Rättvisan hann ifatt Gaddafi – när kommer den till al-Assad?

Den stupade diktatorn sörjes närmast av vännen Chavez, några förvirrade svenska kulturpersonligheter, och - ja just ingen mer.

Om man får tro de rapporter som ännu är ganska vaga, så har rättvisan till sist kommit ifatt överste Gaddafi. Den Libyske exdiktatorn, terroristsponsorn och folkmördaren skall ha avlidit av sviterna från skador han ådragit sig i strid med libyska NTC i Gaddafis hemstad Sirte. Förvisso hade det ur rättslig synpunkt varit bättre om diktatorn kunnat tas till fånga levande för att ställas inför domstol, men om nu Gaddafi stupat i strid så känns det på intet sätt som ett opassande slut för en av vår tids mest blodbesudlade ledare.

Därmed får upproret i Libyen mot den fallna regimen sin naturliga slutpunkt. Militärt har ju kriget varit avgjort sedan Tripoli föll för en tid sedan. Få torde dock göra sig några illusioner om att allt nu är löst och en problemfri och blomstrande framtid väntar det libyska folket. Det gångna halvårets blodiga uppgörelse torde ha skapat djupa sår i ett redan från början splittrat samhälle. Det maktvacuum som den framlidne översten lämnar efter sig kommer att utöva en stor lockelse för olika klaner, politiska, militära och religiösa grupperingar, för att inte tala om hos alla den gamla regimens ledande personer som lägligt nog hann byta sida innan det var för sent.

Vi vet ännu ganska lite om de som framöver kommer att styra Libyen. Vilka är det som kommer att få överhanden? Islamistiska terrorsympatisörer? Kleptokrater? Eller hyfsat demokratiskt sinnade personer? Personligen funderar jag om det inte vore ett smart drag att återinföra monarkin, naturligtvis under en demokratisk konstitution. För ett land som genomlidit så mycket turbulens och splittring som Libyen kan en monark vara precis den samlande symbol som behövs. Detta förutsätter att det går att finna en lämplig regent ur den störtade konungaätten som verkligen förmår ena snarare än splittra och som är beredd att acceptera den kringskurna maktposition en konstitutionell monark har.

Framförallt tror jag att det är viktigt att västvärlden tydligt överlåter åt det libyska folket att själva välja väg. Vi skall inte skriva dem på näsan hur deras konstitution skall se ut, vem som skall styra landet och vilken politik de skall föra, inklusive den viktiga politiken kring hur deras naturtillgångar skall hanteras. Vi skall heller inte hålla trupp i Libyen. Visst har väst hjälpt till på olika sätt att störta diktatorn, men i allt väsentligt är det libyerna själva tillkämpat sig sin frihet. Det är en utmärkt grund att bygga sin demokrati på, en inhemsk grund som det blir väldigt svårt för olika kritiker att med trovärdighet utmåla som påtvingad utifrån, av imperialistiska lakejer.

Visst finns det en obehagligt stor risk att Libyen kommer att misslyckas, men i så fall blir det ett ärligt misslyckande, och framförallt deras eget. Även om resultatet blir en despotisk regim så kan den näppeligen bli värre än den nu störtade. Oavsett hur det går kommer signaleffekten till resten av Mellanöstern att bli av ovärderligt värde för västvärlden. Vi har då visat för regionens befolkning att vi faktiskt kan hjälpa även dem när de är i nöd utan att ha baktankar. Vi har visat att man kan störta en brutal diktator med västmakternas hjälp utan att för den skull sluta som en imperialistisk marionett.

Syriens Bashir al-Assad borde inse att loppet är kört

Förhoppningsvis visar också Gaddafis slut andra diktatorer i liknande sits, t.ex. Syriens al-Assad, att motståndets och folkmordets väg endast leder till den egna undergången. Bättre då att göra som Gaddafis grannar, kasta in handduken i tid, ta med sig sina ärligt stulna pengar och gå i exil. Även om det kan kännas som mera rätt att en diktator som al-Assad slutar sina dagar i en fängelsecell eller i ett kulregn än på ett lyxhotell i Saudiarabien, så finns det klara fördelar med denna moraliskt stötande utgång.

Att störta en diktator är en blodig historia. Många oskyldiga får sätta livet till. Så blev det i Libyen. Så är det idag i Syrien. Om priset för att slippa en stor del av den blodsutgjutelse och materiella förstörelse ett inbördeskrig medför är att en vedervärdig diktator får undkomma, så tycker jag faktiskt att det priset är värt det. I alla fall om diktatorn snabbt väljer den utvägen istället för att inleda ett folkmord. Ju mer färskt blod han samlar på sina händer, desto mera omöjlig blir denna smidiga lösning.

Frågan är dock om inte det tåget redan gått i Syrien. Uppgifterna är knapphändiga, men det som når omvärlden tyder på att diktatorn där är synnerligen brutal i nyporna mot i huvudsak fredliga protester. Kanske vore det på plats att låta cirkus Sicilien dra vidare till Kreta och Cypern för att tydliggöra för al-Assad vilka hans alternativ är. Mubarak eller Gaddafi?

Dessvärre är dock utsikterna för en sådan utveckling dåliga. Insatsen i Libyen blev en svår, för att inte säga övermäktig, börda för det tandlösa Europa. Den ekonomiska krisen på hemmaplan torde inte heller borga för någon entusiasm för nya åtaganden. Framförallt torde utsikterna att baxa en flygförbudszon liknande den i Libyen genom FN vara obefintliga. Både Ryssland och Kina har starka skäl att säga nej, och innehar som bekant vetorätt.

Därför är det nog ingen vågad gissning att koalitionsstyrkorna gradvis börjar återvända hem från Medelhavet. De svenska planen, vars uppdrag i alla händelser går ut inom kort, torde styra kosan norrut inom några dagar. Under tiden fortsätter den syriska regimen att slå ned på sina medborgare. På sikt torde även al-Assad falla, men utan ett starkt och trovärdigt tryck mot regimen kan det dröja, och under tiden får många sätta livet till. Jaja, vi får väl se vad som händer. Mina lyckönskningar till det libyska folket i alla fall. Och lycka till. Ni lär behöva det.

Patrik Magnusson, oberoende konservativ

Advertisements

2 Responses to “Rättvisan hann ifatt Gaddafi – när kommer den till al-Assad?”


  1. 1 Fältmarskalken October 20, 2011 at 9:02 pm

    Herr Magnusson,
    “Personligen funderar jag om det inte vore ett smart drag att återinföra monarkin, naturligtvis under en demokratisk konstitution. För ett land som genomlidit så mycket turbulens och splittring som Libyen kan en monark vara precis den samlande symbol som behövs. Detta förutsätter att det går att finna en lämplig regent ur den störtade konungaätten som verkligen förmår ena snarare än splittra och som är beredd att acceptera den kringskurna maktposition en konstitutionell monark har.”

    Ett i sanning gott förslag.

    I detta sammanhang må nämnas att Hans Kunglig Höghet Kronprins Mohammed El Senussi av Libyen förklarat sig villig att uppstiga på tronen om det libyska folket så önskar.

    Ber i denna fråga att få hänvisa till:
    http://fieldmarchal.blogspot.com/2011/04/viktigt-steg-for-monarkistisk.html

  2. 2 essenonvideri October 23, 2011 at 9:37 am

    “I detta sammanhang må nämnas att Hans Kunglig Höghet Kronprins Mohammed El Senussi av Libyen förklarat sig villig att uppstiga på tronen om det libyska folket så önskar.”

    Utmärkt! 🙂


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s





%d bloggers like this: