SD och Socialkonservatismen

Jimmie Åkesson (SD) - Socialkonservativ?

Jaha, så har vi då fått ett socialkonservativt parti i Sverige. Det är SD som efter hård debatt parkerat nationalismen i baksätet och nu påstår sig omfamna socialkonservatismen som sin ledstjärna. För mig som länge längtat efter ett konservativt parti känns detta som en antiklimax minst sagt. Inte nog med att SD knappast uppfyller kriterierna för ett socialkonservativt parti, genom att kidnappa den etiketten så lägger de alla utsikter att inom överskådlig tid skapa ett nytt socialkonservativt parti i ruiner. Begreppet kommer nu att bli så pestsmittat att endast personer med tvångsmässig dragning till att bli ostraciserad kommer att vilja förknippas med det.

Nu tänker jag inte vara ofin nog att klaga på SD för detta. Det är ju inte direkt så att de stulit en ideologisk etikett som något annat parti med omsorg och kärlek försvarat. Det går inte heller beskylla SD för det märkliga debattklimat som råder i Sverige som gör att allt och alla som har med det partiet att göra blir oberörbara. De gör bara vad de tror är bäst för sitt parti. Sedan att det finns egna partimedlemmar, oberoende statsvetare och konservativa debattörer som jag själv som tror att de skjutit sig i foten är en annan sak.

Nej, det är nog bara och bita i det sura äpplet och inse att de som får ta på sig skulden för att det nu blir Sverigedemokraterna som får privilegiet att definiera vad svensk socialkonservatism är inte är några andra än vi själva. Med vi menar jag då de borgerliga partier som behandlat sina konservativa väljare och medlemmar lika kärvänligt som regimen i Teheran behandlar judar, och vi konservativa som aldrig kommit till skott med en egen partibildning. Det är vi som serverat SD denna möjlighet på ett silverfat.

Förvisso går det fortfarande lansera ett nytt parti med etiketter som konservativ, liberalkonservativ eller kulturkonservativ, men socialkonservativ är definitivt bränd. Själv lutar jag åt att liberalkonservativ nog är det begrepp som har bäst utsikter att framgångsrikt beskriva ett svenskt konservativt parti. Begreppet är ju också ledigt nu när Moderaterna inte bara till innehållet utan också till namnet lämnat det bakom sig.

Nackdelen är att det finns många konservativa som inte skulle känna sig hemma under detta banér. Detta gäller inte minst de som, till skillnad från Sverigedemokraterna, faktiskt är socialkonservativa. Ur det perspektivet är ”konservativ” kanske bättre, men det öppnar samtidigt för en konstant avvärjningsstrid mot media och andra partier som vill bunta ihop en med SD. Tål att funderas på.

Att SD:s nya partiprogram är en spark på knäskålen för oss konservativa torde vara odiskutabelt. Frågan är om det kommer att bli en mera lustfylld upplevelse för Sverigedemokraterna. Jag tvivlar. Motiven är ju uppenbara. Det är ett led i den sedan länge pågående putsningen på partifasaden för att göra SD mera rumsrent och accepterat som ett parti bland andra. Det är också ett försök att komplettera den ensidiga fokuseringen på invandringsfrågan med ett mera heltäckande politiskt innehåll.

Det finns flera skäl varför denna strategi kan komma att misslyckas. Den viktigaste är naturligtvis att SD inte är ett socialkonservativt parti utan ett nationalistiskt. Vad SD:s partiledning gör är att man medvetet skapar en inre spänning mellan vad partiet utåt och officiellt står för, och vad dess medlemmar och väljare egentligen anser. En sådan spänning kan ett parti leva med under en tid, men i längden tror jag att sådana slitningar slutar i att partiet antingen splittras, återgår till sina kärnvärden, eller att det förändras till att faktiskt bli vad man officiellt sagt sig vara, med följd att stora delar av medlemsskaran och väljarna helt enkelt byts ut.

Nationalism & Konservatism

Rent sakpolitiskt kommer det att alltid finnas områden där nationalister och socialkonservativa kommer till liknande slutsatser, men ofta av olika anledning. Det kommer också att finnas områden där man inte alls ser lika på saker och ting. Och det hela bottnar i att man har olika ideologiska utgångspunkter.

Nationalism har ur konservativ synvinkel en viktig egenskap gemensam med ideologier som liberalism och socialism, nämligen det utopiska draget. Alla har de en vision om det perfekta samhället, om än naturligtvis väldigt olika. Konservatismen däremot skyr utopier. Vi tror inte på att de är möjliga att förverkliga, men att försöken att göra detta riskerar att leda fel och att få olyckliga bieffekter.

Vi tar istället vår utgångspunkt i en uppsättning ideal, eller högre värden, som vi söker värna, och utformar sedan vår politik efter det som under rådande betingelser har störst chans att uppnå detta. Det innebär, för att anknyta till nationalismen, att vi oftast finner oss värna nationalstaten, eftersom detta är en företeelse som genom historien visat sig fungera väl, men detta ställningstagande är inte lika absolut och inte lika evigt som för en nationalist.

Allt detta innebär att vi när vi skall ta ställning till vilken politik som är bäst för Sverige så landar vi ibland i andra slutsatser än en nationalist, t.ex. så sätter vi större värde på samarbete med andra länder genom deltagande i EU och NATO, även om i jämförelse med liberaler och sossar framstår som mera skeptiska. Vi är också mera benägna än nationalister att väga in andra nationers intressen (särskilt då de västerländska demokratierna som vi ser som vår familj av nationer) eller globala intressen i våra kalkyler, även om vi inte som den politiska vänstern är beredda att sätta omvärldens intressen lika högt eller högre än Sveriges.

Väljarbas och politisk profil

En annan faktor som borde framstå som relevant i den sverigedemokratiska riskkalkylen är dess väljares sammansättning. Historiskt sett är ju konservatismen liktydigt med högern. Det är där vi själva har vår identifikation, och det är nog där de flesta väljarna också uppfattar oss ligga. Sedan kan man kanske invända att av de många olika nyanserna av konservatism så får nog socialkonservatismen betraktas som den som rent ekonomiskt sett ligger närmast mitten (och därmed närmast nationalismen), men hur det nu än må vara med den saken i våra egna ögon så ses vi nog alla som ”höger” och ”borgerliga” av väljaren i gemen.

Jag tror också att konservatism är en ideologi som kan komma att stöta bort i alla fall vissa arbetarväljare från SD, och partiet har en mycket stor andel arbetare bland sina väljare, så risken för väljartapp måste nog betraktas som inte obetydlig. Detta skulle förvisso kunna uppvägas om väljare som betraktar sig som borgerliga eller konservativa i motsvarande eller större grad strömmade till SD. Det som skulle kunna tala för det är att det även bland oss borgerliga finns ett ganska utbrett missnöje med de etablerade partierna, och särskilt för oss som är konservativa saknas ett bra politiskt alternativ.

Jag tror ändå att sannolikheten är låg för en sådan tillströmning, och detta av flera skäl. Vi borgerliga är nog lite känsligare för den sociala stigmatisering det innebär att ty sig till ett så kontroversiellt parti som SD. Sedan går det inte komma ifrån att vi från vår horisont uppfattar SD som ganska ”vänster” i ekonomisk betydelse, och att de ideologiska skillnader som konstaterades under punkt ett inte är oväsentliga. Man skall nog inte heller underskatta känslan av att det räcker för oss konservativa att ha spelat andrafiol till liberalerna i (m) och kristdemokraterna i (kd). Vi behöver inte ännu en sådan relation, nu till nationalisterna i (sd).

Ur askan i elden

Ett annat möjligt problem är att det kommer att visa sig att den nya etiketten inte alls är så saliggörande som man trott. Officiellt är ett motiv för att byta etikett att ”nationalism” är ett så dåligt definierat begrepp (vilket väl får anses som nyspråk för att det är ett begrepp som stinker i folks näsor). Problemet är att konservatism, eller socialkonservatism knappast kan ses som något glasklart definierat begrepp i Sverige. Dessutom är det knappast ett begrepp som har någon positiv klang i världens minst konservativa land.

I Sverige är konservativ synonymt med inskränkt, motsträvig och obenägen till förändring i allmänhet, d.v.s. ungefär betydelsen av strukturkonservativ. Politiskt konservativa är nog i många stycken hos vänsteretablissemanget minst lika illa sedda som Sverigedemokrater, om än kanske på ett litet annat sätt. Risken för SD är således att man tar sig ur askan i elden, samtidigt som man rör till tillvaron för sina väljare genom att försöka gapa över för stort politiskt spektrum.

Innehållets betydelse

Slutligen må sägas att man inte skall överdriva betydelsen av ideologiska etiketter som denna, i alla fall inte på kort sikt. På längre sikt kan de naturligtvis påverka inriktningen på politiken och därmed indirekt väljarnas uppfattning om partiet. På kort sikt torde dock väljarnas uppfattning främst baseras på konkreta politiska ställningstaganden, och i det tidsperspektivet tror inte jag att SD kommer att ändra sig nämnvärt.

Problemet med att partiet (i alla fall av alla utomstående) betraktas som ett enfrågeparti kommer inte att försvinna bara för att man antar en officiell ideologi som spänner över de flesta politikområden, inte heller för att partiprogrammet tematiskt är ganska heltäckande. Det var det gamla också. Problemet ligger i var och hur man lägger fokus. Det är väl gott och väl att SD har en familjepolitik, en arbetsmarknadspolitik och en politik för brottsbekämpning (och dessutom en politik som på papperet i många stycken är riktigt bra och potentiellt populär hos väljarna) om man inte lägger någon energi på att kommunicera den.

SD:s problem är att de så fort de får chansen att komma till tals inför väljarna till så övervägande del väljer att tala flyktingpolitik. När de väl tar till orda inom andra områden så tycks de ofelbart komma tillbaka till att minskad invandring är lösningen på alla problem. Om de ägnade åtminstone en fjärdedel så mycket tid på andra områden som de gör på flyktingar, och då och då förde fram en problemanalys på ett samhällsproblem som innehåller någon annan huvudkomponent än flyktingar så kanske de kan tvätta bort enfrågestämpeln. En ny etikett i sig räcker ingenstans.

Patrik Magnusson, oberoende konservativ

Advertisements

40 Responses to “SD och Socialkonservatismen”


  1. 1 Thomas November 27, 2011 at 11:56 pm

    Patrik,

    “… Dessutom är det knappast ett begrepp som har någon positiv klang i världens minst konservativa land…”.

    Det går nog att tämligen enkelt konstatera att det säkert kan dyka upp många problem för SD med det nya principprogrammet, i vilket det ung fastslås att partiet nu ska vara ett socialkonservativt sådant som vilar på nationalistisk grund.

    Ett problem för SD, är väl att lågutbildade, och förmodligen många högre utbildade utan intresse för ideologier etc, som är faktiska och tänkbara SD-väljare, knappast har en aning om vad socialkonservatismen är, och därmed kan avstå från att rösta på SD utav ren osäkerhet.

    Förr eller senare skulle de ju dock ske att något svenskt parti började beskriva sig som konservativt, oavsett om det är verkligt renlärigt konservativt eller ej. Till och med i detta land måste det väl efterhand utvecklas annat än blott socialistiska och socialliberala partier.

    Det är ju fullt möjligt, att begreppet ‘socialkonservativ’ nu är stigmatiserat för överskådlig framtid i Sverige. De som sörjer en sådan utveckling, bör emellertid påminna sig om att de har haft närmast otaliga år på sig att starta ett nytt konservativt parti, ex med just en socialkonservativ inriktning.

    Dessutom är det ju SD:s ensak vad det kallar sig, och det är även SD:s ensak vilka problem partiet skapar för sig självt.

    Den intressantaste ang SD:s byte av etikett, är knappast reaktionen hos politiska kommentatorer, eller politiker i övriga partier. Intressantast är väl ändå väljarnas reaktion. En gäspning? Ett stor flykt från SD av (lågutbildade) nationalister? En märkbar tillströmning till SD av ideologiskt insatta, mer traditionellt värdeorienterade?

    Får vi uppleva en reaktion i form av en kraftansamling från konservativa som äntligen startar ett nytt konservativt parti?
    Ett parti som bl a vågar vara rejält socialkonservativt, och verkligt kraftfullt kämpa för sådant som sänkt abortgräns, äktenskap blott för en man och en kvinna, inga homoadoptioner, inga inseminationer av lesbiska och ensamstående kvinnor, ett starkare försvar och rättsväsende, fler fängelser, en mer genomtänkt och begränsad invandring, ett framlyftande av en sund svensk kultur, en mer disciplinerad skola, en generell moralisk upprustning i samhället m m..?

    Alltså. Vad ska hända nu?

    Mvh

  2. 2 Kristoffer November 28, 2011 at 8:13 am

    Som vanligt hade det allså med berörningsskräcken att göra. Både du och T&F har gråtit efter ett konservativt parti, äntligen kommer det ett och du går i taket för att det var fel parti.
    SD har arbetat upp sig under 20 år och kampanjat, klistrat upp affisher, delat ut flygblad med mera. Ofta under hot från dne utomparlamentariska vänstern och en statsminister som låter som en ilsken bulldog när han talar till dem. Du och några andra “bloggare” blir nu upprörda för att ni inte fick, ursäkta språket, ändan ur datorstolen och gjorde det själva. Är det månne avundsjuka?

    Skäms, Essenonvideri, skäms!

    ge istället SD ditt oreserverade stöd och hoppas att de lär sig att utveckla sin politik istället för att gnälla på dem. Alla måste börja någonstans. Även enfrågepartier måste väll ha rätt att bredda sin ideologiska bas.

  3. 3 Samuel Karlsson November 28, 2011 at 9:21 am

    Som konservativ så blev jag motvilligt intresserad av att veta mer om SD:s politik när de nu kallar sig och påstår att de alltid varit socialkonservativa. Så jag gick inte på hemsida och läste lite och jag känner inte igen mig, det som jag tycker om med konservatism fanns helt enkelt inte där, även med lite god vilja och överseende.

  4. 4 Kristoffer November 28, 2011 at 10:07 am

    @samuel karlsson

    programmet antogs ju först denna helgen

  5. 5 Populisten November 28, 2011 at 11:28 am

    SD börjar kalla sig socialkonservativa för att försöka locka sådana som mig och blogginnehavaren samtidigt som det knappast kommer att skrämma bort några existerande väljare. Vi får väl se hur det lyckas, men utvecklingen är onekligen intressant i ett längre perspektiv. Först kastas de rent rasistiska elementen ut (och bildar ND) och nu är det dags för den “nationella” kärnan att kväsas till förmån för en “mjukare framtoning”. Notera att man i sakfrågor inte behöver ändra sig alls utan att det till stor del handlar om framtoning. Mig kommer det iofs inte att fungera på.

    I dagsläget blir jag dock ordentligt trött på alla påståenden om att SDs flyktingpolitik skulle vara så oerhört hemskt jämfört med de traditionella partiernas när vi har en moderat migrationsminister som tycker det är helt i sin ordning att utvisa blinda, dementa åldringar med all överlevande familj i Sverige samt ensamma småbarn.

  6. 6 Non serviam! November 28, 2011 at 4:55 pm

    All denna PK-frossa…

    Säg mig, är det någon som på allvar tror att gårdagens konservativa högerpartier hade ställt sig avvisande till SD invandringspolitik?

    Jag kan helt enkelt inte förstå hur någon som kallar sig konservativ idag kan bejaka en invandring som snabbt och för alltid förändrar Sverige.

    Jag tror att SD har större rätt till beteckningen socialkonservativ än de flesta andra som tror sig kunna väcka liv i M’s eller KD’s konservatism.

    Om man fördömer SD’s syn på invandringspolitiken så måste man även betrakta regeringarna i våra grannländer som nationalistiska. Det är i sanning en underlig position som Sveriges “konservativa” intar…

  7. 7 essenonvideri November 28, 2011 at 6:01 pm

    Kristoffer: ”Som vanligt hade det allså med berörningsskräcken att göra. Både du och T&F har gråtit efter ett konservativt parti, äntligen kommer det ett och du går i taket för att det var fel parti.”

    Om vi hade fått ett konservativt parti hade det ju varit bra, men när vi får ett parti som kallar sig konservativt, men inte är det, finns det knappast anledning att slå klackarna i taket. Det ställer ju mest till bekymmer i mina ögon. Om du läser min artikel kanske du också noterar att jag gör bedömningen att SD kommer att bli förlorare på sitt tilltag, något som borde oroa dig om jag gissar rätt i var du har dina sympatier.

    ” Du och några andra ’bloggare’ blir nu upprörda för att ni inte fick, ursäkta språket, ändan ur datorstolen och gjorde det själva.”

    Jag ser det förhållandet att vi inte kommit till skott som en anledning till självkritik, absolut. Däremot har jag svårt att se varifrån du fått uppfattningen att jag skulle vara ”upprörd”. Jag anser i vart fall själv att jag formulerat en tämligen saklig analys av vad det inträffade kommer att innebära. Visst, jag tycker att det hade varit bättre om SD hade behållit sin nationalistiska etikett, men ”upprördhet” är något jag sparar till riktigt vedervärdiga åsikter, t.ex. de som uttrycker stöd och sympati för totalitära folkmordsregimer, eller norska massmördare.

    ” Skäms, Essenonvideri, skäms! ”

    Nope!

    ” ge istället SD ditt oreserverade stöd…”

    Nope, igen!

    ” …hoppas att de lär sig att utveckla sin politik istället för att gnälla på dem”

    Vadå gnälla? Nu får du väl ändå ta dig samman. Jag skall ge er SD-sympatisörer ett konkret tips, alldeles gratis. Ni måste börja lära er skilja på saklig analys, legitima politiska meningsskiljaktigheter och gnäll, hot, och personangrepp. Skall ni någonsin få en större skara än idag att ta ert parti på allvar måste ni sluta gråta som en bortskämd barnunge som inte får allt den pekar på, när någon dristar sig till att tycka annorlunda än ni i en fråga.

    Jag inser att ni under ert partis korta historia fått utstå mycket, och jag har vid ett flertal artiklar fördömt de metoder som den yttersta vänsterns våldsverkare, men också de etablerade partierna och medierna, brukat mot SD och de som engagerar sig i partiet. Mot den bakgrunden är det måhända begripligt att ni ständigt har taggarna utåt, men knappast ett framgångsrecept. ”Alla som inte är med oss är mot oss” må vara ett enkelt och konsekvent koncept, men för den som vill få en chans att delta i en seriös debatt och gradvis vinna inflytande för sina idéer får det nog anses som ett självmål.

    Vänligen betrakta nedanstående citat ur min artikel, fundera en stund och förklara sedan på vilket sätt detta borde ha uttryckts för att inte låta ’gnälligt’ i dina känsliga SD-öron:

    ”Nu tänker jag inte vara ofin nog att klaga på SD för detta. Det är ju inte direkt så att de stulit en ideologisk etikett som något annat parti med omsorg och kärlek försvarat. Det går inte heller beskylla SD för det märkliga debattklimat som råder i Sverige som gör att allt och alla som har med det partiet att göra blir oberörbara. De gör bara vad de tror är bäst för sitt parti.”

  8. 8 essenonvideri November 28, 2011 at 6:41 pm

    Non Serviam!: Säg mig, är det någon som på allvar tror att gårdagens konservativa högerpartier hade ställt sig avvisande till SD invandringspolitik?

    Jag är ledsen, men din fråga går inte att besvara. Gårdagens konservativa partier levde just i gårdagen, inte idag. Att du ens ställer frågan reser tvivel om du riktigt begripit konservatismens väsen. Konservatism handlar inte om att till varje pris försvara det som är, eller det som har varit, det handlar inte om att tvinga på ett samhälle en rad abstrakta idéer, utan hänsyn till tid och rum. Det handlar om att applicera historiens lärdomar på de förutsättningar som råder idag, och finna lösningar som fungerar i den unika situation som för närvarande råder, att förändra för att bevara.

    ” Om man fördömer SD’s syn på invandringspolitiken så måste man även betrakta regeringarna i våra grannländer som nationalistiska.”

    Jamen, det var då ett väldigt tjat om invandring. Var lite hygglig nu och hjälp SD i sitt försök att bredda sig från att vara ett enfrågeparti, istället för att bara elda på de fördomar som mina läsare kan tänkas hysa i frågan. Varför blir det så här? Varför kan man inte skriva om SD utan att folk i allmänhet, och dess sympatisörer i synnerhet, halkar in på invandring?

    Rent sakpolitiskt tycker jag hysterin kring SD:s flyktingpolitik är överdriven. Den är inte så radikalt annorlunda många övriga partiers eller grannländers som man förleds att tro. I vissa stycken upplever jag den även som mera verklighetsförankrad än övriga riksdagspartiers.

    Men för mig (och även för SD själva om man får tro deras nu uttalade ambitioner) är politik så mycket mer än flyktingar. Det handlar om ekonomi, arbetsmarknad, internationella relationer, familj, försvar, skola, sjukvård o.s.v. Här finns en hel del för en borgerligt sinnad att rygga för, även om man skulle vara helt såld på just SD:s flyktingpolitik. Isolationism och socialistiskt influerad ekonomisk politik är exempel på rejäla minor om man skall locka borgerliga väljare.

    Sedan finns just detta med själva den ideologiska kompassen, värdegrunden. SD hämtar sin politik ur en nationalistisk ryggmärgsreflex. Nya situationer, nya förslag tolkar de genom sina ideologiska glasögon. På samma sätt tolkar en konservativ person världen utifrån sina ideologiska glasögon. Ibland leder detta till att man blir överens i en sakfråga, ibland inte. För mig är det betydligt viktigare att jag känner mig hemma i ett politiskt partis grundläggande ideologiska grund, än att jag i sak råkar stödja de ståndpunkter de för tillfället torgför. Ståndpunkter i sakfrågor ändras i takt med att omvärlden ändras, och då kommer värdegrunden att vara avgörande för hur ett parti reagerar.

  9. 9 Non serviam! November 28, 2011 at 9:53 pm

    Ja, det finns mycket tveksamt med Sverigedemokraternas politik. De tycks luta betänkligt åt vänster, och jag tror att de begår ett stort misstag på den punkten.

    Men jag vill gärna försöka svara på din fråga varför invandringspolitiken jämt tycks hamna i fokus när man diskuterar deras politik. Det beror på övriga politikers totala beröringsångest, för att inte säga totala oförmåga att ens vilja diskutera deras politik inom detta område. Övriga politiker tycks vettskrämda, lamslagna, inför det obehagliga i att kanske inte vara politiskt korrekta. När SD i Riksdagen lägger förslag om att bli hårdare vad gäller utvisning av grovt kriminella utlänningar, så är jag säker att de flesta borgerliga faktiskt håller med dem. Men istället går man upp i talarstolen och hostar fram floskler. Detta är så fegt, svagt.

    Jag förstår inte heller hur man kan bortse från invandringspolitikens betydelse för vår framtid. Det är väl självklart att detta är en viktig fråga? Jag talar inte för SD, och överlåter med varm hand åt dem själva att lyfta fram sin övriga politik. Men för mig är invandringsfrågan viktig; jag vill se invandringen minskad tills vi lärt oss hur man hanterar den. Men framförallt vill jag se en situation där dessa frågor kan diskuteras på ett vuxet sätt.

    Jag har nästan alltid röstat på Moderaterna, men känner inget inre tvång att rösta borgerligt. Och när vår statsminister och andra ministrar tar ära och heder av vårt folks historia och traditioner så känns det ännu enklare att välja något annat alternativ.

    Avslutningsvis vill jag säga att jag ofta får en känsla av att inget SD gör kommer att ändra folks uppfattning om dem. Om de nu verkligen har en ambition att utvecklas i socialkonservativ riktning, borde inte de som kallar sig konservativa välkomna det?

  10. 10 Erik Rune November 28, 2011 at 9:57 pm

    Hej, Esse. Ett utmärkt blogginlägg som jag ännu inte läst igenom i dess helhet (eftersom jag vill läsa noga).

    Så här långt två tankar.

    Jag såg en TV-intervju (som finns på SD:s hemsida) där Åkesson förklarar vad han menar med socialkonservatism. Det verkade som om han påstod att ordet socialkonservatism beskriver SD:s smörgåsbordstanke, dvs att ta bra saker från både höger och vänster. Alltså att förledet “social-” skulle beteckna vänster och efterledet “-konservativ” höger. Jag tror att det är tokfel av Åkesson. Om Otto von Bismarck kan anses som socialkonservatismens fader då var han enligt SD till hälften vänster. Är inte SD:s definition av socialkonservatism därmed ett ideologiskt falskmynteri?

    Nationalism. Vänstern har ett förhållande till nationalism som liknar de konservativas: den konkreta situationen avgör. Exempel på vänsternationalism är den franska revolutionära och den norska antifascistiska. I tredje världen kan också finnas en nationalism som attraherar vänstern. Vi har även den maoistiska svenska nationalismen i början av 1980-talet som tog ställning för Sverige mot sovjetiska maktanspråk.

  11. 11 Allianspartisten November 28, 2011 at 10:26 pm

    “Nationalism har ur konservativ synvinkel en viktig egenskap gemensam med ideologier som liberalism och socialism, nämligen det utopiska draget. Alla har de en vision om det perfekta samhället, om än naturligtvis väldigt olika. Konservatismen däremot skyr utopier. Vi tror inte på att de är möjliga att förverkliga, men att försöken att göra detta riskerar att leda fel och att få olyckliga bieffekter.”

    Om man skall våga sig på att klassificera de utopiska ismerna ytterligare så delar nationalismen, “konceptmässigt” men givetvis inte innehållsmässigt, mer med ismer som marxism, feminism och för den del även rasism än vad den gör med liberalismen. Det som är gemensamt för dessa förstnämnda ismer är att man tilldelar kollektiva egenskaper till makroskopiska grupper av människor. För nationalister är det egenskaper kopplade till nationella attribut (…språk och mer eller mindre väldefinierad “kulturell likhet”), för marxister är det egenskaper kopplade till klass (…det extremt svartvita “tänket” om utsugare och utsugna), för feminister är det egenskaper kopplade till kön och för rasister egenskaper kopplade till ras.

    Nu skall det inte förnekas att det finns egenskaper som går att koppla till makroskopiska grupper. Vid betraktande av de “nationella egenskaperna” är det självklart så att språket, vårt främsta sätt att kommunisera med varandra, självklart är en viktig parameter.

    Problemet uppkommer när en av ismernas uppsättning av kollektiva egenskaper görs till de bärande elementen i ett samhällsbygge, det är då det blir primitivt, svartvitt och bara fel. Dessvärre innehåller inte minst 1900-tals historien ett alldeles för stort antal ödesdigra exempel på detta. Den mänskliga naturen, och den verklighet som denna resulterar i, är inte så enkel och okomplicerad att den låter sig mallas in i ett antal kollektiva egenskaper applicerade på makroskopiska grupper som baseras på mycket selektiva val.

    I fallet nationalism och nationell identitet finns det en rad egenskaper som överrider. T.ex. tror jag att familjeband alltid är starkare än nationella band (…även om många familjeband av naturliga själ finns inom “nationella” grupper). Även religion och religiösa band är något som kan vara starkare än de nationella banden. Listan på exempel som överrider kan säkert göras längre men den viktiga slutsatsen är den nationella dogmatiken inte fungerar eftersom exempel från verkligheten visar att den inte är den enda sanningen. På samma sätt kan givetvis också visas att vare sig den marxistiska, feministiska eller rasistiska dogmatiken fungerar.

    “Skönheten” i ett konservativt förhållingssätt är att det inte finns några enkla beskrivningar av verkligheten och att vi måste finna oss i att forma samhället utifrån detta faktum. Konsekvensen är att utopiska samhällen utformade vid samhällskonstruktörers ritplankor, utifrån dogmatiska ismer, är en omöjlighet. Det enda som fungerar är ett pragmstiskt förhållningssätt där vi hela tiden, utifrån våra erfarenheter, tar små steg framåt och noga utvärderar dessa. I detta perspektiv är SD’s sammanblandning av konservatism och nationalism en ren anomali.

    “Det innebär, för att anknyta till nationalismen, att vi oftast finner oss värna nationalstaten, eftersom detta är en företeelse som genom historien visat sig fungera väl, men detta ställningstagande är inte lika absolut och inte lika evigt som för en nationalist.”

    Den historiska erfarenheten är knappast entydig. Rent historisk är nationalstaten en relativt ny företelse som uppkom under 1800-talet och som i Europa främst kom att “implementeras” genom skapandet av Italien på 1860-talet, genom Tysklands enande 1871 och genom det Habsburgska väldets fall efter första världskriget. Även om detta skapade nationalstater som i många fall visat sig fungerande och ändamålsenliga löstes på inget sätt alla problem och det förhindrade inte uppkomsten av andra världskriget.

    Ett särskilt problem med upprättande av nationalstater är om de “nationella” befolkningsgrupperna inte är sammanhängande geografiskt fördelade. Bor dessa “nationella” grupper mera blandat uppstår mycket stora problem som i sina mest extrema former kan resultera i “etnisk rensning” vilket utvecklingen på Balkan efter Jugoslaviens fall är ett tragiskt exempel på.

    Att även länder som inte är nationalstater kan fungera bra och över tiden vara framgångsrika finns många exempel på. Två av världens allra mest betydande stater, USA och Indien, är talande exempel på detta.

    Min slutsats är att pragmatism och verklighetsförankring är något som är ytterst viktigt även vid resonemang om nationalstatstanken. Dogmatisk nationalism fungerar inte heller här.

  12. 12 essenonvideri November 28, 2011 at 10:38 pm

    Non Serviam!

    Jag ifrågasätter inte att invandringen är en viktig politisk fråga, inte heller att den nuvarande politiken inte på ett bra sätt förmår hantera den situation vi har idag. Det jag ifrågasätter är den ensidiga fokuseringen på den och bara den frågan som SD och många av dess sympatisörer visar prov på.

    Jag vill här rekommendera ett inlägg där jag ganska grundligt utvecklar min syn på invandringspolitiken:

    https://essenonvideri.wordpress.com/2011/04/04/migrationspolitik-%e2%80%93-bortom-multikulturalism-och-isolationism/

    Som jag tidigare kommenterat så ser jag inte SD:s nya skrud som ett försök att utveckla sin ideologi i konservativ riktning, utan snarare ett försök att med lånta fjädrar locka konservativa väljare med en oförändrat nationalistisk politik. Det glädjer mig inte. Jag kan förvisso ha fel och det hela på sikt utveckla sig till en verklig förändring. Vi får se.

    Jag vill i sammanhanget anknyta till din kommentar om SD, invandringspolitiken och beröringsångesten hos övriga partier. Här ser vi ett klart exempel på de problem som kan tänkas hopa sig för oss konservativa om SD får för sig att omfamna våra hjärtefrågor. Låt oss titta på hur SD påverkat migrationspolitken så långt, som katalysator för en överenskommelse mellan regeringen och Mp som går i rakt motsatt riktning som den SD vill.

    Återigen, jag säger inte detta som en anklagelse mot SD. De skall naturligtvis driva den politik de tror på, och kan inte hållas ansvariga för det politiska spel andra partier väljer att bedriva. Men som konservativ kan jag inte heller undgå att bedöma önskvärdheten i olika skeenden utifrån hur de påverkar sannolikheten att en politik jag gillar skall slå genom, och då tror jag inte att SD:s nya etikett gynnar min sak.

  13. 13 essenonvideri November 28, 2011 at 11:10 pm

    Erik Rune: ”Är inte SD:s definition av socialkonservatism därmed ett ideologiskt falskmynteri?”

    Jo, så kanske man kan säga. Om det sedan är medvetet, eller bottnar i oförmåga att ta till sig vad konservatismen egentligen står för skall jag låta vara osagt. Till SD:s försvar kanske kan sägas att det i och med konservatismen så länge fört en tynande tillvaro i Sverige så är de långt ifrån ensamma i sin okunnighet, och övriga partiers ointresse av konservatismen gör att de mer eller mindre kommer att kunna lägga beslag på tolkningsföreträdet rörande begreppet.

    ” Vänstern har ett förhållande till nationalism som liknar de konservativas”

    Jag tror egentligen att såväl liberalism, som socialism och konservatism alla i någon grad har ett pragmatiskt förhållningssätt till nationalismen. Under olika tider och på olika platser har nationalismen utgjort en viktig komponent i alla dessa ideologiers arsenal, främst som ett medel att ena en nation över klassgränser, religiösa, regionala och andra sociala skiljelinjer mot en yttre fiende.

    Nationalismen blev ett viktigt redskap för den revolutionära regimen i Frankrike (och var som sådan vänsterorienterad). Ironiskt nog kom de franska framgångarna att lägga Europa under sig i början av 1800-talet att föda en nationell motreaktion hos dess fiender, inte minst i Tyskland. Denna nationalism vände sig såväl mot det revolutionära Frankrikes förtryck som mot de egna furstarnas oduglighet och interna käbblande. Den kanske kan beskrivas som liberal även om den tidens liberalism har väldigt lite att göra med dagens ultraindividualistiska liberalism.

    Just Bismarck får nog stå som det främsta exemplet på hur nationalismen kunde gå hand i hand med konservatismen under 1800-talets senare del och fram till första världskriget. Det som sedan hände var att vi fick en ny situation då nationalismen bröt sig loss från sina ideologiska storebröder och blev en ideologi på egna ben, en ideologi som i sin renaste mest extrema form kom att leda till angreppskrig och förintelseläger. Nationalismen kom också under denna tid som du påpekar att bli en viktig del i det nationella motståndet mot nazismen i en rad länder, inte bara Norge. Den blev det paraply under vilket de inbördes tämligen oeniga politiska grupperingarna till vänster och höger kunde samarbeta mot den gemensamma fienden.

    I modern tid har nationalismen huvudsakligen kunnat tämjas i övriga ideologiers tjänst, i västländerna av konservativa, liberaler och socialdemokrater i mobiliseringen mot det sovjetiska hotet, i Sovjetryssland i mobiliseringen mot kapitalistblocket, i tredje världen ofta i socialismens tjänst i kamp mot koloniala herrar. Ibland har dock den råa ohämmade nationalismen stuckit upp sitt fula ansikte, såsom i fallet forna Jugoslavien. Det har sällan eller aldrig slutat väl.

  14. 14 essenonvideri November 28, 2011 at 11:18 pm

    Thomas och Allianspartisten,

    Timmen är sen och jag kommer inte att hinna kommentera era kommentarer idag. En snabbläsning ger dock vid handen att jag nog inte har särskilt mycket att invända mot vad ni skriver, så det kan nog bli så att ni kommer att få stå oemotsagda – av mig i alla fall.

  15. 15 Kristoffer November 29, 2011 at 8:11 am

    “Om vi hade fått ett konservativt parti hade det ju varit bra, men när vi får ett parti som kallar sig konservativt, men inte är det, finns det knappast anledning att slå klackarna i taket.”

    Jag var och lyssnade på Herr Å i andrakammaren en tid innan förslaget om socialkonservatism lanserades och Åkesson talade då om vikten av att bredda SDs politik och att sluta vara ett enfrågeparti. Den logiska fortsättningen på det är självklart att etikettera sig och forma politik därifrån. Ett parti som börjat som ett enfrågeparti måste rimligen kunna utveckla sin politik om man talar om ansvar.

    “Däremot har jag svårt att se varifrån du fått uppfattningen att jag skulle vara ”upprörd”. ”

    Du låter upprörd i artikeln, inte mer med det.

    “dubbelnope”
    Det hade jag inte förväntat mig heller. Men jag hade förväntat mig något annat och djupare än den ständige berörningsskräcken, i synnerhet från dig.

    “Vadå gnälla? Nu får du väl ändå ta dig samman. Jag skall ge er SD-sympatisörer ett konkret tips, alldeles gratis…”
    Gå ner från hästen, dryghet klär dig inte.

    “Skall ni någonsin få en större skara än idag att ta ert parti på allvar måste ni sluta gråta som en bortskämd barnunge som inte får allt den pekar på, när någon dristar sig till att tycka annorlunda än ni i en fråga.”

    Sds medlemmar utsätts regelbundet för hot, våld och förtal av grupper som hade gjort självaste Stalin stolt. För att inte tala om hur de beskrivs i media. Mona toblerone hade en söndagspromenad om man jämför hus SDs företrädare behandlas. Sedan är det lite så att säger Åkesson att jorden är rund kommer resten av partierna unisont stämma in med att jorden är platt (inte Håkan för han vill inte vara med i samma rum som SD)

    Siste delen i din artikel har jag inte kritiserat dig för, ty där håller jag med dig. Det förvånar mig som sagt mest att du ställer sig så kategoriskt avvisande och det är svårt att tolka det på annat sätt en den berörningsskräck som ser mer eller mindre överallt utom i kommentatorsfält på svenskan eller avpixlat.

    Slutligen är jag inte med i partiet, än mindre arbetat för dem. Men utvecklar de socialkonservatismen bara en mm längre än vad det Ja-sägande KD gjort kommer jag sannolikt göra det.

  16. 16 Non serviam! November 29, 2011 at 10:41 am

    essenonvideri,
    “Jag är ledsen, men din fråga går inte att besvara. Gårdagens konservativa partier levde just i gårdagen, inte idag. Att du ens ställer frågan reser tvivel om du riktigt begripit konservatismens väsen. Konservatism handlar inte om att till varje pris försvara det som är, eller det som har varit, det handlar inte om att tvinga på ett samhälle en rad abstrakta idéer, utan hänsyn till tid och rum. Det handlar om att applicera historiens lärdomar på de förutsättningar som råder idag, och finna lösningar som fungerar i den unika situation som för närvarande råder, att förändra för att bevara.”

    Ja, det är fullt möjligt att jag inte begripit konservatismens väsen. Det är inte så viktigt för mig att vara ideologiskt renlärig. Jag betvivlar att begreppet är så pass väldefinierat att någon kan hävda tolkningsföreträde. Du talar om att “applicera historiens lärdomar”, vilket är det centrala i ditt påstående. Hur anser du att en sådan applicering på den stora samhällsfrågan rörande omfattande invandring från helt främmande kulturer, skulle se ut? Själv svarar jag att det är mycket svårt att dra några säkra slutsatser baserat på historien i detta unika fall. Och bl.a därför bör vi skrida framåt med försiktighet.

    Det är naturligtvis fel att säga att den som motsätter sig en snabb och omfattande förändring av ett samhälle, som kan få oöverblickbara konsekvenser, också är negativ till alla förändringar, stora som små. Jag är definitivt inte emot förändringar, men vi bör inte blunda för möjligheten att dagens politik mer dikteras av politisk korrekthet än omsorg om framtiden.

    Men den viktiga frågan är ändå, på vilket sätt är KD eller M mer konservativa än SD? Kan man svara på det kan man också med glädje välja bort SD. Men om SD verkligen utvecklas i “rätt” riktning, ja då kommer väl saken i ett annat läge?

  17. 17 Thomas November 29, 2011 at 1:11 pm

    Jag hyser en naiv förhoppning om att alla, eller åtminstone många, goda och sunda konservativa krafter i vårt arma land, någon gång kan börja bli lite eniga och samarbeta.

    Detta är vad jag definitivt tror kommer att krävas för att på allvar utmana det dekadenta, flumliberala, paradigm vi tyvärr lever i.

    Mvh

  18. 18 essenonvideri November 29, 2011 at 6:47 pm

    Kristoffer:

    ” Ett parti som börjat som ett enfrågeparti måste rimligen kunna utveckla sin politik om man talar om ansvar.”

    Jo, men det har jag inga invändningar mot. Skall SD på sikt överleva måste de bredda sig, så det förefaller ju naturligt. Min invändning är att byte av ideologisk etikett inte i sig utgör en breddning. Det är fullt möjligt att med nationalismen som bas utveckla en heltäckande politik för Sverige. Lika möjligt är det att under en socialkonservativ etikett fortsätta att vara ett enfrågeparti. Talar man bara om en fråga av alla de man har i sitt program får man nog leva med att bli betraktad som ett enfrågeparti.

    ” Du låter upprörd i artikeln, inte mer med det. ”

    Nåväl, det är ju en subjektiv uppfattning så jag kan inte ifrågasätta hur du upplever det. I den mån jag styrdes av några känslor när jag skrev var det snarast en mild besvikelse riktad mot mig själv och mina konservativa meningsfränder rörande vår senfärdighet.

    ”Gå ner från hästen, dryghet klär dig inte.”

    Ok, det kanske inte var formulerat på smidigaste vis, men bakom ytan finns faktiskt ett ärligt menat råd till SD. Jag vet att allt du skriver om trakasserier riktade mot SD:s medlemmar stämmer, och jag delar fullt uppfattningen att det är en demokratisk skam att det får gå till så. Men, det misstag SD gör är att bunta ihop alla sina meningsmotståndare i ett fack – ”elaka mobbare med beröringsskräck”.

    Bland alla oss som inte sympatiserar med SD finns en mängd olika förhållningssätt till partiet, från ren terroristinfluerad aktivism, via personangrepp, frän retorik till konstruktiv debatt och nyfiket intresse. Jag vill nog hävda att jag i denna glidande skala tillhör de som är beredd att gå allra längst i att försöka förstå och föra en saklig diskussion med SD:s företrädare. Men så länge man inte ger sitt oreserverade stöd till SD betraktas man som en fiende rätt och slätt.

    SD kommer aldrig att få över 50% av rösterna. Det innebär att om partiet någonsin skall kunna hoppas på att nå inflytande i svensk politik måste det komma i ett läge där det kan börja samtala med andra partier. Då går det inte att kategoriskt avvisa alla som inte reservationslöst omfamnar allt man säger. Just nu finns, tror jag, inom borgerligheten (men förmodligen enbart på gräsrotsnivå) personer som skulle kunna tänka sig föra en dialog med SD, och som på sikt ser ett samarbete med SD som en bättre lösning än nuvarande med MP, utan att för den skull känna något sug efter att själva bli SD:are.

    Bemöter SD dessa som om de vore AFA-aktivister eller SSU-ombudsmän så kommer denna dialog aldrig att komma till stånd, utan då har SD smällt igen dörren i ansiktet på de få som faktiskt är beredda att glänta på dörren. Jag kommer sannolikt aldrig att bli SD:are (och nej, det beror inte främst på beröringsskräck, utan på att jag helt enkelt har annorlunda åsikter i så många för mig viktiga frågor). Däremot hör jag till dem som skulle kunna tänka mig att utgöra en brygga mellan borgerligheten och SD.

  19. 19 Thomas November 29, 2011 at 7:17 pm

    essenonvideri,

    “… Jag kommer sannolikt aldrig att bli SD:are (och nej, det beror inte främst på beröringsskräck, utan på att jag helt enkelt har annorlunda åsikter i så många för mig viktiga frågor). Däremot hör jag till dem som skulle kunna tänka mig att utgöra en brygga mellan borgerligheten och SD.”

    Som varandes en stolt medlem i ett nybildat, internationellt orienterat, national-, värde- och socialkonservativt parti..? 🙂

    Du vore sannolikt en förnämlig ideolog för ett sådant parti, i så fall. 😉

    Mvh

  20. 20 Erik Rune November 29, 2011 at 8:13 pm

    Under rubriken “Väljarbas och politisk profil” redovisar Esse skäl till varför borgerliga (konservativa?) väljare inte dras till SD ens om partiet har en ny rubrik. SD:s sociala stigmatisering och vänstervridenhet anges som dessa skäl. Är SD:s levande och närtida ursprung i antihumanism inte ett sådant skäl?

    Esse skriver: “Politiskt konservativa är nog i många stycken hos vänsteretablissemanget minst lika illa sedda som Sverigedemokrater, om än kanske på ett litet annat sätt.”

    Den avgörande skiljelinjen går mellan humanistisk ideologi och antihumanistisk. Konservatismen erkänns som humanistisk och efterfrågas till och med ibland från vänster såsom ett saknat borgerligt alternativ till liberalismen. SD är bara en fiende. Jag delar denna vänsteruppfattning. För mig innebär SD:s etikettbyte nedsmutsning av en hederlig konservativ ideologi. Jag välkomnar konservativa försök att ta tillbaka socialkonservatismen medan tid ännu är. Det är bättre än att slå bryggor mellan borgerliga partier och ett bruntonat. Stigmatisering finns i det också liksom öppningar för en förslagen antihumanism.

  21. 21 essenonvideri November 29, 2011 at 10:32 pm

    Erik Rune: “Är SD:s levande och närtida ursprung i antihumanism inte ett sådant skäl?”

    Jo, det är det. Just historien är ju SD:s svåraste hinder att övervinna om de skall nå ut till nya väljare. Men det är ett skäl som kan komma att klinga av med tiden. SD har en mörk historia, men till skillnad från t.ex. Vänsterpartiet har man i alla fall officiellt varit väldigt tydliga med att distansera sig från de mera extrema yttringarna av sin tidiga politik. Hur mycket av det som verkligen är ärligt och hur mycket som är taktik kan förvisso ifrågasättas, liksom hur djupt det slagit rot bland medlemmarna, men ansatsen finns där.

    “Jag välkomnar konservativa försök att ta tillbaka socialkonservatismen medan tid ännu är. Det är bättre än att slå bryggor mellan borgerliga partier och ett bruntonat.”

    Det ena behöver inte utesluta det andra. Traditionellt har det funnits två huvudsakliga strategier för att hantera extrema politiska rörelser eller länder, isolering eller kooptering. De riktigt hopplösa fallen kan med fördel isoleras, det gäller länder som Apartheidens Sydafrika och dagens Nordkorea, det gäller generellt nazistiska, kommunistiska och islamistiska partier.

    I vissa fall, där det finns potential för moderering, kan dock isolation befästa en extrem hållning där mer öppenhet hade kunnat sätta fart på en process varmed den extrema rörelsen reformeras. Det svåra är att veta när sådana förutsättningar finns. Överskattar man potentialen kan man gå på en riktig mina (det klassiska exemplet är den tyska högerns tro att man kunde tämja nazismen på 30-talet).

    Underskattar man den riskerar man att i onödan underhålla och upprätthålla en extrem rörelse eller regim. Cuba är ett exempel på ett land där jag tror att Castros regim räddats kvar två decennier efter den egentligen var dödsdömd p.g.a. att omvärlden inte tagit chansen att fördjupa utbytet med landet. Min bedömning är att SD skulle kunna vara redo för en sådan resa. Jag tycker inte att man skall utesluta möjligheten.

    Sedan får man inte vara så naiv att man inte ser riskerna, eller att man tror att det är något som kan hända över en natt. Framförallt får man inte göra det till ett självändamål att bygga broar. Vi konservativa humanister måste stå fast vid våra ideal, och överväga samarbete endast när det kan ske på sådant sätt att vi inte äventyrar dessa. Att föra en saklig debatt är dock något vi måste kunna unna oss med alla som är beredd att svara med samma mynt, hur främmande deras värderingar än må te sig. Det handlar om demokratisk anständighet.

  22. 22 essenonvideri November 29, 2011 at 10:55 pm

    Non Serviam!:

    ” Det är inte så viktigt för mig att vara ideologiskt renlärig.”

    Inte för mig heller egentligen. Däremot tror jag att det är en fördel när man skall diskutera en ideologi att man verkligen försöker förstå sig på dess natur. De två viktigaste misstagen som folk ur mitt sätt att se det gör när de tolkar konservatism är att de tror att strukturkonservatism och konservativ ideologi är samma sak, respektive att man försöker applicera konkreta konservativa ställningstaganden från en tid eller en kultur på en annan tid eller kultur.

    Att argumentera för att dagens konservativa borde vara mot invandring för att 30-talets konservativa var det biter inte på en konservativ. Därmed inte sagt att man som konservativ utifrån den värdegrund man har och de historiska lärdomarna man gjort inte kan komma fram till att migration för med sig många svårigheter som måste hanteras med försiktighet. Åter hänvisar jag till min artikel där jag ganska utförligt resonerar kring just denna fråga.

    ”Men den viktiga frågan är ändå, på vilket sätt är KD eller M mer konservativa än SD?”

    Inte alls skulle jag säga. M är socialliberaler, KD kristdemokrater och SD nationalister. Ingen av dessa är politiskt konservativa. Det är ju det som är problemet. Det finns flera partier som landar i politiska ståndpunkter i vissa frågor som jag som konservativ kan sympatisera med, det gäller såväl M, KD och SD, som faktiskt FP. Annars är ju KDU den politiska organisation som jag ser som mest i linje med min konservatism. Sådant är läget idag. Hur det ser ut i morgon kan vi bara sia om. Den dagen SD är det parti vars åsikter stämmer bäst med mina lovar jag att jag skall ge dem min röst, men där är vi alltså inte idag, och min gissning är att vi inte kommer dit under överskådlig tid heller. Men jag har ju förstås haft fel förr…

  23. 23 Kristoffer November 30, 2011 at 8:03 am

    Essenonvideri:
    Tack för ett bra svar på mitt förra inlägg
    ”Lika möjligt är det att under en socialkonservativ etikett fortsätta att vara ett enfrågeparti. Talar man bara om en fråga av alla de man har i sitt program får man nog leva med att bli betraktad som ett enfrågeparti.”
    Jag håller med om bägge påståenden. Som jag ser det har dock SD betydligt mer på sin agenda än invandringspolitiken. Men det är oftast inom invandring som de får frågor eller nämns i media. Sedan tror och hoppas jag att de kommer utveckla sin socialkonservatism i en väljarnyttig och sund inriktning.
    ”Men, det misstag SD gör är att bunta ihop alla sina meningsmotståndare i ett fack – ”elaka mobbare med beröringsskräck”.”
    SDs företrädare gör nog egentligen inte det. Däremot kommer det många fräna angrepp på meningsmotståndare till synes på Internet. Dessa har ju vid ett flertal tillfällen uppmärksammats. De är långt ifrån ensamma om det. Läser man läsarkommentarer i godtycklig artikel i SvD förekommer samma formuleringar fram från sympatisörer inom hela den politiska skalan. Skillnaden är att om personen har invandringskritiska åsikter kallas det näthat istället för läsarsynpunkter.
    ”Just nu finns, tror jag, inom borgerligheten (men förmodligen enbart på gräsrotsnivå) personer som skulle kunna tänka sig föra en dialog med SD, och som på sikt ser ett samarbete med SD som en bättre lösning än nuvarande med MP, utan att för den skull känna något sug efter att själva bli SD:are.”
    Ja
    ”Däremot hör jag till dem som skulle kunna tänka mig att utgöra en brygga mellan borgerligheten och SD.”
    Gott att höra.
    Sedan vill jag tillägga att när jag arbetade i valet för KDU var jag ute i många skolor och debatterade och det som slog mig var att KDU hade signifikant fler berörningspunkter med SDU, invandringen undantagen, än med de andra borgerliga förbunden i allmänhet och LUF i synnerhet (En bättre uppställning hade nog varit MUF+SSU+CUF, LUF+GU, KDU+SDU samt UV i ensamt majestät, nåväl det är en annan fråga för en annan diskussion). De frågor som SDU förde på agendan var stöd för 3:e jobbskatteavdraget, hårdare kriminalpolitik, lärlingskolor, tidigare betyg samt tryggare ålderdom med mera.

  24. 24 Non serviam! November 30, 2011 at 1:08 pm

    Essenonvideri:

    Ditt svar gläder mig, ty det visar att vi egentligen är ense i sak. Möjligen gör vi olika “riskbedömning” vad gäller nu förda invandringspolitik, men detta är inte en ideologisk fråga för mig, och jag byter gärna uppfattning om och när utvecklingen visar att min oro är obefogad.

    Jag tror att vi även har en samsyn vad gäller SD. Det snällaste jag kan säga om deras “vi och alla andra”-attityd är att den förmodligen formats under många år av stigmatisering, även efter det att de försökt gå i en sundare riktning. Men de har säkert också tjänat på alla mer extrema avståndstaganden som gjorts från vänsterhåll.

    Vad gäller konservatismen är jag helt införstådd med att den ofta, och helt felaktigt blandas samman med ett reaktionärt tänkesätt. I fallet SD dessutom i form av en socialdemokratiskt influerad nostalgi.

    Avslutningsvis kan jag säga att vi sannolikt står inför stora politiska förändringar, inte minst på grund av finanskrisen som jag tror vi bara sett inledningen av. Många kommer att söka trygghet i det förflutna. Hur detta kommer att påverka svensk partipolitik återstår naturligtvis att se. Konservativa idéer kan gynnas, men även en rent nationalistisk-isolationsistisk, och i förlängningen auktoritär utveckling kan bli resultatet.

  25. 25 Samuel Karlsson November 30, 2011 at 1:48 pm

    Hörde en krönika just på sveriges radio med göran sommardahl. Där någon radikal konstnär motarbetades av socialkonservativa eller nått sånt. Lät mycket läskigt. Känns redan som ordet är besmittat.

  26. 26 essenonvideri November 30, 2011 at 2:05 pm

    “Där någon radikal konstnär motarbetades av socialkonservativa eller nått sånt”

    Radikala konstnärer skall motarbetas!

    Inte så att jag på något sätt vill förorda censur, men med tanke på deras världsbild så känner de sig ju motarbetade om de inte erhåller ymniga bidrag ur statens kassakista och medborgare kommenderas att bevista deras skapelser. Och det tycker inte jag de skall få.

  27. 27 Non serviam! November 30, 2011 at 3:15 pm

    Exakt! Vänsterorienterade har missförstått frihetsbegreppet; de anser sig ofria om de inte får kulturbidrag, och fria när de gjort sig ekonomsikt beroende av den hatade Makten…

    Det mycket pinsamt exempel är den nu aktuella SCUM-pjäsen. Jag menar, hur patriarkalt kan vårt samhälle vara när staten ger dem bidrag? Tvärtom, de har nu kvitto på att de gillas av makten, och är därmed certifierat icke-kontroversiella. Vilket självmål!

  28. 28 Samuel Karlsson November 30, 2011 at 5:24 pm

    Jo jag håller med det där om att motarbeta radikala konstnärer, men det intressanta var att sommardal, så som jag uppfattade det, betonade att det var socialkonservativa som stod för motståndet. Jag tror inte att han skulle nämnt det ordet för en vecka sen. Innan SD “kom ut”.

  29. 29 Thomas November 30, 2011 at 6:24 pm

    Jag hoppas rent allmänt, att fina och sunda traditionella värderingar kommer att märkas alltmer i Sverige. Oavsett den exakta fördelningen av riksdagsmandat etc.

    För att detta ska märkas, tror jag att det måste finnas ett flertal konservativt influerade partier i riksdagen. En utveckling mot ett sådant läge vore intressant att skåda.

    Mycket intressant. 😉

    Mvh

  30. 30 essenonvideri November 30, 2011 at 6:52 pm

    Samuel Karlsson:

    Du har förmodligen rätt. Socialkonservatismen har hamnat lite i strålkastarljuset i dagarna, och kan komma att visa sig bli ett populärt slagträ för de som vill hejda ett ökat folkligt intresse för konservatismen.

    Thomas:

    Det finns många arenor på vilket traditionella värderingar måste vinna insteg parallellt. Våra politiska institutioner är en sådan arena. Vad jag drömmer om är dock en genomgripande samhällelig pånyttfödelse, ett omvänt 1968, ett paradigmskifte efter vilket huvuddelen av partierna inte längre representerar nyanser av socialliberalism, utan nyanser av konservatism.

  31. 31 Thomas December 1, 2011 at 1:00 am

    essenonvideri,

    “… Det finns många arenor på vilket traditionella värderingar måste vinna insteg parallellt. Våra politiska institutioner är en sådan arena. Vad jag drömmer om är dock en genomgripande samhällelig pånyttfödelse, ett omvänt 1968, ett paradigmskifte efter vilket huvuddelen av partierna inte längre representerar nyanser av socialliberalism, utan nyanser av konservatism.”.

    Intressant, och verkligen något att drömma om! 😉

    Mvh

  32. 32 G.G.M. December 2, 2011 at 2:11 am

    essenonvideri:

    “Vad jag drömmer om är dock en genomgripande samhällelig pånyttfödelse, ett omvänt 1968, ett paradigmskifte efter vilket huvuddelen av partierna inte längre representerar nyanser av socialliberalism, utan nyanser av konservatism.”

    Av “samhälleliga pånyttfödelsen” har jag egentligen fått nog, men en graduell attitydförändring och lite mer ideologisk mångfald vore trevligt.

  33. 33 G.G.M. December 2, 2011 at 3:03 am

    Jag undrar om jag skulle tycka om SD:s politik om de blev av med sin (för mig motbjudande) nynationalistiska retorik och sin anakronistiska / idealiserade bild av det svenska samhället. Samma programm utan den svullna och vaga retoriken, alltså.

    Exempelvis tycker jag att det låter motbjudande att SD kräver att invandrare ska “assimileras” i stället för att integreras, vilket trollar fram bilder av utlänningar som tvingas byta namn till “Sven Svensson”, äta pepparkakor och köttbullar, samt dricka snaps och sjunga “Helan går” på högtiderna. Dessa bilder verkar inte särskilt konservativa, utan snarare lite korkade och otidsenliga.

    Min negativa och oroliga uppfattning skulle dock kanske ändras om SD slutade att tala om den svårfångade “svenska identiteten” och började ange mer konkreta exempel på vilka specifika krav som de skulle ställa på invandrarna. Att de ska lära sig landets språk, historia, konst och litteratur? Att de ska känna till landets lagar och förstå de grundläggande idéerna bakom det svenska rättssystemet? Att de ska känna till Sveriges gamla traditioner, som inte längre följes av alla nutida svenskar men som utgör en viktig del av den svenska folkkulturen? Att de ska uppfatta sig själva som svenskar och känna en viss patriotism eller lojalitet gentemot Sverige? Eller kanske någonting mer omfattande? Till exempel att de ska glömma sina rötter och förkasta sitt förflutna? Mycket vagt och förvirrande.

    Det skulle vara lättare för mig att ta SD på allvar och ge dem en chans om de förde en sakligare och tydligare debatt. Då skulle jag kunna förstå om det må ligga en sanningshalt i deras energiska och indignerade invändningar att de verkligen är konservativa och inte enbart nostalgiska nynationalister. Just nu är dock det yttre lagret av flummig retorik så tjockt att jag inte kan förstå vad som verkligen ligger bakom det… kanske lite både och, en blandning av nynationalism och konservatism.

  34. 34 G.G.M. December 2, 2011 at 3:19 am

    PS: Jag menar inte att det skulle vara “otidsenligt” att äta pepparkakor o.s.v., utan denna homogena bild av “svenskarna” och deras sociala beteenden. Jag tycker nämligen att få nationaliteter är lika individualistiska, kosmopolitiska och mångfaldiga i sina smaker och beteenden som nutidens svenskar.

  35. 35 Allianspartisten December 3, 2011 at 12:05 pm

    “…vilket trollar fram bilder av utlänningar som tvingas byta namn till ”Sven Svensson”, äta pepparkakor och köttbullar, samt dricka snaps och sjunga ”Helan går” på högtiderna. Dessa bilder verkar inte särskilt konservativa, utan snarare lite korkade och otidsenliga.”

    Har lika lite emot pepparkakor, köttbullar och snaps som G.G.M. och håller med om att detta är helt fel attribut att bygga en svensk “identitet” kring. Matkultur, i den mån vi lyckats bevara den, är dessutom ett särskilt vanskligt område då den, sverigedemokraterna får ursäkta, är mycket mer regional än nationell. Det skånska köket har exempelvis mycket mer gemensamt med det danska köket än vad det har med det norrländska.

    Dessutom är mycket av vår matkultur, som vi känner den idag, inte särskilt “uråldrig”. Tar vi sedan vår köttbulle som exempel är denna rätt knappast något som sått på alla svenskars bord sedan urminnes tider. Allmän blev den först när när vi fick järnspisar och köttkvarnar vilket skedde under senare delen av 1800-talet. Något “ursvenskt” nationalitetsattribut är därför inte köttbullen.

    Pepparkakan har en lång historia i vårt land och kan beläggas redan under medeltiden. Dock var denna kaka knappast något som gemene man gick ock knaprade på. Bakandet krävde dyra och svåråtkomliga utländska kryddor som t.ex. av kanel, kardemumma, ingefära och kryddnejlikor. Kryddor som, hemska tanke, fick hämtas i Orienten.

    Aktuell i dessa tider är givetvis också julskinkan. Inte heller denna blev allmän på julborden förrän i slutet av 1800-talet. Visst fanns den innan med då mest hos de högre stånden. Böndernas skinkor sparades ofta istället till sommaren eftersom de lämpade sig för “långtidslagring”. En julrätt som däremot varit allmän under lång tid är lutfisken, en rätt som infördes av munkar under medeltiden.

    Nej, ska man hitta “nationella” attribut får man gå djupare och här intar språket en särställning. Det är med språket vi kommunicerar med varandra genom tal och skrift, vilket gör språket till den allra mest grundläggande kulturbäraren.

    Ett annat viktigt attribut är vår långa tradition av “folkstyre” där den stora befolkningsgruppen, bönderna, var delaktiga på ett helt annat sätt än deras likar i övriga Europa, som inte sällan levde under livegenskapsliknande förhållanden.

    Ett tredje attribut, som jag tror haft mycket stor betydelse för vårt samhälles utveckling, är “lutherdomen” som följde i reformationens spår. Den ledde till grundläggande normer som att göra rätt för sig och att vara ödmjuk samtidigt som en praktisk konsekvens var folkbildningen genom vilken läskunnigheten bland bönderna, den stora befolkninggruppen, var utbredd redan 150 år innan folkskolans införande.

  36. 36 Samuel Karlsson December 3, 2011 at 3:53 pm

    Det är inte genom att dissekera sönder de svenska traditionen som vi kommer åt det geniunt svenska. Utan att se till helheten: pepparkakor, köttbullar osv skapar tillsammans en känsla av svensk jul. Det är först i de rätta sammanhangen som vi kan komma åt den rätta förståelse inte i laboratorier. Både SD och andra som försöker att komma åt det svenska kommer att misslyckas genom att försöka att definera vad som är “svenskhet”.

  37. 37 Torysocialist December 5, 2011 at 11:48 am

    Jag måste säga att jag tror att SDs nya ideologiska etikett kommer att locka fler potentiella väljare än deras gamla.

    Nationalism som ideologi torde uppfattas som mer avskräckande och mer extremt än socialkonservatism. De som inte uppskattar ideologibytet lär väl vara hardcore-falangen inom SD. Och vad partiet behöver göra är ju att breddas, inte bara tala till de redan frälsta.

    Dessutom tycker jag socialkonservatismen ger en god beskrivning av partiet: ekonomiskt center-(vänster) och kulturellt höger. Och begreppet nationalism finns ju fortfarande kvar i partiprogrammet såvitt jag förstår.

    Nej, jag tror att SD på sikt går stärkta ur det här, även om de fortsättningsvis och på obestämd tid kommer att vara paria ur de övriga partiernas synpunkt. Men för missnöjda väljare som tröttnad på sina gamla partier och för oberoende väljare tror jag snarare att etikettbytet kommer att upplevas vara av godo.

    Förmodligen en smart taktikt av SD-ledning som kommer att betala sig på sikt i form av ökat väljarstöd som följd av en mer nyanserad och breddad profilering.

    Dock lär det ju knappast bli lättare för SD att någonsin få bort den bruna stämpeln, eftersom partiet otvivelaktigt har sina rötter i den högerextrema rörelsen. Å andra sidan har de gjort mer än t ex Vänsterpartiet för att slänga ut dessa extremister.

    Tiden får väl utvisa hur det går.

  38. 38 Thomas December 5, 2011 at 8:13 pm

    Torysocialist m fl,

    Jag instämmer i ditt inlägg. SD torde inte ha speciellt mycket att förlora på etikettbytet innebärande att partiet börjar identifiera sig med en väl etablerad ideologisk term som socialkonservativ, så oerhört demoniserade som partiet är.

    Vad gäller bristen på respons från det mer officiella svenska samhället, kan det liksom inte bli så mycket värre jämfört med nuläget, varför ett byte av etikett/inriktning knappast lär försämra något.

    Mvh

  39. 39 bulldogs December 26, 2013 at 1:31 am

    Hello there! I know this is kinda off topic but I was wondering if you knew where I could get a captcha plugin for my comment form?

    I’m using the same blog platform as yours and I’m having trouble finding
    one? Thanks a lot!


  1. 1 Höger och mitten samtidigt, en omöjlig balansakt? | Martin Edgélius – Konservativa Tankar | Nyheter24 Trackback on November 28, 2011 at 10:09 am

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s





%d bloggers like this: