtaget.”

    Intressant invändning. Jag tror att inom högerkonservatism finns både tänkare med strukturkonservativa drag och tänkare som som snarare ser konservatism som en metodologisk analysmetod eller inriktning, så att säga.

  30. 30 G.G.M. December 10, 2011 at 7:44 am

    Sista kommentar (ursäkta, men ni har srivit så många intressanta saker och jag märker ständigt nya).

    “Jag tror att s.k. strukturkonservativa sossar/vänstermänniskor och konservativa högermänniskor kan mötas och enas i en hel del frågor samtidigt som man skiljer sig i några.” [Torysocialist]

    Det beror på hur pass “vänster” vänstermänniskan i fråga är: Ju närmare ideologiskt man står varandra, desto mer har man gemensamt, och ju närmare mitten man ligger på den politiska kartan, desto mer gemensamt har man med moderaterna från andra sidan.

  31. 31 Allianspartisten December 10, 2011 at 10:53 am

    Torysocialist,
    “Att hävda att s.k. strukturkonservatism är utopisk, orealistisk och nostalgiskt tillbakablickande i en bakåtsträvande anda utan någon förankring i verklighet och dagsvillkor är en förenkling och banalisering för att straffa ut de som har konservativ läggning men inte befinner sig på höger planhalva.”

    Det du, enligt mitt förmenande, missar i ditt resonemang och som får dig att ta till uttryck som “banalitet” är vad som är rationalen bakom en förändring. Förändring får aldrig vara ett självändamål och där må du ha en poäng i att det i denna del kan finnas en likhet mellan konservatism och strukturkonservatism. Här tar dock likheterna slut.

    Ett konservativt förhållningssätt innebär att hela tiden ta sin utgångspunkt i verkligheten för att identifiera de förändringar som behövs. Detta utesluter inte att det finns över tiden beständiga ordningar, som i mångt och mycket går tillbaka till den mänskliga naturens goda och mindre goda egenskaper. Dessa ordningar, som inte låter sig förändras, måste vi förhålla oss till och de utgör en begränsning för det möjliga på samma sätt som naturlagarna sätter begränsningar för vad ingenjörskonsten kan åstadkomma.

    För att sammanfatta kräver det konservativa förhållningssättet att en förändring skall vara nödvändig, för att brist skall kunna åtgärdas, under det starka randvillkoret att förändringen måste vara genomförbar.

    Strukturkonservatismen har en helt annan rational. Som namnet säger gäller det att konservera en struktur, en struktur som alltid utgör en förenklad modell av verkligheten eller, och det är då det går riktigt snett, en modell av ett utopiskt samhälle. Huvudfokus är alltid att konservera strukturen, som anses ofelbar, och att skylla verkligheten på dess tillkortakortakommanden.

    Historien är full av exempel på strukturkonservativa samhällen som förr eller senare alltid går under på grund av en oförmåga att se verkligheten och dess ständiga förändring. I mitt förra inlägg nämnde jag Sovjetunionen. Vill du ha ett annat exempel kan du titta på det uråldriga kinesiska kejsardömet som föll 1911. Båda är skolexempel på vad som händer när man håller fast vid en struktur eller modell utan att ägna verkligheten en tanke.

    Socialdemokraternas folkhem är också en struktur och modell som länge inte fick ifrågasättas. Nu säger jag inte att tanken bakom folkhemmet på något sätt var illvillig. Problemet var att folkhemmet realiserades med stora generella strukturer som tappade bort individen. Frihetsgraderna i vardagen inskränktes och civilsamhället förpassades till en undanskymd vrå. Systemet blev fånge i sin egen struktur även om denna struktur under de senaste årtiondena luckrats upp något, även under socialsdemokratiska regeringar.

    Det kamraten Juholt gör genom sitt vurmande för “tiden-då-Domus-var-Domus”, med vilken han utan tvivel avser folkhemmets “glansdagar”, är att åter fokusera på en struktur och modell, som inte fungerade eftersom den berövade individerna många frihetsgrader i vardagen. I detta avseende är därför kamraten Juholt att betrakta som strukturkonservativ då det för honom är strukturen och modellen som är det viktiga.

  32. 32 Fältmarskalken December 11, 2011 at 10:22 am

    Herr Magnusson,
    “För det tidiga 1900-talets konservativa framstod monarkin som en lämplig motvikt mot parlamentets folkmakt. Det tidiga 2000-talets konservativa strävar fortfarande efter maktdelning, men det är inte längre självklart att en stärkt kungamakt är den bästa vägen att nå dit. Förvisso är vi många som av sentimentala skäl önskar visst ceremoniel åter, och en bitvis utökad roll för monarken, men för att uppnå maktdelning idag är sannolikt en författningsdomstol ett mycket bättre redskap.”

    Med all respekt vill jag här såsom min mening framföra att herr Magnusson något blandar begreppen. Talar vi om maktdelnining i baron Montesquieu anda utgår denna från en delning av den lagstiftande, den verkställande och den dömande makten. Enligt mitt förmenade bör en författningsdomstol, om vars behov jag tillfullo instämmer med herr Magnusson, tillhöra den dömande makten i det att den avser den legala tolkningen av konstitutionen.

    En författningsdomstol löser dock icke problematiken att den verkställande makten, i det parlamentariska system som råder idag, i praktiken står under politiska organs kontroll. Politiska organ som på intet sätt företräder folkflertalet utan allt som oftast en mycket liten majoritet eller en minoritet som är beroende av andra politiska organs välvilja. Detta leder icke till en myndighetsutövning som är oväld och som helt utgår från lagarna. Det är här Monarkin har en roll att verka såsom en beskyddare av den myndighetsutövning som bör ske genom ovälda ämbetsmän som står under lagarna.

    Vi kan nu notera att det i flera av de arma länder, som genom lismande politikers lättsinne letts till statsbankruttens rand, nu tillsätts regeringar, om än endast under en period, av ovälda ämbetsmän, som har att bringa reda i det fullständiga förfall som politikernas verkställande makt lett in i.

  33. 33 Torysocialist December 12, 2011 at 9:40 pm

    Esse,

    När jag först läste att du tyckte att jag blandade äpplen och päron tog jag ett djupt andetag för att gå i svaromål…. men när jag läst hela ditt inlägg inser jag hur lika vi tycker. Dina ord kunde i princip ha varit mina. Kanske talar vi förbi varandra? Kanske uttryckte jag mig inte tillräckligt tydligt? Jag kan hursomhelst inte argumentera med dig, eftersom jag håller med dig alltför mycket i frågan.

    Det enda jag tycker är lite oklart är det där med Domus och Juholt. Men det få han svara på (om han nu kan det. Karln verkar ju vara en virrpanna av guds nåde). Men många socialdemokrater kan nog ha en nostalgisk blick bakåt till vad de uppfattar som “välfärdsstatens glansdagar”. Det behöver nog inte innebära att de vill återinföra all den byråkrati och kollektivisering som den också kunde innebära, utan mer en känsla av att något viktigt har gått förlorat; något som gav samhället stabilitet och trygghet. Och det har jag full förståelse för.

    Jag håller dock med dig om att man inte kan återgå till en modell som var lämpad för en annan tid – det var ju det jag syftade på när jag efterlyste nya politiska synteser. Anledningen till politikens teknokratisering är väl, åtminstone till viss del, att de gamla ideologierna inte har svaren på dagens problem och utmaningar. Därmed ska man inte kasta ut barnet med barnvattnet. Att blicka tillbaka till 50-60-talens välfärdsstat och folkhemstanke för att man ser goda aspekter som man skulle vilja föra in i politiken ser jag inte som utopiskt, reaktionärt, eller tossigt, utan som ett utslag av konservativt sentiment. Det är väl knappast någon sossepolitiker av idag som på allvar tror att det går att återskapa 60-talet som historisk period? Man talar väl om de aspekter, de värden man uppskattar från den tiden och känslan av att något av detta gått förlorat i vår tid. Detta finner jag vare sig anmärkningsvärt eller utopiskt. En konservatism utan denna attityd skulle jag inte ens kalla konservatism. Sen kan man reta sig på vad Håkan Juholt längtar efter, men det är en annan femma. Hade han dock velat ha tillbaka ståndssamhället eller efterlyst monarki som styrelseskick, ja då hade man ju med fog kunnat kalla detta reaktionärt, utopiskt eller tossigt.

    En sak jag också vänder mig lite mot. De exempel om Sovjet och Iran som exempel på strukturkonservativa företeelser – visst kan man se dem som sådana, men då tycker jag att man devalverar begreppet “konservativ”. För mig står konservatism för saker som måttfullhet, sunt förnuft, insikten om människans ofullkomliga natur, insikten om att saker måste få växa fram gradvis – dessa saker står ju i bjärt kontrast med revolutionär kommunism eller revolutionär klerikalism. Att revolutionen äter sina barn och sen förstenas är ju allmänt känt. Den försöker därefter konservera (balsamera?!) sin ideologi, men detta är ju enbart ett utslag av den totalitära maktens förakt och arrogans för sina medborgare – inte någon form av konservatism mer än i ordets allra mest efemära betydelse. Och jag hade nog undvikit att blanda in dessa terrorsystem i diskussionen om en ideologi med sans och måtta som en av sina grundprinciper.

  34. 34 Torysocialist December 12, 2011 at 9:51 pm

    Ser att jag skrivit tokigt. Det står: “Därmed ska man inte kasta ut barnet med barnvattnet”

    Ska naturligtvis vara: “Därmed ska man inte kasta ut barnet med badvattnet”

    En sakt till. Esse, du skriver att Orwell nog inte kände sig hemma bland stalinister eller socialdemokrater. Nej, det förstnämnda kände han sig av uppenbara skäl inte hemma hos. Men han kallade sig “democratic Socialist” (just så – med litet -d och stort -S) och var en uttalad anhängare av Labours välfärdsstat. Så det tycks mig lite magstarkt att påstå att han inte kände sig hemma bland socialdemokrater. Däremot kände han sig inte hemma hos kommunister eller salongsboljseviker.

  35. 35 Patrik Magnusson December 13, 2011 at 9:34 pm

    Fältmarskalken,

    Jag inser att jag trampat på ömma rojalisttår, om än oavsiktligt. Jag ifrågasätter inte värdet av vår monarki eller att det kan finnas vinster i att på olika sätt utöka dess ansvar. Däremot menar jag att det inte är realistiskt att tänka sig att monarkin i Sverige idag skulle kunna spela exakt samma roll som den gjorde för 100 år sedan. Sverige ser annorlunda ut, och så gör det opinionsklimat vi har att verka under.

    Om vi sätter vårt hopp om ökat inslag av maktdelning och en hederlig myndighetsutövning till att vi skall få Konungens befogenheter från 1809 års Regeringsform åter, tror jag med bestämdhet att vi kommer att få förbli besvikna. Som läget är just nu med slipade och agressiva republikaners kampanjande får vi nog vara glada om vi kan rädda ens de rester av monarki vi fortfarande har.

  36. 36 Patrik Magnusson December 13, 2011 at 10:49 pm

    men när jag läst hela ditt inlägg inser jag hur lika vi tycker. Dina ord kunde i princip ha varit mina. Kanske talar vi förbi varandra? Kanske uttryckte jag mig inte tillräckligt tydligt?

    Jo, jag tror egentligen vi är ganska överens. Möjligen talar vi förbi varandra, eller kanske snarare så lägger vi lite olika tonvikt på olika aspekter av konservatismen.

    ”Men många socialdemokrater kan nog ha en nostalgisk blick bakåt till vad de uppfattar som ’välfärdsstatens glansdagar’”

    Absolut. Men det är just denna nostalgi som jag, även om jag kan förstå den och ibland känna liknande saknad av tider som flytt, menar är strukturkonservativ, men knappast ideologiskt konservativ. Som du påpekar så är ju Juholt mer än lovligt förvirrad så det är ju inte lätt att gissa sig till hans bevekelsegrunder. Vad som dock framstår som tydligt är att han försöker spela på den nostalgi som finns hos många gamla sossar, vilket gör som han framstår som et bakåtsträvare.

    ” Det är väl knappast någon sossepolitiker av idag som på allvar tror att det går att återskapa 60-talet som historisk period?”

    Do you wanna bet?

    ” Att blicka tillbaka till 50-60-talens välfärdsstat och folkhemstanke för att man ser goda aspekter som man skulle vilja föra in i politiken ser jag inte som utopiskt, reaktionärt, eller tossigt, utan som ett utslag av konservativt sentiment.”

    Det behöver i alla fall inte vara det. Inte om man accepterar att man lever i nuet och nöjer sig med att söka applicera de ideal man värnar på denna verklighet, snarare än försöker tvinga in nutiden i en mall från en annan tid. Sedan kanske inte jag och Juholt skulle välja att lyfta fram exakt samma ideal, även om till och med jag kan erkänna att både folkhemmet och välfärdsstaten som idé hade sina goda sidor som kan vara värda att beakta inför framtiden.

    När det gäller Sovjet och Iran är jag benägen att hålla med om att konservatism, även strukturkonservatism, är ett olyckligt begrepp att använda för att beskriva dem. Jag hade nog föredragit fundamentalism, vilket jag anser är en bättre beskrivning för krampaktigt försvarande i detalj av ett samhällssystem som verkligheten sprungit ifrån, men nu lever vi tyvärr i en verklighet då, inte minst i media, regimer som dessa beskrivs som konservativa, antagligen för att den vänstervridna journalistkåren tenderar att sätta likhetstecken mellan konservativ och ond.

    ” Så det tycks mig lite magstarkt att påstå att han [Orwell] inte kände sig hemma bland socialdemokrater. Däremot kände han sig inte hemma hos kommunister eller salongsboljseviker.”

    Jo, där har du nog rätt. Jag uttryckte mig lite klumpigt, kanske för att jag inte riktigt har formulerat min tanke så färdigt att jag kan utrycka den på ett bra sätt. Jag vet var Orwell själv placerade sina sympatier. Vad jag menar är att han alltid hade ett väldigt självständigt drag, och aldrig blev en nickedocka till något parti, inte heller Labour.

    Socialdemokratin har ju alltid haft ett centralistiskt drag, och det tror jag var djupt främmande för Orwell som ju i något skede beskrev sig som ”tory-anarchist” och som under sin tid i Spanien under inbördeskriget sympatiserade starkt med den syndikalistiska vänstern och på motsvarande vis hatade den stalinistiska vänstern. Orwells åsikter låg nog i många fall en bra bit från mina, men jag tycker han verkar vara en intressant tänkare vars intellektuella läggning, ärlighet och självständighet tycks mig sympatiska. Just när det gäller synen på totalitära regimer verkar han ju också ha haft en synnerligen ärbar uppfattning.

  37. 37 Torysocialist December 14, 2011 at 2:16 pm

    Esse skriver: “Socialdemokratin har ju alltid haft ett centralistiskt drag, och det tror jag var djupt främmande för Orwell som ju i något skede beskrev sig som ”tory-anarchist” och som under sin tid i Spanien under inbördeskriget sympatiserade starkt med den syndikalistiska vänstern och på motsvarande vis hatade den stalinistiska vänstern.”

    Visst var det så. Där fanns ett starkt frihetligt drag hos Orwell, vilket gjorde att han hade vänner bland många anarkister och anarkosyndikalister. Däremot var han uttalat skeptisk till anarkismen som politisk realitet, likaväl som han var motståndare till en alltför allomfattande stat.

    Jag landade i en diskussion om strukturkonservatism vs. politisk konservatism. Jag erkänner att det finns en skillnad mellan dessa begrepp, men att verkligheten inte alltid är så enkel att applicera dem på eller att göra klara gränsdragningar. Jag tror en person kan innefatta dem både (I know I do!).

    Det jag egentligen ville visa på var att jag upplever att det bland såväl vänstermänniskor som borgerliga finns en generell kulturkonservatism, som inte är s a s rent politisk (åtminstone inte när det gäller vänsterfolk), utan snarare en filosofisk attityd. Eller en slags idémässig överbyggnad som korsar ideologiska och partimässiga gränser. Jag vet många människor som är bra mycket mer kulturkonservativa när det gäller frågor som bildning, bibliotekens roll, syn på litteraturen, osv. än många borgerliga.

    Det är min erfarenhet att det finns en (oftast outtalad) kulturkonservatism bland vissa vänstermänniskor, där ett bevarande och traditionalistiskt drag står i centrum när det gäller synen på kultur och bildning, medan de som är mest bildstormande och kulturradikala är liberaler på höger- och vänsterkanten (dvs. högerliberaler eller vänsterliberaler – obs! Säger inte att alla högerliberaler är kulturradikaler, men ofta upplever jag det så).

    I vår tid tycks ö.h. t. borgerligheten ha blivit mer generellt kulturradikal (se bara på nymoderaterna och centern) och övertagit vänsterns tidigare roll som kritiker av det bestående samhället och dess värden. Sen är det ju naturligtvis så att kulturradikalismen fortfarande är väldigt stark inom vänstern. Självklart. Det skulle jag aldrig förneka.

    Men jag talar här om personer på individnivå och som är vänster, men som samtidigt kan uppvisa en sorts generell och filosofisk kulturkonservatism – “small -c conservatism”, som man med en anglosaxisk term brukar kalla det. Privatkonservativ kanske man kunde säga på svenska.

    Och ju fler privatkonservativa det finns både till höger och till vänster desto bättre.

  38. 38 Fältmarskalken December 16, 2011 at 12:25 am

    Herr Magnusson,
    “Som läget är just nu med slipade och agressiva republikaners kampanjande får vi nog vara glada om vi kan rädda ens de rester av monarki vi fortfarande har.”

    Fördystras nu icke av de fega republikanernas skamliga och smädesfulla angrepp på vår Konung och hans hus. Dessa skamligheter kommer att falla på sitt eget grepp. Själv får jag än mer inspiration att stå upp för Monarkin när jag studerar de smutsiga republikanska uslingarnas kamp för sitt illvilliga värv. Den som icke strider med blanka vapen kan aldrig slutgiltigt vinna striden.

    Låt mig här ock ta upp sakfrågan om maktdelning som är mycket mer intressant än fega republikaners infantila smädelser. Maktdelningen är ett omistligt fundament för ett gott och harmoniskt samhälle och den är enligt mitt förmenande en konsekvens av naturrätten.

    Den stora anomalin i vår konstitution är att den lagstiftande och verkställande makten är en och samma. Icke ens i republiker är det vanligt att parlamentet utser regeringschefen och i andra Monarkier förekommer det icke.

    För mig är det av stor betydelse att den verkställande makten under lagarna är oväld. Detta innebär på intet sätt att jag motsätter mig folkstyret genom Riksdagen, dock skall denna enbart hantera lagstiftning och beskattning (“det svenska folkets urgamla rätt att låta sig beskattas”). Enligt mitt förmenande skulle detta ävenledes innebära en behövlig vitalisering av Riksdagen.

    Således bör den ordning återinföras där Konungen utser statsministern. En statsminister som mycket gärna kan vara en skicklig och oväld ämbetsman och som icke alls behöver tillhöra något politiskt parti.


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s





%d bloggers like this: