Att koka soppa på en spik

Idag låter Synovate meddela att moderaterna rasar i opinionen, och att sossarna går framåt. På olika håll följs denna opinionsmätning som alltid av olika mer eller mindre genomtänkta analyser. Vad beror raset på? Är det den andefattiga budgeten (favoriten hos de rödgröna) eller samarbetet med mp (favoriten hos SD-sympatisörerna)? Ser vi redan nu de säkra tecknen på att moderaternas storhetstid går mot sitt slut? Att alliansregeringen är på väg att falla?

Reinfeldt (m) - Leder ett parti i kris, eller?

Ok, jag skall erkänna att som politiknörd har jag också en viss dragning till opinionsundersökningar. Man måste dock inse hur lite en enda mätning och förändringarna mot föregående egentligen säger. Slumpen spelar in ganska mycket i och med att undersökningarna bygger på ett litet urval av väljarkåren. Hur frågorna ställs spelar också in. Största felkällan torde dock vara situationsbunden. Det är en sak att säga att man sympatiserar med ett parti i en opinionsmätning, en annan att faktiskt rösta på partiet i val.

Stora partier gynnas oftast i opinionsundersökningar, medan de små får mer uppmärksamhet och lättare att nå sina väljare i valrörelsen. Vissa partier, i praktiken SD, är också så stigmatiserade att det är psykologiskt svårare att uttala stöd för dem i en opinionsmätning än att rösta på dem i valbåsets ensamhet. De tenderar också att missgynnas i opinionsundersökningar. Sedan har vi frågan om förtroende. När man röstar på vem som skall få ansvaret att leda landet spelar förtroendet in. Även om man ideologiskt är socialdemokrat, och således uppger stöd för dem i opinionsmätningar så inser man att team Reinfeldt/Borg har oerhört större förmåga att hantera skutan Sverige än Team Juholt/Waidelich, så rösten kanske hamnar hos (m) i alla fall till sist, inte minst som den ideologiska klyftan partierna mellan är historiskt liten.

En annan faktor är att tolkningar av förändringar baseras på förhållandet till förra mätningen. Om den innehöll konstiga eller extrema resultat så kommer en återgång till mera ”normala” siffror att se dramatisk ut. Låt oss beskåda de stora förändringarna i dagens undersökning. Moderaterna tappar 5,2 procentenheter från 36,9% till 31,7%. Är detta verkligen ett ras? I mina ögon är nästan 37% ett smått fantastiskt, för att inte säga orealistiskt stöd för (m). Dagens resultat ligger faktiskt fortfarande högre än valresultatet, och ungefär i samma härad som de flesta opinionsundersökningarna sedan valet.

En annan förändring är att SD ökar från 2,9% till 5,1%. Detta kan ju se dramatiskt ut, men får nog närmast betraktas som en anpassning till normala förhållanden efter en tillfällig och dramatisk dipp till följd av negativa associationer hos väljarna efter Breiviks terrordåd. För övriga partier är förändringarna ganska små. Folkpartiet tappar något, Centern, Kristdemokraterna Sossarna och Vänstern ökar något och Miljöpartiet ligger stilla.

Skall man tala om något bestående intryck av denna mätning är det väl att ingenting händer just nu i svensk politik. Socialdemokraterna och Moderaterna dominerar som tidigare i opinionen. Av de små partierna är det egentligen bara Miljöpartiet som har tryggt avstånd till 4%-spärren. Av de fem minsta partierna framstår KD fortfarande som Riksdagens sjuke man. Endast ett underverk kan nog rädda partiet från en katastrof 2014.

Under ytan

Vad som inte opinionsmätningarna fångar är stämningarna bakom partiernas siffror. Hur entusiastiska är väljarna egentligen i sitt val? Min känsla är att bland folk i allmänhet så är nog rörligheten ganska stor och entusiasmen rätt begränsad. Bland mina borgerliga vänner tycks den förhärskande inställningen vara att regeringen förvisso gör ett hyggligt hantverk med ekonomin men att de i sina visioner är ungefär lika spännande som att se färg torka, och att de i framförallt försvarspolitiken är rent av ansvarslösa.

Vi sympatiserar med regeringen i opinionsmätningar och ger dem våra röster i val utan egentlig entusiasm, utan helt enkelt för att de är det minst dåliga alternativet. Ett riktigt borgerligt alternativ skulle om det presenterade sig ha många törstande väljare att vinna.

Eftersom jag bor där jag bor har jag också många socialdemokrater bland vänner och bekanta. Inte heller i deras resonemang märks någon uttalad entusiasm. De tycker att Juholt är pinsam, att Mona Sahlin var ett stolpskott, och att Göran Persson var en översittare. De hatar Miljöpartiet mer än något annat, och ogillar även ”kommunisterna”. Motvilligt medger de att moderaterna faktisk skött sig riktigt bra i regeringen, och vore det inte för djupt rotade vanor och rädsla för vad grannarna skulle säga så undrar jag om inte många skulle ”komma ut” som moderater.

Något annat som syns när man skrapar under ytan är att det finns frågor där väljarna går i otakt med etablissemanget, och där det finns politiskt korrekta sanningar som få öppet vågar utmana men som många mellan skål och vägg hånskrattar åt. Jag tänker här främst på multikulturalismen, feminismen och klimatalarmismen.

Utanför den politiska och kulturella elitens potemkinkulisser är den ganska uppenbart för folk att migrationspolitiken är ett fiasko. Få ser det rimliga i att vi skall ge upp våra svenska traditioner och vår svenska kultur för att inte trampa flyktingarna på tårna. Många ser däremot problematiken med de sociala och kulturella konflikter bristen på assimilation medför. Många är frustrerade och irriterade på de etablerade partierna för att de nonchalerar problemen och kväser alla försök till seriös diskussion med rasiststämpeln. En inte helt ovanlig kommentar är att man inte gillar SD:s lösningar, men att de i alla fall talar om saken.

Även miljöpolitiken är ett område där folk generellt sett verkar ganska skeptiska till den förhärskande doktrinen. Teorierna om de av människan framkallade klimatförändringarna verkar ha få anhängare, utanför politikens och miljöforskarnas krets. Att forskare som vill ha anslag måste anta ”rätt” teorier, och att forskningsresultat tillrättaläggs för att passa de teorierna är inget som undgår allmänheten, och det väcker berättigad misstänksamhet mot den rådande dogmen.

Feminismen, slutligen, är också något som få känner entusiasm inför. Visst, praktiskt taget alla jag känner är helt med på principen att män och kvinnor skall vara jämställda, men det är ju något helt annat än vad feminismen står för. Likhet inför lagen och samma möjligheter i livet är en självklarhet. Kvotering, genuspedagogik, dagistvång och förakt mot kvinnor som sätter familjen före karriären är definitivt ingen självklarhet.

KD:s vägval

Sammantaget är min viktigaste slutsats av dagens opinionsläge att KD trots, eller kanske på grund av, sin litenhet är svensk politiks pivotpunkt just nu. KD står inför ett vägskäl, och vilken väg man väljer kommer att få avgörande betydelse inte bara för det egna partiet utan för alliansen som helhet och svensk politik i allmänhet. Allt mer talar för att Göran Hägglund kommer att tvingas avgå inom kort. Det är kanske ett riktigt beslut. Han har inte levererat och det behövs en nytändning i högsta ledningen.

Än viktigare är dock att välja politisk inriktning. Partiet kan välja att harva på i sina frikyrkliga kristligt-sociala hjulspår och därmed snällt och tyst lämna Riksdagen i nästa val. Eller så kan man välja att fullt ut slå in på den väg som dess ungdomsförbund redan valt, konservatismens väg. KD har fortfarande en chans att bli alliansens högerytter, det verkligen borgerliga alternativet i svensk politik. Men detta får nog betraktas som sista chansen.

Ett KD som förmår presentera en trovärdig vision om ett borgerligt samhälle, som kan förena en tydlig marknadsekonomisk linje, med en socialt moderat konservativ linje, har alla förutsättningar att fånga upp en stor grupp desillusionerade borgerliga väljare och på allvar lägga hotet om 4%-spärren bakom sig.

KD skulle behöva göra upp med en del förbudsivrande och moraliserande som inte går hem särskilt bra hos borgerliga väljare. Man skulle definitivt behöva göra upp med en rad godhjärtade men naiva föreställningar på biståndets och flyktingpolitikens område, och man skulle behöva lägga betydligt större fokus på frågor om försvar och brottsbekämpning. Sedan skulle man behöva en partiledare som med trovärdighet kan staka ut denna kurs och som går hem hos väljarna personligen.

Tar KD denna chans har de alla möjligheter att bli tungan på vågen för ett fortsatt regeringsinnehav för alliansen, och att bli Riksdagens tredje största parti. Om de inte tar chansen är oddsen betydande för att KD åker ur Riksdagen, och att de i fallet drar med sig alliansregeringen. Vad KD företar sig under det kommande året är av avgörande betydelse för svensk politik. Om inga avgörande förändringar vidtagits under det kommande året för att positionera KD som det borgerliga alternativet i Sverige så tvingas vi nog inse att det loppet är kört.

Då är det nog oåterkalleligen så att Sverige behöver ett nytt borgerligt parti. Jag har av flera skäl länge ställt mig kallsinnig inför bildandet av ett konservativt samlingsparti. Nu börjar jag på allvar ompröva den inställningen. Om inte KD tar sin historiska chans, vilket om jag skall vara ärlig framstår som obehagligt sannolikt, så bör ett konservativt parti bildas med sikte att ställa upp i 2014 års val. Det bör helst bildas i god tid innan valet, och förberedelserna bör börja nu.

Patrik Magnusson, oberoende konservativ

Advertisements

11 Responses to “Att koka soppa på en spik”


  1. 1 Thomas September 30, 2011 at 2:54 pm

    Patrik Magnusson, oberoende konservativ,

    Tack för ett mycket intressant och tankeväckande blogginlägg! Jag ska försöka skriva en litet fylligare respons vid tillfälle.

    Mvh,

    Thomas, oberoende socialkonservativ

  2. 2 Mörkblå September 30, 2011 at 6:15 pm

    Ja, vi får hoppas att KD tar det politiska tomrum, som M har lämnat efter sig. Om inte det sker, så behövs ett nytt parti.

  3. 3 FredrikR September 30, 2011 at 8:23 pm

    Bilda ett parti nu i alla fall. Om KD tar konservatismens väg så har man inget förlorat eftersom man kan rekommendera anhängarna att rösta på KD i så fall. Om KD inte blir ett konservativt parti så har man heller inget förlorat. Och ärligt talat, hur stor är sannolikhetenför att KD ska följa KDu? Man kan också tänka sig att ungdomsförbundet går sin egen väg…

    Om jag ids ta mig till vallokalen kommer jag att fylla i Konservativa Partiet på en tom blankett. Om nu den möjligheten finns kvar.

  4. 4 torysocialist September 30, 2011 at 10:23 pm

    Beror det helt enkelt inte på att moderaterna är för tråkiga? Vad vill de annat än att justera en hundralapp dit och en hundralapp hit? Visst, stabilitet och Anders Borg tycks vara en duktig karl vad man än tycker om honom.

    Men de måste väl i jösse namn stå för någonting annat än ekonomisk politik? De nya moderaterna har blivit (har alltid varit i mina ögon) gråa teknokrater. Var är värdepolitiken? Var är visionerna (detta äckligt missbrukade ord…) för samhället? Vad vill man med Sverige förutom att se nationen som ett företag och regeringen som styrelsen?

    Reinfeldt och Borg må vara duktiga på ekonomi, men några inspiratörer i värdefrågor är de sannerligen inte.

    Reinfeldt ser ut som en uttråkad labrador varje gång man ser honom på nyheterna.

    Nej, en uppryckning skulle behövas. Nya moderaterna har nog gjort sitt. Dags att tänka om och tänka nytt. Eller gammalt för den delen.

  5. 5 torysocialist September 30, 2011 at 10:31 pm

    Att KD skulle vara hoppet för en vettig konservatism ser jag som tämligen osannolikt.

    Ett konservativt KD skulle fastna i underlivsfrågor och moralkonservatism med faiblesse för att klåfingrigt lägga sig i folks privatliv och sexualvanor.

    Nej, det konservativa parti som åtminstone hade lockat mitt intresse hade varit ett parti där en bred kulturkonservatism utgjorde grunden kombinerat med ett socialt engagemang. Och fritt från moralkonservatism och teknokratisk nyliberalism kan väl tilläggas.

    Jag tror dessutom att ett brett kulturkonservativt parti hade kunnat locka till sig långt mer folk än ett snävt moralkonservativt klåfingerparti.

  6. 6 torysocialist September 30, 2011 at 10:33 pm

    Ursäkta spammandet… men, Patrik, ville bara tillägga att ditt förslag om en ny partibildning är såväl förståelig som angelägen – och intressant….

  7. 7 essenonvideri October 1, 2011 at 11:31 am

    Jag noterar att förhoppningarna om att Kd skall anta utmaningen att bli sveriges konservativa röst är ganska begränsade. Jag tvingas erkänna att jag delar den pessimismen. De har haft chansen så länge nu och inget gjort av den, att all pessimism nog är befogad.

    Jag tror som torysocialist att KD i den mån de lockas till konservatism främst landar i moralkonservatism, den form av konservatism som nog har svårast att locka folk utanför pingströrelsen, och som är den form av konservatism jag själv prioriterar lägst.

    Däremot tycks KD ha fruktansvärt svårt att på allvar ta till sig de enligt min mening mest angelägna konservativa hjärtefrågorna, försvar, brottsbekämpning, assimilation och NATO-anslutning. Kanske ingen slump att jag efter en tids medlemskap tröttnade på KD och återlämnade medlemskortet.

    Moderaterna är onekligen grå teknokrater numera. Det tycker jag inte att de har varit. Även om jag själv inte gillade nyliberalismen under 80- och 90-talet, så var det i alla fall en levande ideologi. Den försvann med Reinfeldt och Borg. Nu är (m) presis lika sossegrå som sossarna alltid varit. Otäck tanke, men det verkar nästan som det är vad svenska folket vill ha.

    Nytt parti? Ja, jag tror faktiskt tiden är mogen för det. Med förarbete under 2011-12 skulle partiet kunna bildas 2013 och ställa upp i valet 2014. Men någon dans på rosor torde det inte bli. Jag gissar att jag kommer att återkomma i detta ärende.

  8. 8 torysocialist October 1, 2011 at 8:18 pm

    Patrik,

    “försvar, brottsbekämpning, assimilation och NATO-anslutning”

    Håller helt och fullt med dig angående dessa kärnområden. De måste ingå som centrala och prioriterade delar i ett (kultur)konservativt parti värt namnet. Helt ofattbart att inte något av de borgerliga partierna har plockat upp dessa. FP var på god väg ett tag, men tycks ha tuktats rejält av M-teknokraterna.

    Du har helt rätt i att M har blivit någon sorts borgerlig motsvarighet till betongsossar…

    Förutom dessa hade jag personligen gärna även sett någon sorts tanke om Det goda samhället, hur vi kan (åter)skapa en samhällsgemenskap i vårt idag splittrade samhälle samt en solidaritet för samhällets olycksbarn.

  9. 9 torysocialist October 1, 2011 at 8:19 pm

    Förtydligande: “Förutom dessa…” ska läsas “Förutom dessa kärnvärden…”

  10. 10 kristinaw October 3, 2011 at 6:03 pm

    Såg denna art. på Newsmill i somras.http://www.newsmill.se/node/37935 Jfr huvudledaren i SvD i går. Nytt parti behövs inte. Endast att Alliansen registeras som parti. Ingen sammanslagning, inga organsiatoriska förändringar, bara en enkel registeringsåtgärd som löser framför allt KD från procentkrampen som nu håller på att förgöra partiet.

  11. 11 FredrikR October 5, 2011 at 11:48 am

    kristinaw: du missar poängen. Det handlar inte om KD kommer in i riksdagen. Det handlar om deras politik.

    Ja bilda ett parti nu. Vad väntar ni på? Själv bor jag inte i Sverige längre så mitt bidrag kan inte bli så stort.


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s





%d bloggers like this: