Det moderata genusträsket

Sofia Arkelsten (nm) - vill fortsätta den långa marschen vänsterut

Ok, jag inser att det knappast blir något nobelpris för insikten att moderaterna sedan länge upphört att vara det konservativa alternativet i svensk politik. Det är knappast längre särskilt uppseendeväckande att påstå att moderaterna slutat vara det liberala alternativet. Men trots allt trodde jag i min enfald inte att det någonsin skulle gå så långt som att moderaterna på allvar skulle diskutera möjligheten att med kvotering påverka sammansättningen i privata företags styrelser för att blidka genusmaffian. Jag hade fel.

Det ser nu ut som att moderaterna på allvar tänker driva genom ännu en sovjetinspirerad politik som den svenska vänstern länge kämpat för och moderaterna tidigare utgjort den främsta bastionen mot. Med sådana vänner behöver vi borgerliga inga fiender. Moderaterna har nu blivit exakt det sossarna under 70 år var. Ett maktfullkomligt, betonggrått socialistparti. Förr satte alltid moderaterna individen förekollektivet, och civilsamhället före statsmakten. Så är det inte längre. Jag vet att det fortfarande finns många kloka människor med sunda åsikter inom moderaterna. Det är dags för dessa att säga ”Stopp, nu får det vara nog. Nu ställer vi inte upp på denna prostitution längre!”

Tiden har kommit för moderaternas partiföreträdare att ställa sig frågan ”är jag borgerlig eller socialist?” och ”står jag upp för mina värderingar eller är jag beredd att sälja dem för min politiska karriärs skull?”. Blir svaren att man är borgerlig och sätter värderingarna först så måste man nog inse att sista chansen att ta strid för ett borgerligt moderaterna är här och nu. Förmodligen är det redan för sent. Den som vill ha sin ideologiska heder i behåll bör dock ställa sig upp för att bli räknad nu. Argumentera. Protestera. Motionera. Debattera. Gå på offensiven. Ta strid för borgerliga kärnfrågor och mot feministerna. Framförallt, var beredda att lämna skutan. För moderaterna en politik ni inte med hedern i behåll kan stå för – lämna partiet. Eller ännu hellre, bryt er ut och starta eget. Vi är många som längtar efter att åter ha ett borgerligt parti att rösta på.

Patrik Magnusson, oberoende konservativ

Advertisements

12 Responses to “Det moderata genusträsket”


  1. 1 Allianspartisten October 2, 2011 at 2:41 pm

    “Moderaterna har nu blivit exakt det sossarna under 70 år var. Ett maktfullkomligt, betonggrått socialistparti. ”

    Här tar du allt i för mycket. Även om jag fullt ut delar din förtvivlan över vissa extremfeministiska krafters villfarelser i kvoteringsfrågan är ditt påstående, utifrån mitt synsätt, både orättvist och felaktigt.

    Med en “dåres envishet” hävdar jag att det finns en mycket stor och avgörande skillnad mellan sossar och borgerlighet. Denna skillnad består i arbetslinjen. Ett dominerande inslag i de 70 åren av socialistisk politik var att den enskildes inkomst inte skulle spela någon större roll, genom å ena sidan skyhöga marginalskatter och å andra sidan bidrag, var strategin att alla, om man hårddrar det lite, skulle tjäna ungefär lika mycket. “Jämlikhet” var och är det stora honnörordet i detta sammanhang.

    Det värsta marginalskatteeländet tvingades man såsmåningom överge men bidragstänkandet har fortsätter. Detta visades senast denna vecka då, enligt vad som sipprat ut, vårt socialistpartis riksdagsgrupp tydligen slog bakut när det visade sig att kamraten Waiderlich inte levererade tillräckliga bidragsökningar i den socialistiska “skuggbudgeten”.

    Vad denna, mellan borgerlighet och sossar, grundläggande skillnad består i är synen på arbete. Det borgerligheten säger är att det måste löna sig att arbeta och att det finns en rimlighet i att man måste kunna få njutan frukten av sitt arbete. I kontrast till detta är sossarna fortfarande fast i tänkesättet att den enskildes arbete inte har så stor betydelse utan att försörjningen istället skall tryggas genom samhällets försorg.

    Utifrån detta leder en argumentation där moderaterna utmålas som “Ett maktfullkomligt, betonggrått socialistparti.” till en nivå där den inte hör hemma. Visst det finns all anledning att framföra en rättvis och befogad kritik mot extermfeministiska dumheter men genom att ta till överord är risken att det konstruktiva ersätts av “pajkastning”.

  2. 2 essenonvideri October 2, 2011 at 3:16 pm

    Allianspartisten,

    Precis den här diskussionen har vi ju haft ett otal gånger på T&F. Det är bara att konstatera att vi fortfarande har olika uppfattning. Regeringen har gjort ett hyggligt hantverk med ekonomin under svåra betingelser och de har lyckats sänka skattetrycket något. Det är bra. Men det räcker inte.

    I allt vad värdefrågor heter så tävlar man ju nu med de rödgröna om att vara mest radikal, mest angelägen och kapabel att montera ned traditionella värderingar och institutioner. Kvoteringar är ett av de få sådana områden där moderaterna stått fast, hittills.

    Visst kan jag förstå vikten av att framföra kritik på ett konstruktivt och resonabelt sätt – om syftet är att påverka den som kritiseras. Men det är inte mitt syfte. Inte nu längre. Jag har i fem års tid argumenterat för att få regeringen att ändra inriktning inom försvarspolitik, familjepolitik, rättspolitik, migrationspolitik och mycket annat. Förgäves.

    Jag har talat för döva öron. Allianspartierna har inte lyssnat på vare sig min eller mer namnkunniga och skickliga debattörers åsikter. Inte nog med att förbättringen av dess politik uteblivit. Försämringen har fortsatt. Jag tror inte längre alliansen går att resonera med högerifrån.

    Mitt syfte med artikeln är att blåsa till strid. Att uppmana till revolt mot Partiet. Endast om och när ett nytt parti parti – ett konservativt parti – tar plats i Sveriges Riksdag blir det meningsfullt att tala med moderaterna. Då kan man förhandla.

    Sakargument och idéer imponerar inte på nya moderaterna. De är endast intresserade av makt (härav min jämförelse med betongsossar). Endast risken att förlora denna makt kan förmå moderaterna att lyssna. Makt är det enda argument som biter.

    Så här långt har vi konservativa varit maktlösa eftersom vi saknat politiska alternativ att gå till. SD tilltalar oss inte, och naturligtvis inte de rödgröna. Alltså har alliansen kallt kunna räkna med våra röster hur mycket de än kört över oss i fråga efter fråga. Vi behöver ett konservativt parti att rösta på, ett alternativ som kommer att ta alliansröster om inte alliansen för en politik som tillgodoser konservativa intressen.

  3. 3 Allianspartisten October 2, 2011 at 4:51 pm

    “Precis den här diskussionen har vi ju haft ett otal gånger på T&F. Det är bara att konstatera att vi fortfarande har olika uppfattning. Regeringen har gjort ett hyggligt hantverk med ekonomin under svåra betingelser och de har lyckats sänka skattetrycket något. Det är bra. Men det räcker inte.”

    Javisst har vi haft det och jag tycker fortfarnde vi på något sätt talar förbi varandra. Du relaterar, som jag förstår det, arbetslinjen främst till den ekonomiska politiken. För mig är denna fråga mycket större än så och en djupt ideologisk fråga som skiljer borgerlighet från socialism. Vad det hela ytterst gäller är frågan om att den enskildes ansvar för sin och de sinas försörjningen.

    Hä´r är det givetvis så att samhället måste finnas där för de människor som av olika anledningar inte kan klara sin försörjning. Dock, det är här vi har den stora skillnaden där socialismen vänder på det hela och ser det som samhällets ansvar att ansvara för allas försörjning oavsett om det behövs eller inte.

    Utifrån detta blir jag, med all respekt och instämmande i en del av din kritik, ändå något upprörd när du jämför moderaterna med ett “socialistparti”. Arbetslinjen är väsenskiljd från socialismen varför “socialistanklagelser” skjuter långt över målet och jag upprepar men farhåga om att denna typ av argumentation endast leder in på “pajkastningens” område.

  4. 4 essenonvideri October 2, 2011 at 5:51 pm

    Allianspartisten,

    Visst talar vi förbi varandra. Som du mycket väl vet är vi ganska överens om den ekonomiska politiken, och där är alliansen inte socialistisk det medger jag. Där finns en kvarstående skillnad mot det gamla arbetarepartiet – en skillnad som accentuerats sedan kamraten Juholt tog över det röda rodret.

    Jag kan till och med instämma i att den ekonomiska politiken spiller över på andra områden, och att vi fått en viss förskjutning i perspektiv mot ökat eget ansvar. Det är bra. Men det finns så mycket mer än ekonomi, och det är där jag känner mig sviken av alliansen. Om vi bortser i från att de rödgröna i de flesta fall är ännu sämre än alliansen, så vill jag ändå hävda att alliansen inte förmått bryta med ett socialistiskt/värderadikalt förhållningssätt inom områden som:

    * Försvarspolitiik
    * Brottsbekämpning
    * Familjepolitik
    * Migrationspolitik
    * Jämställdhetspolitik
    * Arbetsmarknadslagstiftning
    * Villkor för småföretagande

    Eftersom jag är en gammal stöt som är uppväxt med den 5-gradiga betygsskalan så hänfaller jag lätt till den. Skall jag ge alliansen betyg för den ekonomiska politiken blir det en 4:a. Bra, stabil politik, men utan den riktigt borgerliga glöd som hade gett en 5:a. De rödgröna hamnar här på en 2:a (Ohlys gäng självfallet på en 1:a)

    Skall jag ge regeringen betyg för övriga frågor så hamnar nog snittet på en 2:a. Försvarspolitiken får en 1:a. Jämställdhetspolitiken låg på en 2:a, men faller nu till en 1:a om Arkelsten & co får sin vilja genom. Familjepolitiken klarar med nöd och näppe en 2:a. Skolan däremot är en 4:a. Här skulle de rödgröna landa på en 1:a i snitt.

    Jag gissar att du ger något högre betyg överlag, men jag tror den stora skillnaden oss emellan kommer när man viktar samman betygen. Viktar man ekonomin som 75% och övrigt tillsamman som 25% (vilket jag gissar du skulle göra ungefär) får man även med mina ganska snåla betyg ett snitt på 3,5. Men jag viktar tvärtom. Då blir alliansens betygssnitt 2,5 – knappast godkänt. Att sedan de rödgröna med samma viktning skulle få 1,25 är en annan femma. Men jag skulle nog vilja ge min röst i nästa val till ett parti som skrapar ihop minst 4,0 i betyg.

    När jag skäller på alliansen är det inte den ekonomiska politiken jag skäller på. Den är rätt ok. Det jag skäller på är alla de andra viktiga områden där jag inte tycker de har levererat, och som jag sammantaget värderar högre.

    Något jag också är missnöjd med är den kulturrevolution som svept över allianspartierna, och då främst moderaterna. Förr var man ett idéparti, som stod för sina åsikter i vått och torrt. Nu har man blivit ett maktparti som glatt vänder kappan efter vinden om man därmed kan maximera rösterna. Moderaterna framhåller idag ständig förändring som ett egenvärde i sig, och toppstyr sina aktiva för att få dem att rätta in sig i ledet när de får svårt att hänga med i alla nya svängar. Det har man gemensamt med det gamla statsbärande partiet, även om inte innehållet alltid var detsamma där.

  5. 5 Populisten October 2, 2011 at 9:06 pm

    SAP har förlorat slaget men vunnit kriget.

  6. 6 torysocialist October 2, 2011 at 10:06 pm

    Patrik,

    Jag förstår din frustration, även om Moderaterna inte har varit mitt parti, vare sig tidigare eller idag.

    Men som kulturkonservativ förstår jag till stora delar din frustration över avsaknaden av en ordentlig värdepolitik.

    Moderaterna må vara ett center-högerparti på den socioekonomiska skalan, men de är ett center/center-vänsterparti på den sociokulturella skalan. Centerpartiet faller också in i detta schema – nästan ännu mer.

    Sociokulturellt och värdepolitiskt är det liten skillnad mellan moderater å ena sidan. och sossar och miljöpartister å den andra.

    Folkpartiet stod för ett par år sedan för en tydlig center-högerposition i sociokulturella frågor, men tycks på sistone ha kapitulerat för Moderaternas slätstrukna linje.

    Skillnaden mellan det röda blocket och det blåa blocket återstår nu mest i ekonomiska frågor.

    Det är ett ganska bedrövligt tillstånd för svensk politik. Skillnaderna är alltför små för att vara uppenbara eller ens intressanta för väljarna.

    Frågor som ur ett kulturkonservativt perspektiv är angelägna har ingen partipolitisk bas (försvarspolitik, rättspolitik/lag och ordning, integration/invandring, samhällsgemenskap, kulturpolitik/bildning).

    Saker är dock på gång. Partiledare byts ut här och där. Den cementerade blockpolitiken varar inte för evigt och det politiska landskapet rör på sig. Det kan bringa gott med sig.

  7. 7 Allianspartisten October 3, 2011 at 7:27 pm

    Patrik,
    “Jag gissar att du ger något högre betyg överlag, men jag tror den stora skillnaden oss emellan kommer när man viktar samman betygen.”

    Ja här har du nog rätt, jag skulle nog minst hamna på 3.5. Även om den betygssättning du gör kan ge en fingervisning om regeringens prestation tycker jag en värdering har flera bottnar, vilket gör det hela mer komplext. Den utvärderingsmetod jag skulle vilja använda utgår från följande perspektiv:

    * Vad har verkligen åstadkommits?
    * Var har förändringar i rätt riktning inletts?
    * Var har förändringar ni fel riktning inletts?
    * Vilka frågor har man inte förmått att ta itu med?
    * Taktisk förmåga

    Om vi börjar med det som regeringen verkligen åstadkommit är det att vårt land, i princip bättre än alla jämförbara länder, klarade sig igenom den ekonomiska krisen utan att grunden för vårt lands välfärd och ekonomiska frihet äventyrades. Detta visar på ansvarstagande och en stor regeringsduglighet (…tänk dig alternativet med en vinglande kamrat Sahlin eller Juholt i klorna på en ekonomiskt fullständigt oansvarig kamrat Ohly).

    Det regeringen också gjort är den satsning på arbetslinjen, vilket som framgår av mina tidigare inlägg, för mig inte enbart är en ekonomisk fråga utan något djupt ideologisk då det har att göra med den enskildes möjlighet att stå för sin egen försörjning, något som faktiskt är ett nödvändigt, om än inte tillräckligt, villkor för ett starkt civilsamhälle.

    Utöver detta finns det givetvis en rad frågor där resultat åstadkommits. Här är både ROT och RUT, ur ett kortsiktigt perspektiv bra reformer även om lösningarna som inte tar fasta på den grundläggande problemtiken som utgörs av skattesystemet som sådant.

    Om vi sedan ser på områden där förändringar i rätt riktning inletts vill jag, liksom jag förstår att du gör, framhålla utbildningspolitiken. Här är det frågan om ett mycket långsiktigt arbete att vända på den destruktiva politik som socialdemokraterna drev åtminstone från 60-talet.

    Nästa fråga, var går förändringarna åt fel håll, har för mig väldigt mycket att göra med att man inte kan avhålla sig från att påverkas av genustramset. Här finns de kvoteringstankar, som ditt huvudinlägg så förtjänstfullt tar upp, men också förmynderiet och pekpinneriet inom familjepolitiken.

    Går vi sedan över till det regeringen inte förmått ta tag i tycker jag att här finns både försvarspolitik, migrationspolitik och brottspolitik. Det skulle föra för långt att gå in på alla dessa frågor i detalj. Dock, när det gäller försvarspolitiken tycker jag den stora bristen är att man inte förmått definiera försvarets syfte. Invasionsförsvaret (d.v.s att försvara vårt land från fientliga angrepp) hade en lång tradition som på något sätt kan föras tillbaka till Gustav Vasas tankar om vårt försvar medan ingen hittills ingen kunnat förklara vad ett insatsförsvar är (…i alla fall inte på ett sätt så att jag med min begränsade förmåga förstår det). Finns det inget väldefinierat syfte blir det också väldigt svårt, för att inte säga omöjligt att föra en politik.

    Sista punkten, regeringens taktiska förmåga, har att göra med om man väljer att ta striderna i de frågor där det är mest motiverat. Här tycker jag faktiskt att man lyckats ganska bra. Exempelvis har regeringen stått upp för arbetslinjen trots den hysteriska kritik man utsatts för från de rödgröna.

    Samtidigt har man på andra områden valt att “ligga lågt”. Ett exempel är arbetsmarknadslagstiftningen, där inget gjorts åt “de heliga” turordningsreglerna. Man kan ha många åsikter om detta och även om jag ogillar dessa regler tror jag man taktisk varit ganska kloka. Verkligheten och dess behov av flexibiltiet på arbetsmarknanden har sprungit ikapp de rigida regelverken och hittat andra lösningar. Ett exempel på detta är bemannings- och tjänsteföretag som på olika sätt uppfyller näringslivets behov av flexibilitet. Frågan har därför inte riktigt samma dignitet längre.

    Ovanstående genomgång gör givetvis inget anspråk på att vara fullständig utan är mer ämnad att belysa några frågor som jag tycker är betydelsefulla. Alla brister till trots är ändå mitt huvudintryck att regeringen på flera sätt rör sig i rätt riktning och att inget av dess partier förtjänar någon beskyllning att vara ett “socialistparti”.

  8. 8 Thomas October 5, 2011 at 9:50 am

    Patrik,

    “… Moderaterna har nu blivit exakt det sossarna var under 70 år. Ett maktfullkomligt, betonggrått socialistparti. Förr satte alltid moderaterna individen före kollektivet, och civilsamhället före statsmakten. Så är det inte längre…”

    Det är nog fler än en som överlag instämmer i denna beskrivning, även om den kan synas hård. Det går väl dessutom att stilla undra, ifall moderaterna egentligen vill att de ska vara så mycket annorlunda än idag?
    Om a) diverse kvinnliga/feministiska intressen ska vara överordnat snart sagt allting annat, b) det mesta hos moderaterna av idag ska lyda under det smått hysteriska, masspsykotiska paradigm vill kallar politisk korrekthet, och c) partistrateger etc hellre verkar vilja kalla partiet ‘Nya Moderaterna’ jämfört med ‘Moderaterna’, känns det ju inte direkt som en konservativ – dvs i viss mån sunt tillbakablickande agenda – är något som dagens moderater vill öppna sig för.
    Dylika konservativa tankegångar, lär istället uppfattas som något distinkt, negativt, tillbakasträvande.
    Tillbakasträvande, för att inte säga reaktionärt.

    De som fortfarande önskar en politisk ansats som är sunt tillbakablickande, och traditionellt värdeorienterad, kanske inte vill rösta på SD, men dessa väljare lär å andra sidan inte finna speciellt mycket av traditionella värderingar och förhållningssätt hos de Nya Moderaterna heller.

    Lösningen står nog bara att finna i den mest jobbiga, och omständliga, av politiska ansatser, dvs att starta ett nytt parti.
    Ett nytt, svenskt, konservativt parti.

    Mvh

    Thomas, högst oberoende socialkonservativ

  9. 9 S.V October 6, 2011 at 4:08 pm

    ”Moderaterna har nu blivit exakt det sossarna under 70 år var. Ett maktfullkomligt, betonggrått socialistparti. ”

    Jag minns att under 90-talet blev Göran Persson kritiserad av många för att föra Moderaternas politik. Nu blir Fredrik Reinfeldt kritiserad för att föra Socialdemokraternas.

    Det bästa sättet att få sin politik förverkligad är att låta sina motståndarna vinna valet?

  10. 10 essenonvideri October 8, 2011 at 3:03 pm

    S.V: “Det bästa sättet att få sin politik förverkligad är att låta sina motståndarna vinna valet?”

    Ja, det kanske inte är så orealistiskt som det låter. Svensk politik har blivit en kamp om mittenpositionen, där varken sossar eller alliansare vågar föra “sin” politik, utan håller sig båda i mitten – och då blir ju sossarna för en traditionell sosse “högervridna” och alliansen för en borgare “vänstervridna”.

    Ibland kan det nog också vara lättare för en sida att driva genom motståndarens politik än sin egen. T.ex. så var det ju sossarna som ansökte om svenskt EU-medlemskap, trots att man varit emot länge. Om det istället hade varit regeringen Bildt (som ju länge varit för) som gjort detta, är det inte alls säkert att det hade slutat på samma sätt. Då hade sossarna kunnat vinna poäng på att opponera sig.

    På samma sätt tror jag att om Sverige skall bli NATO-medlemmar så är det nog en sosseregering som kommer att kunna genomföra det. Alliansen kommer aldrig att våga ta steget utan att ha sossarna med sig, och sossarna kommer inte att kunna låta bli att plocka poäng på att opponera sig om alliansregeringen söker om medlemskap.

    Men detta gäller vissa specifika frågor. På det stora hela är det nog ändå lättare att få genom sin politik genom att vinna val. Men för att få genom sin politik måste man också vara beredd att sätta maktinnehavet på spel genom att genomföra politiken, inte bara ängsligt förvalta det som är.

  11. 11 Allianspartisten October 9, 2011 at 11:39 am

    “Svensk politik har blivit en kamp om mittenpositionen, där varken sossar eller alliansare vågar föra ”sin” politik, utan håller sig båda i mitten – och då blir ju sossarna för en traditionell sosse ”högervridna” och alliansen för en borgare ”vänstervridna”.”

    Så är det, och det kanske är en naturlig utveckling i “Landet Lagom”. Dock tror jag ändå att “mittenpositionen” över tiden förskjutits åt höger. Jämför med mittenpolitiken på 70-talet och även i början av 80-talet. Då var fortfarande många lösningar som valfrihet inom skolan och en fri radio och tv tabu, även för mittenpolitiker. Det var inte för inte som Per Garton var riksdagsledamot för folkpartiet intill 1979.

    Från tiden “på barikaderna” i betygsfrågan vill jag också minnas att de dåvarande båda “mittenpartiernas” ungdomsförbund i grunden var betygsmotståndare.

    Allt har trots allt inte utvecklats till det sämre…

  12. 12 essenonvideri October 9, 2011 at 12:37 pm

    “Dock tror jag ändå att ”mittenpositionen” över tiden förskjutits åt höger. Jämför med mittenpolitiken på 70-talet och även i början av 80-talet.”

    Jo, så är det tack och lov. Puh. 🙂

    Jag vill här framhålla regeringen Bildts insatser. (även om omsvängningen kom tidigare – redan i början av 80-talet) På tre år lyckades de stöpa om det politiska landskapet, och lägga grunden till den framgångsrika ekonomiska politik som gör Sverige till ett av världens idag minst sargade ekonomier. Regeringen satt förvisso bara tre år vid makten, men dess insatser har haft en bestående effekt än till denna dag.

    Sedan fem år tillbaka upplever jag dock att mittpunkten i svensk politik långsamt håller på att förskjutas vänsterut igen (vilket märk väl inte är detsamma som att den förda politiken är mera vänsterinriktad). Förvisso är det ännu långt till det mörköda 70-talets excesser, men trenden är inte upplyftande. Borgerligheten är mera vänster nu än för 10 år sedan. Likaså socialdemokratin.

    Hela resonemanget gäller dock främst den ekonomiska dimensionen. När det gäller den sociala dimensionen är det en helt annan dynamik som gäller. Se min artikel om den andra politiska dimensionen:

    https://essenonvideri.wordpress.com/2010/01/10/den-glomda-politiska-dimensionen/


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s





%d bloggers like this: