Hur var det med rösträttens införande – egentligen?

I samband med moderaternas nya partiprogram har det utbrutit en strid om den svenska historieskrivningen. Som historielärare kan man inte annat än frusta av lycka när sådant sker. Inte minst vänstern brukar ju av begripliga skäl behandla vårt ämne styvmoderligt.

Debattens allmänna nivå och ton är däremot inte direkt något som värmer. Många som uttalar sig gör det utan att bemöda sig allt för mycket med att kolla fakta (eller än värre medveten förvränger fakta), och få gör något seriöst försök att sätta in rösträttsfrågan i sitt historiska sammanhang, utan behandlar den som om det vore en politisk fråga idag, eller som enbart en principiell fråga existerande i ett kontextuellt vacuum.

Skall man grovt tillyxat beskriva debattens ytterligheter så var antingen moderaterna anno 1900 ett bålverk för demokrati och rösträtt, eller det absoluta enväldets mörka riddare. Sanningen är, som oftast, någonstans däremellan. Låt oss förflytta oss till 1860-talet, för någonstans där tar det hela sin början. 1867 infördes tvåkammarriksdagen, vilken ersatte den gamla ståndsriksdagen. De två kamrarna var till sin natur ganska olika.

Tvåkammarriksdagen


Andra kammaren valdes i direkt a riksdagsval. Rösträtten var begränsad till män över 21 år som dessutom hade en viss inkomst eller förmögenhet. Var man väl röstberättigad hade man varsin röst, och valen skedde i enmansvalkretsar ungefär som i dagens Storbritannien. Första kammaren valdes indirekt av de lokala valda församlingarna. Till lokalvalen var rösträtten mera begränsad. Åldersgränsen var 35 år, och högre inkomster eller förmögenheter krävdes. Dessutom var rösträtten graderad, d.v.s. ju rikare man var, desto fler röster hade man.

Blåklinten - symbolen för rösträttsrörelsen och sedermera för Folkpartiet

Systemet med två kammare skapades för att få kontinuitet och stabilitet i utvecklingen. Den mera folkvalda andra kammaren (ungefär 40% av de vuxna männen hade 1908 rösträtt) balanserades av den mera aristokratiskt präglade första kammaren. De båda kamrarna balanserade varandras makt och kunde blockera varandras förslag, men tvingades ofta samarbeta, och i vissa lägen, t.ex. rörande budgeten, hade den till antalet större andra kammaren fördel.

Detta system varade i stort sett oförändrat till 1909. I praktiken försköts dock makten gradvis i och med att det ökande välståndet gjorde att det för varje val blev fler och fler som nådde upp till rösträttens inkomstgränser. Det var på 1880-talet, alltså innan partiväsendets framväxt, som föreningar med allmän och lika rösträtt på sin dagordning började växa fram runt om i landet. Det var främst arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen som tidigt engagerade sig i frågan. Ideologiskt får nog de flesta av de tidiga förkämparna beskrivas som liberaler eller socialister.

Partiernas positioner omkring 1900

Vid sekelskiftet 1900 var det inte längre en fråga om allmän rösträtt skulle införas, utan hur. De politiska partierna hade nu också börjat ta form, och hade övertagit de tidigare folkrörelsernas roll i denna och andra frågor. Det fanns ideologiska skillnader i partiernas syn på rösträtten, men också partitaktiska. Detta gjorde att 1900-talets första två decennier kom att utgöra ett taktiskt tjuv- och rackarspel där konservativa (samlade i Allmänna Valmansförbundet – moderaternas föregångare), liberaler och Socialdemokrater försökte få processen och systemets utformning att passa de egna idealen.

Socialdemokraterna föredrog klasskampsmodellen, med strejker och demonstrationer för att tvinga fram en förändring. Helst ville man ha en omedelbar övergång till ett system med allmän och lika rösträtt i enmansvalkretsar, ett system som man antog skulle gynna det egna partiet och ge det en dominerande ställning i parlamentet.

Liberalerna var i sak inne på ungefär samma linje. Det system de och Socialdemokraterna kämpade för skulle sannolikt skapa ett tvåpartisystem där liberaler och socialdemokrater skulle kämpa om makten. Ideologiskt var det också i linje med liberalernas tankar om demokrati och alla människors lika värde. Vad gällde metoden var däremot liberalerna och socialdemokraterna oense. Liberalerna ville inte använda utomparlamentariska påtryckningar, utan föredrog namninsamlingar och valkampanjer som metod.

Revolution eller Rösträtt - sossarna var längre ambivalenta i sina prioriteringar

Skillnaden mellan Liberalerna och socialdemokraterna låg också i en skillnad i synen på mål och medel. För liberalerna var den allmänna rösträtten ett mål i sig, en viktig ideologisk princip som man brann för. För Socialdemokraterna var den allmänna rösträtten mer av ett medel för att uppnå det verkliga målet, arbetarstyre. Ännu hade inte Socialdemokraterna delat sig i en reformistisk och en revolutionär gren. När detta skedde kom Socialdemokraterna i huvudsak att sätta demokratin före arbetarstyre när dessa inte visade sig att alltid gå hand i hand, medan kommunisterna prioriterade tvärtom. Men vid denna tidpunkt slets socialdemokratin alltså mellan dessa prioriteringar.

De konservativa till sist, hade en liten annan syn på rösträtten. Det vore att hushålla med sanningen att påstå att de flesta konservativa var några brinnande förkämpar för allmän och lika rösträtt. Tvärtom var det något man fruktade. Men det man framförallt fruktade var vad som skulle ske om det infördes huvudlöst och utan eftertanke. Den modell som gällt under 1800-talet senare tredjedel passade nog de konservativa ganska bra. Rösträtten utvidgades gradvis i takt med att fler och fler fick det bättre ställt. Därmed kom valmanskåren konstant att domineras av personer som var lite äldre, bättre utbildade och med ekonomiska tillgångar att värna.

Unga hetsporrar och ansvarslösa proletärer var inga i vars händer man ville lägga landets öde, i alla fall inte utan någon modererande kraft och inte i ett svep. De konservativa var nog fullt på det klara att rösträtten måste bli allmän, och kanske till och med borde bli det, bara inte för hastigt. Rent partitaktiskt hade man också goda skäl att önska sig att systemet med allmän rösträtt tog sig andra former än majoritetsval. Om de politiska sympatierna fördelade sig så som alla partier tycks ha förväntat sig så skulle de konservativa som tredje största parti bli utraderade.

Mot allmän rösträtt för män till 1907

När spelet kring rösträtten tog fart åren efter sekelskiftet så var detta utgångsläget. Liberaler och Socialdemokrater ville, på lite olika sätt och med lite olika motiv, gå snabbt fram och behålla majoritetsvalet. ”Högern” ville skynda långsammare och skapa ett proportionellt system. Det gjordes en serie försök av olika ministärer av olika politisk färg att baxa genom förslag i rösträttsfrågan. Däribland av statsministrarna Boström (Lantmannapartiet 1896), von Otter (oberoende konservativ 1902), Boström – igen (Lantmannapartiet 1904 & 1905) och Staaf (liberal 1906), alla utan framgång.

Arvid Lindman (AVF) drev genom den första stora rösträttsreformen i Sverige

Boströms första försök fälldes av vänstern som tyckte att det inte var långtgående nog, von Otter s sågades både från vänster och höger, medan Boströms andra och tredje försök, vilket i princip innebar allmän och lika rösträtt för män, fälldes av liberalerna eftersom det också innebar övergång till proportionella val. När liberalen Staaf själv fick chansen att presentera ett förslag 1906 föll detta på att den konservativa första kammaren inte köpte majoritetsvalen i enmansvalkretsar. Det blev slutligen den konservativa ministären under Arvid Lindman som 1907 lyckades få genom ett förslag, varvid rösträtten till andra kammaren blev allmän och lika för män, ribban sänktes för rösträtt till andra kammaren, och ett proportionellt valsystem infördes.

Både liberalen Staaf och Socialdemokraten Branting röstade nej till förslaget och reserverade sig också. Detta gjorde det naturligtvis inte för att de var emot allmän rösträtt, utan för att de velat utforma valsystemet på ett annorlunda sätt. Att påstå något annat skulle vara löjligt. Men ändå kvarstår den ur min horisont lustiga, och ur mera vänstersinnades säkerligen mera bittra, ironin att liberalerna och Socialdemokraterna som länge varit drivande för rösträtten röstade nej till den, när högern som varit mindre entusiastisk faktiskt genomförde den.

De nya reglerna tillämpades första gången 1909 varvid ungefär 80% av den vuxna manliga befolkningen fick rösta. Fortfarande uteslöts personer som hade skatteskulder, var försatt i konkurs eller som inte fullgjort sin värnplikt. Kvinnorna var fortfarande utestängda från rösträtten. Under de följande tio åren skulle striden stå dels kring kvinnornas rösträtt, dels kring de olika villkor som begränsade rösträtten främst till första kammaren.

Det andra steget – den fullständiga rösträtten till 1921

Karl Staaf (Lib) röstade nej till utökad rösträtt 1907, men drev genom den fullständiga rösträtten 1918

Lite förenklat kan man säga att liberaler och socialdemokrater ville utöka rösträtten och lade ett antal förslag i den riktningen under de år man hade regeringsmakten (1911-14, 1917-21) som alla föll på motstånd i den konservativa första kammaren. Under 1918 började dock opinionen bland partierna att svänga, under intryck av revolutionshändelserna i Ryssland. En del liberaler började darra på manschetten när de med fasa såg vad som hände i Ryssland, samtidigt som kompromissviljan inom högern tilltog när man insåg att en utebliven reform kunde föra med sig risken för revolution. Socialdemokraterna radikaliserades samtidigt och förde fram krav på republik.

Det hela utvecklades till ett komplicerat spel där olika partier och fraktioner kohandlade med varandra med olika förslag. Till sist utmynnade allt detta i en kompromiss där alla de tre stora partierna (Allmänna Valmansförbundet, liberalerna och socialdemokraterna) enades om att allmän och lika rösträtt skulle råda i valen till båda kamrarna, med åldersgränser på 27 respektive 23 år, och med vissa inskränkningar för t.ex. personer som avtjänade straff, var försatt i konkurs, eller var omhändertagen av fattigvården.

Det vore fel att påstå att högern rent generellt röstade ja till förslaget med någon större entusiasm. Det fanns en mera moderat falang inom högern som var i grunden positiv till lösningen, men majoriteten såg den nog som ett nödvändigt ont, och hade önskat sig en lösning som fått växa fram under en längre tid. Däremot vore det också fel att påstå att högern rent generellt motsatte sig rösträtten som princip. Vad det handlade om var den konservativa ryggmärgsreflexen att skynda långsamt, att söka den lösning som gav störst utsikt till en stabil och organisk samhällsutveckling. Fram till 1918 fann man denna utsikt i att säga nej till vänsterpartiernas radikala förslag, men inför hotet om revolution så framstod en radikal kompromiss som mera lockande.

Slutsatser

Ovanstående beskrivning är naturligtvis en förenkling, men ändå mera utförlig än de flesta slagordsliknande inlägg som förekommit i debatten. Den visar att den utveckling som utspelades under de cirka 30 åren efter 1890 var en synnerligen komplicerad historia, med många aktörer och med rösträtten som fråga sammanvävd med många andra frågor på ett sätt som inte gör det så enkelt att alltid utröna vad aktörerna stod för.

När rösträtten blev en politisk fråga fanns inte ens de politiska partierna. Under huvuddelen av perioden fanns förvisso partier, men det var en från dagens partier ganska annorlunda samling. De var betydligt lösligare sammanfogade och mindre beständiga. Detta gällde särskilt inom högern som inte alls på samma sätt som de övriga tog partiväsendet till sitt hjärta.

Om man ändå skall försöka sammanfatta så vill jag nog framhålla liberalerna som de som har störst anledning att slå sig för bröstet när det gäller hur äran för rösträttens införande skall fördelas. De var det parti som mest konsekvent verkade för allmän och lika rösträtt. Det utgjorde kärnan i deras ideologiska budskap, och rent organisatoriskt kan man också med fog hävda att partiets rötter låg i de tidiga intresseföreningarna för rösträtten.

Socialdemokraterna var förvisso också konsekvent för en utvidgning av rösträtten, men de var det inte främst av ideologisk övertygelse om det principiellt riktiga i den konstruktionen, utan snarare av taktiska skäl. Allmän rösträtt var för dem ett verktyg för att säkra den politiska makten. Först efter partisprängningen kom den reformistiska grenen av partiet att mera principiellt bejaka den politiska demokratin, och den då redan genomförda rösträtten.

Högern var helt klart den som var minst drivande i rösträttsfrågan, inte främst för att man principiellt motsatte sig en utvidgning av rösträtten, utan för att man ville genomföra den på ett kontrollerat och ansvarsfullt sätt, och för att liberaler och socialdemokrater envisades med förena sina förslag om utvidgad rösträtt med förslag om valsystem som kraftigt skulle ha missgynnat högern. Så viktig var denna koppling till valsystemet för vänstern att man valde att rösta emot de högerförslag som 1904-07 gav vänstern allt de önskade i rösträttsfrågan, men inte i valsystemsfrågan.

Högern spelade en aktiv och konstruktiv roll för rösträttens införande. Alla inblandade partier strävade väsentligen mot samma mål, men man gjorde det från olika ideologiska utgångspunkter, och inte utan taktiska baktankar. Om man skall fördela ansvaret för att processen tog 30 år och inte gick fortare så består högerns del i att man knappast kan beskrivas som drivande i frågan, vänsterns i att man envisades med att utforma sina förslag så att högern tvingades välja mellan att avslå dem eller att begå politiskt självmord genom att samtidigt köpa ett valsystem som kraftigt missgynnade högern.

Båda sidor röstade tidvis nej till förslag som skulle ha utökat, eller utökade rösträtten, men när det slutgiltiga förslaget lades så röstade samtliga ja. Sätter man processen i ett internationellt perspektiv kan man säga att de 30 åren inte framstår som osedvanligt långdraget. Denna typ av process tar tid, och bör få ta tid. På det hela taget måste man också säga att resultatet blev lyckat. I slutet av det hela fick vi en parlamentarisk demokrati, med allmän rösträtt, och utan några blodiga revolutioner eller reaktioner. På så sätt kan man säga att de tre stora partierna, sina fel och brister till trots, alla på sitt sätt bidrog till en i stora drag lyckad utveckling.

Patrik Magnusson, oberoende konservativ

Advertisements

22 Responses to “Hur var det med rösträttens införande – egentligen?”


  1. 1 Samuel Karlsson October 28, 2011 at 4:22 pm

    Tack för artikeln det var mycket upplysande och gör att man kan räta på ryggen som konservativ.

    Jag läser frihetens grundvalar nu och jag har en fråga angående svensk konservatism: Begreppen “konservativ” och “liberal” kan ha flera betydelser. Det är lite förvirrande måste jag säga. Liberal kan man väl sägas vara på två sätt? Det engelska sättet som representerades av the “old whigs” med Burke och hans vänner, och som även Hayek säger sig representera. Sen finns den klassiska liberalismen som är en blandning av fransk och engelsk frihetstraditionm som oftast är det sätt som tänker på när man säger “liberal” och det som du syftar på i artikeln när du skriver om liberalerna.

    Konservativ kan man kanske sägas vara på två sätt? Det sättet som hayek tar avstånd från i boken. En konservatism som egentligen bara står för att man vill förändringar ska ske i lagom och förnuftig takt, men som ger efter för de starkaste kraftern eftersom man inte själv har någon genomtänkt idé om hur samhället bör vara, kanske det som man kallar europeiska konservatismen eller kanske strukturkonservatism? Sen finns konservatism på det amerikanska sättet som egentligen är ungefär samma sak som det “old whighs” och Hayek representerar

    Naturligtvis är det mer komplicerat än så här och jag har förmoldligen missförstått det mesta men jag tror ändå du förstår vad jag menar. Den fråga jag har är:

    Åt vilket form av konservatism/liberalism har den svenska konservativa mest lutat åt genom tiderna?

  2. 2 Erik Rune October 28, 2011 at 6:33 pm

    Ett utmärkt inlägg som jag har läst med intresse. Man förvånas över att moderaterna inte klarar av att hantera denna fråga bättre. Här finns ju uppenbarligen en hel del saker att säga som nyanserar frågan utan att man för den skull behöver förfalska partihistorien. Istället sitter där en moderat partisekreterare och svamlar om You Tube för att sedan pudla ner sig helt dagen därpå. Min tro är att moderaterna har vant sig vid att komma undan med det mesta (“det nya arbetarpartiet” till exempel) men att de den här gången gick på pumpen eftersom de förbisåg att det nu var liberaler de trampade på tårna. Tidigare har det ju bara varit socialdemokrater, som till skillnad från liberalerna saknar mediestöd, som har utsatts för denna moderata, ideologiska väskryckning. Nu fick moderaterna nästan ett drev på sig. Liberaler har starka röster och kan bli arga om man petar på dem.

  3. 3 essenonvideri October 28, 2011 at 7:03 pm

    Erik Rune,

    Jag tror att anledningen till att Moderaterna förirrat sig i denna härva är att de tappat bort sin själv, sitt ideologiska arv. Det var länge sedan (m) var konservativa. De har arbetat så länge med att bli liberaler att de nog faktiskt “glömt bort” att det faktiskt inte är där partiet har sin historia. Jag tror faktiskt på fullt allvar att Arkelsten & co är så inne i sin nymoderata dröm att de tror att de är de som är “liberalerna” i min lilla historieskrivning ovan.

    Som konservativ tycker jag att AVF så som världen såg ut då, och med de förutsättningar de hade att arbeta med faktiskt i det stora hela agerade rätt, och att det faktiskt inte finns något att skämmas för. Snabba och radikala reformer tenderar ofta att spåra ur. Antingen accelererar de till ett formidabelt skräckvälde (typ franska eller ryska revolutionerna) eller i en blodig reaktion där krafter så ärkekonservativa att t.o.m. jag tar avstånd från dem (typ Franco och Pinochet) slår tillbaka.

    Den svenska utvecklingen visade sig ju i mångt och mycket bli lyckosam. Den svenska högern höll emot så gott man kunde och förhindrade att utvecklingen skenade, men släppte sedan efter så att den utveckling som var nödvändig så småningom fick ske. Att vara konservativ är en ständig balansgång, och sveriges konservativa för 100 år sedan bestod provet.

    Ett politisk rörelse som idag skulle förorda det politiska system vi hade i slutet av 1800-talet skulle däremot aldrig kunna betraktas som konservativ, eller vinna något gillande hos mig. Det skulle vara en utopisk reaktionär rörelse lika verklighetsfrämmande som radikala socialister. Verkligheten ser helt annorlunda ut idag. Därmed blir de politiska lösningarna som är lämpliga också helt annorlunda, även om de bakomliggande principerna i grunden är desamma.

  4. 4 essenonvideri October 28, 2011 at 7:12 pm

    Samuel Karlsson,

    Roligt att du uppskattade artikeln. När det gäller din fråga så är den inte helt lätt att besvara utan att ge sig in på en ny längre artikel. Dessvärre kan jag inte hävda att jag är någon expert på svensk konservatisms historia, så det är inte säkert att den skulle bli särskilt upplysande heller.

    Det man bör ha i åtanke när man analyserar politiska ideologier är att de alltid existerar i ett sammanhang, i tid och i rum. De påverkas av den miljö de verkar i och påverkar i sin tur om de är lyckosamma den miljön.

    Sedan Burkes dagar har det funnits åtminstone två huvudfåror i konservativ ideologi, den anglosaxiska och den kontinentaleuropeiska. Den förstnämnda hade en hel del liberala drag, den senare mera socialkonservativa eller rent auktoritära drag. Min uppfattning är att svensk 1800-talskonservatism låg närmare den kontinentaleuropeiska, men med vissa anglosaxiska influenser.

    Det innebar att man i huvudsak var för kungamakt och mot parlamentarism och rösträtt. Gradvis kom dock uppfattningarna att förskjutas mera mot ett liberalkonservativt håll. Det stora vägvalet för konservatismen i Sverige kom just i och med rösträttens införande och senare i förhållningssättet mot den framväxande nazismen.

    Genom att välja demokratin och senare ta avstånd från nazismen så slog den svenska högern in på en mera anglosaxiskt präglad linje. Högerpartiet blev liberalkonservativt. Denna linje förstärktes sedan ytterligare när USA och UK blev de ledande stormakterna mot sovjetbolsjevismen.

    Från 70-talet och framåt kom svensk konservatism praktiskt taget att utplånas. Moderaterna var till för några dagar sedan på papperet liberalkonservativt, men i realiteten tynade de konservativa dragen bort på 70- och 80-talen. 90-talets moderater var entydigt nyliberala, nya moderaterna lika entydigt socialliberala.

    Kristdemokraterna har delvis kommit att företräda en mera kontinentaleuropeisk socialkonservativ och kristdemokratisk tradition, men den har aldrig slagit genom på allvar utanför ungdomsförbundet. Dagens svenska konservatism bor i alla allianspartier, men som ett illa sett styvbarn. Den innehåller drag av såväl liberalkonservatism som socialkonservatism.

    Jag vet inte om det svarar på din fråga. Det är knappast något vetenskapligt svar, utan mer av en personlig reflektion.

  5. 5 Niclas October 28, 2011 at 7:28 pm

    Mycket intressant och upplysande artikel. Jag dealr också din uppfattning om “de nya moderaterna”. De har totalt förirrat sig i någon trianguleringshärva. Kànske blir det annorlunda i framtiden, vem vet?

    Tidigare har det på Tradition och Fason framförts tankar på en ny partibildning. Är det något som seriöst diskuteras bland konservativa idag?

  6. 6 essenonvideri October 29, 2011 at 6:22 am

    Niclas:

    Ett nytt konservativt parti ligger nog högt på många konservativas önskelista, och nog diskuteras det en del, men jag tvingas nog ändå medge att därifrån till att ett sådant parti verkligen skulle bli verklighet är det lång väg.

    Det finns ett par faktorer som i mina ögon utgör betydande hinder för en konservativ partibildning. För det första så är vi konservativa i grunden inte några politiska djur. I vår värld är politik något som bör minimeras, till förmån för det verkliga livet i familjer, föreningar, församlingar, företag o.s.v.

    De etablerade partierna har alla sina politiska karriärister som satsar stenhårt på att tjäna sitt parti och därigenom uppnå fina maktpositioner i stat och kommun. Vi har inte på samma sätt denna typ av personer. Jag vet inte hur många personer jag de senaste åren hört säga att de skulle vilja att någon startade ett konservativt parti som de kan rösta på. Det som saknas är någon som säger: -Nu startar jag ett konservativt parti. Vilka ställer upp och hjälper till?

    En annan faktor tror jag är det bistra demokratiklimatet i Sverige. Det är helt enkelt få konservativa som är beredda att betala det sociala pris ett engagemang i ett konservativt parti skulle kosta. Sverigedemokraternas öde tjänar här som en varning. Den som offentligt engagerar sig i ett konservativt parti måste nog vara beredd att bli kallad allehanda okvädningsord, få sin egendom vandaliserad, bli misshandlad, få sina barn mobbade i skolan, och förlora sitt arbete.

    Slutligen finns det nog hos många konservativa en kvardröjande känsla av lojalitet mot allianspartierna, och en insikt om att det finns grader i helvetet. Vi är med rätta en smula missnöjd med vad regeringen åstadkommer i många frågor, men samtidigt inser vi att om sossarna hade fått styra så hade de gjort det sämre på punkt efter punkt. Det finns alltså ett intresse av att stödja det mindre dåliga av de två enda realistiska regeringsalternativen som finns i Sverige idag.

    Hur en konservativ partibildning skulle påverka spelet mellan dessa två alternativ är en faktor att beakta. Rimligen borde ett konservativt parti ta mest röster från alliansen. I värsta fall skulle vi kunna få ett läge där ett konservativt parti snor 3%-enheter väljare från alliansen, skicakr KD ur Riksdagen, och därmed blir tungan på vågen så att de rödgröna blir största regeringsalternativ.

    Jag säger inte att ett konservativt parti är en omöjlighet, men jag tror vägen dit är lång. Tyvärr.

  7. 7 Allianspartisten October 29, 2011 at 10:16 pm

    “Som konservativ tycker jag att AVF så som världen såg ut då, och med de förutsättningar de hade att arbeta med faktiskt i det stora hela agerade rätt, och att det faktiskt inte finns något att skämmas för. Snabba och radikala reformer tenderar ofta att spåra ur. Antingen accelererar de till ett formidabelt skräckvälde (typ franska eller ryska revolutionerna) eller i en blodig reaktion där krafter så ärkekonservativa att t.o.m. jag tar avstånd från dem (typ Franco och Pinochet) slår tillbaka.”

    Huvudet på spiken!

    Man kan fråga sig varför vi har så oerhört svårt att lära oss av historien. Världshistorien känner i princip inte ett enda exempel där en revolution (…och i detta lägger jag en momentan föränding av hela samhällsystemet och inte störtandet av despoter som gjort sig omöjliga) lyckats. Varje samhällsförändring måste balanseras och göras utifrån de förutsättningar som finns.

    Ser vi på vår omvärld vet vi att de stabila demokratierna skapas genom en organisk utveckling utan allt för snabba omvandlingar. Ett samhälle av människor är förmodligen det mest komplexa system som finns. Något annat än de små stegens förändringar är därför oftast fullständigt dömda att misslyckas. Ur ett historiskt perspektiv var därför AVF strategi framsynt och framgångsrik.

  8. 8 Samuel Karlsson October 30, 2011 at 7:40 am

    Tack för ditt svar. Jag är mycket nöjd! Åt vilket håll drar ni “nykonservativa”, skribenterna på tradition&fason osv?

  9. 9 Erik Rune October 30, 2011 at 2:05 pm

    Bildandet av ett konservativt parti. Problemet liknar bildandet av FI som anklagas för att ta vänsterväljare från de rödgröna och därmed bidra till att borgarna vinner. Men partier är inte enda sättet att påverka politiken. Om konservativa människor inte trivs med att starta ett parti, varför startar de då inte istället en rörelse … eller en blogg som Tradition & Fason?

  10. 10 essenonvideri October 30, 2011 at 8:49 pm

    Samuel Karlsson,

    Det som kännetecknade T&F, och som inte alltid uppfattades av dess läsare, var att det var en samling individer som skrev där, med det enda gemensamma att de i någon mån betraktade sig som politiskt konservativa. Det fanns aldrig någon egentlig T&F-konservatism annat än det som blev summan av delarna.

    Jag skulle gissa att de allra flesta T&F skribenter skulle etikettera sig som liberalkonservativa, socialkonservativa eller rätt och slätt konservativa, men att hos oss alla fanns nog en blandning av alla dessa beståndsdelar i lite olika proportioner. Kanske är det mer tydligt vad konservatismen på T&F inte var. Vi hade en ganska uttalad gränsdragning mot auktoritär konservatism, mot allt för nationalistiskt influerad konservatism, men även mot de mera ultrakonservativa tendenserna inom amerikansk konservatism och mot den s.k. neokonservatismen.

    Personligen är jag nog en av de T&F-skribenter som har den mest utpräglat liberalkonservativa läggningen. Jag är obotlig anglofil, tämligen höger ekonomiskt sett, och ganska moderat i många sociala frågor. Ändå är det tvivelsutan så att jag i vissa fall, t.ex. rörande familjepolitik, är mera socialkonservativ. Det som oftast skiljer mig från de mera utpräglat socialkonservativa är att de tenderar att vara mera mittenorienterade ekonomiskt, mera EU-skeptiska, mera tveksamma till NATO och till militära insatser utomlands, och mera positiva till reglerande lagstiftning på det moraliska området, t.ex. rörande aborter och homosexualitet.

    Trots dessa nyansskillnader skulle jag ändå säga att det finns en betydande konservativ samsyn i många frågor, inte minst klassiska hjärtefrågor som försvar, brottsbekämpning, monarki, civilsamhälle och kunskapsskola. Jag skulle vilja beskriva den framväxande nya svenska konservatismen som moderat och demokratisk, och som en balanserad mix av liberalkonservativt, socialkonservativt och kristdemokratiskt (i betydelsen CDU snarare än KD). Även de frågor där det finns vissa skillnader så är inte spännvidden större än vad man hittar i många etablerade partier idag.

    Om vi tar EU som exempel på en sådan skiljande fråga, så skulle jag säga att de mera positivt lagda, dit jag hör, i princip är för EMU men i praktiken menar att ett svenskt medlemskap bör anstå till förutsättningarna är lämpliga (d.v.s. till EMU funkar som det var tänkt, och till dess att svenska folket är positiva), medan de mera negativa säger nej till EMU, men inte till EU som sådant. Även om jag inte alltid kommer till samma slutsatser som mina mer socialkonservativa bröder, så brukar jag allt som oftast mycket väl förstå hur de resonerar.

  11. 11 essenonvideri October 30, 2011 at 8:59 pm

    Erik Rune,

    Det taktiska problemet kring partibildningar finns naturligtvis som du påpekar på båda flankerna i det politiska spektrumet. Jag håller också med om att det finns alternativ till ren partiblidning. T&F var ju ett sådant alternativ, vilket just nu lever vidare hos mig, och som mycket väl i framtiden kan blomma upp i ny skepnad.

    Det finns också en del konservativt inriktade föreningar. En av de äldre är Konservativt Forum som på många sätt var roten till T&F. En lite nyare samling är Konservativa förbundet: http://konservativafb.egetforum.se/index.html

    Säkert finns det fler små sällskap med liknande inriktning, liksom det inom alla allianspartier finns medlemmar och aktiva som inifrån försöker påverka sina partier i “rätt” riktning. Studentföreningen Heimdal i Uppsala är också värd ett speciellt omnämnande i sammanhanget.

  12. 12 Populisten November 2, 2011 at 1:45 pm

    Till att börja med: Vilken utmärkt artikel. Du har faktiskt t.o.m.överträffat din vanliga höga standard! Den förtjänar ett bättre öde än att endast publiceras här, har du funderat på att skicka in den till SvD Brännpunkt?

    Några olika ämnen poppar upp i mitt huvud då jag läser artikeln och kommentarerna. Utan inbördes ordning.

    1. Att Lindman lyckades baxa igenom proportionella val ska vi nog vara tacksamma för eftersom det gett ett betydligt stabilare politiskt klimat (i princip är jag dock för personval och gillar enmansvalkretsar). Ett tvåpartisystem är olyckligt på det sättet att man tenderar att få en mandatperiod med vänsterpolitik och sedan en med höger och så vidare. Visst jämnar det ut sig, men det är bättre att gå på medelvägen från början.

    2. Hayek skrev en liten text som han kallade “Why I am not a conservative” vars slutsats är att han visserligen kallar sig liberal men främst är “an old Whig”. Det fascinerande är att då jag läser texten så håller jag med om i stort sett allt, inklusive att jag antagligen skulle varit Whig för 200 år sedan i England, men att jag därför skulle ha kallat texten “Why I am not a liberal” om jag skrivit den. Politiska beteckningar är inte enkla att jämföra över tid och rum.

    3. Jag skulle vilja påstå att det i Sverige finns flera konservativa fåror än den kontinentaleuropeiska som Högerpartiet blev exponent för. Dels finns en agrarkonservatism som helt klart är släkt med den anglokonservatism som man nog snarare bör spåra till Whigs (som var lantispartiet) än Tories (som var hovpartiet) som jag dels ser representerad i Högerpartiets gamla krav att ha en lantman i styrelsen dels finner representerad i Centerns / Bondeförbundets arv. I förlängningen går nog detta stråk bakåt till bondeståndet i ståndsriksdagen och mösspartiet under frihetstiden (analogt med Hayek tänker jag ibland att jag nog främst är en gammal mössa). Dessutom finns ett konservativt drag i Socialdemokratin som man inte ska förakta (vilket ju diskuterades på T&F). Även om marxismen, låt vara ej den revolutionära, kom att dominera SAP så har det alltid funnits en strömning av pre-Marx -socialism i partiet. Detta är en socialism som nog måste sägas stå socialkonservatismen ganska nära. Dessutom finns ett tydligt drag av ren gräsrotsmotvilja mot förändring. Sammantaget gör det att det inte är helt givet att ett nytt konservativt parti endast skulle ta röster från Alliansen.

    4. Nya partibildningar bör vänta tills vi sett vad som händer med KD. Försvinner Hägglund kan partiet mycket väl bli ett bra konservativt alternativ. Men när eller om man ska titta på nya partibildningar så tror jag formerna mer än åsikterna behöver diskuteras som första punkt, det primära måste vara att bryta igenom den kultur av partigängeri som präglar politiken idag. För några år sedan så formulerade jag mina tankar omkring detta här: http://populisten.wordpress.com/2008/11/09/frihetsforbundet-ett-tankeexperiment/

    5. Ett alternativ till partibildning är entryism. Vad skulle en konservativ spränglista kunna åstadkomma i KD?

  13. 13 essenonvideri November 2, 2011 at 7:58 pm

    Jag är glad för att du uppskattade min artikel, populisten. Den föddes i en strävan att själv gå till botten med vad som egentligen hände, eftersom det tycks cirkulera så många tvärsäkra och motstridiga åsikter.

    Tack även för dina osorterade tankar som jag finner mig instämma i överlag. Jag är nog också något av en “old whig”, vilket ju inte är något att deppa över. Det var ju som bekant Burke också.

    När det gäller KD så kastas man lite mellan hopp och förtvivlan. KDU är överlag en riktigt lovande samling unga politiker. Frågan är om de hinner påverka moderpartiet tillräckligt mycket och tillräckligt snabbt för att rädda KD undan undergång genom slätstrukenhet?

    Men jag håller med om att det nog vore klokt att utömma den möjligheten innan man ger sig på att försöka med en ny partibildning. Åker KD ur Riksdagen tror jag aldrig att de kommer tillbaka. Då är nog ett nytt parti enda lösningen. Lyckas de klamra sig fast 2014 är chansen stor att den nya generationen tar över och gör KD till ett riktigt intressant och lovande parti.

  14. 14 FredrikR November 4, 2011 at 6:58 am

    Populist: är det ens lagligt längre med spränglistor?

    Generellt om nya partier: Visst är det en lång uppförsbacke/ökenvandring att starta ett nytt parti. Men det borde passa den konservative? Att som konservativa förbundet satsa på program och organisation före partibildnining verkar helt rimligt. På så sätt kan man också undvika att kasta ut ett KD ur riksdagen genom att “stjäla” röster från dem. Emellertid verkar sannolikheten för att KD skulle bli konservativt vara synnerligen låg. Jag rekommenderar verkligen de som bor i Stockholm att ta sig till deras möten. Och ni andra kan bilda egna avdelningar.

  15. 15 Populisten November 4, 2011 at 1:36 pm

    FredrikR,

    Så vitt jag kan förstå genom att läsa vallagen så är det lagligt. Däremot känner jag mig inte helt säker på att det är en effektiv metod med hänsyn tagen till hur mandatfördelningen sker nu när man kan kryssa.

  16. 16 Samuel Karlsson November 5, 2011 at 4:37 pm

    Tack. Återigen mycket nöjd med svaret. Det som jag tycker är spännande med konservatismen är att den erkänner och lyfter fram att samhället är så mycket mer än bara marknad och stat Det är väl något som förenar konservativa i de flesta läger?

  17. 17 essenonvideri November 5, 2011 at 7:55 pm

    Samuel Karlsson:

    Instämmer. Och det blir faktiskt mer spännande än så. Vi nöjer oss inte, som liberalerna, med att tillföra individer i ekvationen.
    Individer är viktiga, men det är också alla de frivilliga sammanslutningar som bildar det civila samhället, som familjer, föreningar och församlingar.

    På samma sätt är ekonomi viktigt, men inte heller det är allt. Det finns en icke materiell dimension som är sorgligt bortglömd i Sverige, och som är nog så viktig för människans och för samhällets välbefinnande.

  18. 18 FredrikR November 6, 2011 at 8:51 pm

    Populist: Även om det är lagligt med spränglistor förefaller det ganska osmakligt och otrevligt. Tycker Populisten att det är ett hedersamt beteende?

    Nej, här återstår nog partibildning. Konservativa förbundet är på rätt väg. Vad hände förresten med FFFFF? Lever det fortfarande?

  19. 19 Populisten November 7, 2011 at 8:56 pm

    FredrikR,

    Varför skulle det vara nåt moralisk fel att utnyttja de möjligheter som vallagen ger? Fri nomineringsrätt anses vara en grundsten i vårt valsystem.

  20. 20 FredrikR November 10, 2011 at 6:35 am

    Lag är väl inte samma som moraliskt rätt? Hur menar du att fri nomineringsrätt skulle vara så viktigt? (Och här handlar det väl inte om att nominera..) Praktiseras det i en stor omfattning menar du?

    För min del tycker jag att det är hederligare med en tydlig nomineringsprocess. Eller att man helt enkelt bildar eget parti.

  21. 21 Populisten November 10, 2011 at 5:07 pm

    Nej lag och moral är inte alltid samma sak. Det håller jag med om.

    Den fria nomineringsrätten innebär att man har rätt att nominera precis vem man vill som kandidat för precis vilket parti man vill. Effekten har ju blivit ett antal icke-SDare på SD-mandat i kommuner där SD inte hade en lista.

    Åter till moral. Vad gäller att driva politik så har jag mycket svårt att se att man ska låta sig hämmas av sådant tänkande. Man ska naturligtvis inte gå över lik, men det är inte samma sak som att avstå från att utnyttja teknikaliteter. Gör de fel i USA när de utnyttjar sin rätt att filibustra? Gjorde Göran Persson fel när han bara satt kvar efter valförlusterna 98 och 02? Ullsten blev statsminister efter att ha fått fler nejröster än jaröster i kammaren (men eftersom det inte blev 50% av ledamöterna som sa nej då S och C la ner sina röster så blev han formellt vald), var det verkligen moraliskt att bli statsminister då?

    Är regelboken lika för alla så gäller den också alla. Att spela efter strängare regler än vad som är tillåtet är inte ädelt. Det är korkat.

  22. 22 FredrikR November 11, 2011 at 7:21 am

    Man måste alltid följa sitt samvete och sin moral. Annars förlorar man sin själ.


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s





%d bloggers like this: