Om att måla in sig i en grön återvändsgränd

Så har då Kent Persson(m) satt ord på vad många länge haft på känn, i jakten på en bestående maktposition drar man sig inte ens för att flirta med paleolitikerna i Miljöpartiet. Egentligen är ju detta bara en logisk konsekvens av den olyckliga migrationspolitiska uppgörelse man gjorde med de gröna i vintras, eller om man så vill av valresultatet i kombination med en rigid ovilja att ta i SD med tång ens.

Vågmästeriets ädla konst

Fridolin (mp) - Den verklige vågmästaren i Svensk politik

Valet 2010 skapade en vågmästarsituation, dock inte den vågmästarsituation som många Sverigedemokrater i ett anfall av verklighetsflykt trodde sig se. Att SD skulle bli vågmästare och kunna spela ut alliansen mot de rödgröna fanns aldrig ens på ritbordet. Det går inte att spela vågmästare från en ytterlighetsposition, och i vissa avseenden, t.ex. när det gäller invandringen, så är det tveklöst så att det är SD som sticker av, och övriga som ligger ganska nära tillsammans.

Nej, de två potentiella balanskonstnärerna var istället alliansen och miljöpartiet. Det på papperet i särklass starkaste läget hade alliansen. Med nästan egen majoritet fanns alla möjligheter att spela ut Miljöpartiet och Sverigedemokraterna mot varandra. Alliansen valde dock bort den rollen. Genom att kategoriskt vägra alla former av förhandlingar med SD så kastade man bort sin förhandlingsposition med Miljöpartiet.

Därmed gick vågmästarrollen över till Miljöpartiet. Med SD permanent ute ur spelet så hamnade Miljöpartisterna i det läget att de kunde spela ut alliansen mot rödingarna. Migrationsöverenskommelsen var en stor seger för Miljöpartiet som fick genom det mesta av sin ultraliberala hållning, samtidigt som överenskommelsen naturligtvis blev ett rött skynke för SD som förbittrade började sätta käppar i hjulet för regeringen i andra frågor. Detta i sin tur ökade regeringens beroende av miljöpartistiskt stöd så till den milda grad att man nu tycks överväga att ta med dem i regeringen. Ännu en seger för Miljöpartiet.

Det är inte svårt att föreställa sig vilket guldläge Miljöpartiet skulle få att driva genom sin politik i ett regeringssamarbete. Dels är deras parlamentariska situation stark. De är i praktiken vågmästare. Dels har alliansen genom att anamma en politiskt korrekt retorik målat in sig i ett litet grönt hörn. Regeringen är ju numera uttalade anhängare av feminism, klimatalarmism och multikulturalism. Det kan mot den bakgrunden bli lite svart att gå emot Miljöpartiet om de i en regering för fram förslag som ligger i linje med den agendan.

SD som samarbetspartner?

Att man tar till skrämselpropaganda i syfte att hålla nere en politisk utmanare är begripligt, om än inte särskilt snyggt. Att låta sig luras av sin egen skrämselpropaganda är obegripligt korkat. När SD:s inträde i Riksdagen väl var ett faktum borde man naturligtvis från alliansens sida också ha undersökt möjligheterna att säkra Sverigedemokraternas stöd för sin politik, inte bara kollat med Miljöpartiet.

Det finns flera anledningar att tro att detta faktiskt haft ganska goda utsikter till framgång. SD har faktiskt alldeles självmant röstat med alliansen, eller släppt fram alliansens politik i nästan alla frågor. SD har också ett helt annat parlamentariskt läge än Mp. De förhandlar utifrån en svag position. Det finns alltså all anledning att tro att alliansen faktiskt skulle ha kunnat få genom exakt allt i sin politik, om man bara givit SD en liten seger på det migrationspolitiska området.

Någon som tror att koalition med Mp ger oss krafttag mot brottslighet?

Istället för den kapitulationsakt man åstadkom med Miljöpartiet hade man kunnat lägga ett eget förslag som inneburit försiktiga skärpningar i migrationspolitiken, skärpningar som jag tror många allianspolitiker faktiskt är medvetna om är nödvändiga. Jag tänker då i första hand på större krav på anpassning och minskad tolerans mot fusk och brottslighet. Detta är förändringar som kunnat motiveras utifrån de insikter konservativa ledare i Europa luftat på sistone, och hade inte ens krävt en officiell överenskommelse med SD.

Alliansen hade kunnat lägga förslaget på egen hand i trygg förvissning om att SD åtminstone skulle släppa genom det genom att lägga ned sina röster. Istället för hämndlystna Sverigedemokrater hade man då haft ganska nöjda och glada Sverigedemokrater som utan större konstrande nog hade låtit alliansen fått köra sitt race i övrigt, och därmed framstå som starka ledare, allt medan Miljöpartiet kunnat vika pappersflygplan av sina oansvariga förslag.

Hur ta sig ur den gröna återvändsgränden?

Nu blev det inte så. Istället har regeringen Reinfeldt målat in sig i en grön återvändsgränd, där man inte tycks ha något annat val än att dansa efter Miljöpartiets pipa. Det kommer att kosta för Sverige, och det kommer att kosta för alliansen. Det är nog ganska många borgerliga väljare som är allt annat än nöjda med alliansens politik, men som ändå lojalt stannat kvar eftersom inget bättre alternativ funnits. Om alliansen nu gör gemensam sak med miljöpartiet tror jag det blir droppen för många av dessa.

I brist på någon annanstans att ta vägen går nog många till SD. De må ha sina fel och brister, men nog är de bättre än Miljöpartiet. Samtidigt må också konstateras att förutsättningen för att bilda ett konservativt parti i Sverige nog aldrig varit bättre. Det finns en stor vit fläck på den svenska politiska kartan, och det blir mer och mer uppenbart att inget existerande parti kan eller vill fylla denna.

Någon som tror att koalition med Mp ger oss ett starkare försvar?

Det finns också en ökad insikt om att svensk politik är för ensidigt inriktad på ekonomiska frågor, att det finns andra frågor som både vänster och höger i tyst samförstånd tiger ihjäl, och som för allt fler framstår som allt viktigare. Det behövs ett parti som representerar alla dessa borgerliga väljare som inte tycker att det räcker med att andra politiker än sossarna har makten, utan som vill se en riktig borgerlig politik på alla områden, inte minst på försvarets och rättsväsendets område.

Ett sådant konservativt parti skulle kunna agera buffert mellan SD och Alliansen, och därmed bli ett sätt för alliansen att utan att smutsa ned sina händer glida ur Miljöpartiets stryptag, och skaffa sig en vågmästarroll.

Ironiskt nog kan det dock bli Miljöpartiet som själva räddar Alliansen ur fällan. Det är inte direkt så att alla Miljöpartister jublar över att krypa i säng med den gamla arvfienden. Det kan således mycket väl bli så att gräsrötterna sätter stopp för ett samarbete. På samma sätt finns säkert de i Alliansen med betänkligheter, men på något sätt tror jag inte det avgörande hindret kommer att komma därifrån. Det är ju ändå så varmt och behagligt vid maktens grytor, och bara man säljer det som är kvar av den borgerliga själen till de gröna får man nog sitta kvar där för lång tid.

Patrik Magnusson

Advertisements

16 Responses to “Om att måla in sig i en grön återvändsgränd”


  1. 1 Thomas September 10, 2011 at 6:15 pm

    Patrik,

    Tack för ett mycket insiktsfullt blogginlägg!

    Blir det då ett nytt konservativt parti till 2014 års val?
    Tveksamt.

    Vad gör de borgerliga väljare som ogillar såväl Alliansen som SD?
    Det vet nog ingen i dagsläget.

    Kanske blir nästa val det första i Sverige (?) med en massa borgerliga soffliggare, i samma stil som det alltid funnits en massa socialistiska soffligggare?

    Mvh

  2. 2 essenonvideri September 10, 2011 at 6:31 pm

    Jag har av många anledningar varit pessimistisk inför utsikterna om ett konservativt parti. Jag är dock på väg att tippa över till en mera optimistisk hållning. Jag tror faktiskt att missnöjet med alliansens bleka uppenbarelse är ganska utbredd bland de mest borgerliga väljarna, och att den nu börjar nå en sådan kritisk massa att saker kan börja hända.

    En koalition mellan alliansen och mp kan bli den tändande gnistan till ett borgerligt uppror. Till slut rinner bägaren över, och alliansen har ju knogat och fyllt på i jämn takt sedan 2006. Jag har för egen del mycket svårt att tänka mig att jag kommer att rösta på alliansen 2014.

    Jag var synnerligen tveksam redan ifjol, men i brist på bättre alternativ fick det bli fp. Finns det inget borgerligt/konservativt alternativ i nästa val står nog valet mellan soffan och SD, och då gillar jag egentligen inte alls SD. Tror många resonerar som jag, även om få kanske vill erkänna det.

  3. 3 Thomas September 10, 2011 at 7:16 pm

    Patrik,

    Även jag tror att många mer distinkt traditionellt lagda väljare resonerar som du, och väljer mellan SD och soffan i nästa val.
    Vi får se hur det blir.

    En liten aning om hur konservativa väljare framöver ska uppfatta, och ev stödja, den nationalistiska gruppering som idag är ett riksdagsparti, kanske ges när reaktionerna kommer på det nya partiprogram som SD lär presentera i höst.

    Vi får se hur det blir.

  4. 4 torysocialist September 15, 2011 at 8:02 pm

    Patrik,

    Du säger SD eller soffan… intressant tanke. Jag tror att många kan resonera som du.

    Såsom varande icke-nationalist kan jag tycka att det är för sorgligt att inget av de överiga riksdagspartierna har tagit integrationsproblemen på sådant allvar att de kunde bli ett alternativ för människor som ser problemen, men inte vill rösta på SD.

  5. 5 essenonvideri September 15, 2011 at 9:14 pm

    torysocialist,

    Jag betraktar mig inte heller – om nu det inte framgått – som nationalist. SD är på intet sätt min naturliga hemvist. Det är onekligen sorgligt att integrationspolitiken präglas av sådan rigid naivitet, men faktiskt är jag än mera bekymrad över lättjan på det försvars- och rättspolitiska området.

  6. 6 torysocialist September 16, 2011 at 7:52 pm

    Patrik,

    Jodå, det har framgått med all önskvärd tydlighet – både här och på Tradition&Fason – att du inte är nationalist. Det menade jag inte heller.

    Och jag delar till fullo din oro över den nedmonterade försvars- och rättspolitiken, vilka är ett par av mina grundbultar. Men inte heller här har något av de gamla riksdagspartierna vågat lägga någon kraft.

    Och nu har vi främmande ubåtar som nosar i västkustens skärgård… För att inte tala om den grasserande kriminaliteten i våra tre största städers förorter… Sent ska syndaren vakna?

  7. 7 essenonvideri September 16, 2011 at 8:16 pm

    torysocialist,

    Tyvärr har du rätt i att inget av de gamla partierna har något att skryta över i någon av dessa frågor. Visst kan det skilja lite på decimalen, men i stora drag är de ju alla ganska eniga om migration, försvar och rättspolitik.

    Här är ju SD i samtliga fall snäppet bättre (fast deras isolationism i förhållande till EU/NATO skjuter ju säkerhetspolitiken i sank i mina ögon) på papperet, men den enda fråga de verkligen satsar på är ju migrationen.

    Jag har också i mitt stilla sinne funderat lite om det är en för- eller nackdel att ha SD i ryggen i dessa frågor. Risken är ju att de övriga partiernas anti-SD strategi gör att alla förslag SD omfamnar med automatik blir bannlysta, i alla fall på kort sikt.

  8. 8 torysocialist September 16, 2011 at 9:08 pm

    Patrik,

    Ja, du jag tycker det är synd att utvecklingen har blivit som den har blivit när det gäller riksdagspartierna.

    Hade vi haft ett brett demokratiskt högerparti eller eventuellt ett mer pragmatiskt och lyhört SAP, så hade vi förmodligen där kunnat fått gehör för en gedigen försvars-, rätts- och integrationspolitik.

    Att ha sex liberala (varav några av högervarianten och några av vänster) partier, ett kommunististk och ett nationalistiskt parti lägger knappast grunden för breda lösningar mellann partierna. Något som annars vore naturligt i fråga om försvars. och rättspollitik.

    För mig finns inget klockrent alternativt. Bara “det minst dåliga”…

  9. 9 torysocialist September 16, 2011 at 9:21 pm

    Som jag ser det finns det flera problem med SD:

    1 De är sprungna ur den bruna myllan. Ingen kan förneka att de har rötter i främlingsfientlighet och nazism. Dock tycks de ha lyckats bättre med att rensa ut nassar och totalitära element långt bättre än vad vänsterpartiet lyckats rensa ut kommunisterna ur sina led.

    2 De är nationalister. Och jag tror inte på nationalismen som lösning på vår tids problem.

    3. De är, som du skriver, isolationistiska i sin syn på EU och NATO. Som varande amerikavän är jag också skeptisk till deras USA-bild.

    4. Gräsrötterna har flera gånger visat sig vara rasistiska och/eller främlingsfientliga (fadäser på bloggar där man skrivit de mest fruktansvärda och/eller patetiska saker)

    5 En osmaklig moralkonservatism när det gäller frågor såsom abort och homosexualitet.

    De områden där de s a s träffar rätt (i mina ögon åtminstone) är till delar i sin analys av integrationsproblemen, sin syn på rättspolitiken, sin syn på försvaret, sin syn på välfärsstaten och social rättvisa (där de praktiskt taget är socialdemokrater).

  10. 10 Thomas September 16, 2011 at 11:45 pm

    Jag ser det inte som något problem att SD, och ev andra partier framgent, blir alltmer nationalistiska och isolationistiska. Skriver vi ex under allehanda internationella avtal om att vara med på än det ena och än det andra, kan vi aldrig säga saker i stil med att: “Nej, vi ska inte ta emot fler flyktingar i det här läget oavsett vidden av aktuell katastrof”, eller “Nej, vi har inte orsakat det kriget och ska inte offra svenska liv på det heller”.
    Att aldrig kunna säga dylikt pga en massa underskrifter på en massa internationella avtal, är knappast gynnsamt för Sverige, och politikerna har i olika valrörelser aldrig frågat väljarna rent generell om hur mycket internationellt engagemang väljarna vill att Sverige ska ha. Det senare vore inte alls dumt att ta upp som en fråga i nästa valrörelse. Anger då en majoritet av väljarna att de vill ha en massa internationella åtaganden etc, kan ju politikerna köra på, ty då har de ju äntligen fått den politiska mandat de hittills saknat.
    Jag tror dock inte att politikerna vågar ta upp en dylik fråga i någon valrörelse.

    Bortsett från att hjälpa till i olika katastrofområden, anser jag att Sveriges internationella engagemang i princip ska baseras på vad vi ev kan få ut av det. Sverige ska inte vara något världssamvete eller socialbyrå för allsköns globala problem.
    Verkligen inte.

    Därutöver bör vi snarast inleda en opinonsbildning för att minska inflytandet från de halvgalna socialister och vänsterliberaler som i alla debatter om hur mycket engagemang vi ska ha i internationella katastrofer, och hur många invandrare vi ska ta emot, alltid i slutändan – när alla deras övriga argument har visat sig mindre slagkraftiga – drämmer till med “Sverige har ett ansvar!”.
    Därefter förväntar de sig kallt att all debatt ska vara över, och vansinnet ska fortsätta.
    Dylikt BS bör bekämpas på alla plan, och istället bör en verkligt djup och verkligt långsiktig opinionsbildning bedrivas för att det ska bli helt legitimt att offentligt hävda att: “Sverige har inte alls ett ansvar att satsa svenska resurser på allsköns världsproblem, och Sverige har inte alls ett ansvar att ta emot några invandrare utöver FN-kvoten!”

    Den som idag hävdar någon av sistnämnda ståndpunkter, stämplas direkt som rasist, allmänt inskränkt, helt obildad osv. Detta trots att den idealism som allehanda Sverige-fientliga flummare representerar och ständigt framför klart riskerar att sänka landet. Det är dessa senare, mindre ljuvliga och världsfrånvända skönandar, som borde tvingas motivera hur i h-lv-t- de har tänkt när de har propagerat för massinvandring, mångkulturalism, och allsköns ogenomtänkta och mycket kostsamma internationella engagemang genom åren, och hur de tänker när de hävdar att Sverige självklart ska fortsätta med dessa vansinnigheter!

    Jag ser det vidare inte som något som helst problem att SD, och helst fler partier framgent, är uttalat moralkonservativa ang allsköns familjepolitiska frågor, och klart anger förbud mot:

    – homoäktenskap

    – homoadoptioner

    – inseminationer av ensamstående och lesbiska

    – abort efter den 12:e havandeveckan osv.

    Detta är mycket sunt, och det är verkligen befriande att det äntligen, i det vidrigt sekulär-progressiva, liberal-dekadenta landet Sverige, har kommit fram ett parti som har ovanstående punkter på sin agenda.

    Högst befriande.

    Mvh

  11. 11 Thomas September 17, 2011 at 12:02 am

    Som komplement till min kommentar ovan – där jag alltså i korthet bejakar att SD är ett nationalistiskt och måhända även isolationistiskt (hur nu detta ska definieras?) parti, och hyllar SD:s familjepolitiska hållning – skulle jag vilja skriva följande.

    När det gäller de 37 000 – 38 000 aborter som årligen utförs i Sverige, hoppas jag att SD inte bara bidrar till att dagens abortgräns vid den 18:e havandeveckan sänks till åtminstone den 12:e, jag hoppas även att SD ska vara kavata nog att kräva att aborter ej ska finansieras via skattsedeln, utan av den som vill ha aborten gjord.

    Det är vidare tveksamt, i själva verket ytterst tveksamt, om ordinarie hälso- och sjukvårdsresurser ska kunna tas i anspråk för aborter. Detta eftersom aborter handlar om ett vidrigt dräpande av människoliv, och jag ej önskar ett samhälle där offentliga vårdresurser används för skattefinansierade mord.

    Mvh

  12. 12 essenonvideri September 17, 2011 at 9:40 am

    torysocialist,

    När det gäller SD delar jag uppfattningen i dina punkter 1-4, och vill tillägga att ett huvudproblem med partiet är att den är så förbaskat enkelspåriga. Förvisso har de skaffat sig politik på en rad områden, men fortfarande får man intrycket att det bara är ett enda som gäller – invandringen. Det är den enda fråga de egentligen bryr sig om. Alla andra frågor löser sig på ett magiskt sätt för SD utan andra insatser bara man stoppar invandringen. Alldeles för enkelt.

    På punkt 5 är jag lite mera ambivalent än dig. Att se aborter som ett problem och ha som målsättning att dessa skall minska är i mina ögon rätt sunt. När det gäller homosexualitet kan jag inte se att SD som parti har särskilt märkliga åsikter (här är det ju snarast svensk mainstream som är extemt), men precis som de har enskilda medlemmar som är rasister så har de säkert enskilda medlemmar som är homohatare.

    Vad gäller pluskontot är jag med på rättspolitiiken och försvarspolitiken (även om isolationismen gör att man får fel förutsättningar att jobba med). När det gäller invandring tycker jag de ligger ganska rätt på papper, men jag har samtidigt en misstanke att de i hjärtat kanske är mera radikala än de vill påskina.

    Däremot är jag ju inte lika entusiastisk över den välfärdspolitiska inriktningen, eftersom jag precis som du ser den som socialdemokratisk, och det är ju inte riktigt min kopp te.

  13. 13 essenonvideri September 17, 2011 at 10:06 am

    Thomas,

    När det gäller nationalism/isolationism så ser jag saken i ett lite annat perspektiv än dig. Jag håller med om att Sverige inte kan bära all världens problem på sina axlar. Men egenligen är det två skilda frågor i detta.

    Den första handlar om Sverige klarar sig bäst på egen hand, eller om vi mår bättre av att delta i samarbeten som EU och NATO, om Sverige är en del av den västerländska civilisationen, eller om vi uppfattar oss som något från detta artfrämmande. Där är jag entydigt för uppfattningen att Sverige skall vara en del av västerlandet, och alliera sig med våra vänner i Europa och Amerika.

    Den andra frågan handlar om hur mycket Sverige, eller Västvärlden med Sverige som medlem, skall engagera sig i konflikthärdar, katastrofområden, och inre förhållanden i länder/områden utanför vårt närområde (vilket jag då definierar som EU/NATO). Där tycker jag vi skall vara restriktiva, och som du säger i stort utgå från vad som ligger i vårt intresse.

    För att konkretisera. Ett medlemskap i NATO innebär att vi planerar vårt försvar tillsammans med andra, att vi är skyldiga att hjälpa allierade som angrips, och att vi kan få hjälp om vi angrips. Det säger inget om våra skyldigheter eller möjligheter att ingripa i konfliktområden utanför Europa.

    Insatserna i Afghanistan och Libyen är exempel på sådana insatser där vissa NATO-länder valt att stå utanför, medan andra icke-NATO-länder valt att delta. Snarast är det så att vårt icke-medlemskap i NATO sätter större press på oss att ställa upp när NATO kallar. NATO-länderna har sin säkerhetsgaranti. Vi måste försöka samla pluspoäng hos NATO genom att hjälpa till i förhoppningen att dessa poäng skall öka chanserna att vi får hjälp om vi behöver.

    När det gäller flyktingar är det ju som du själv konstaterar. De avtal vi ingått ålägger oss att ta emot en mindre mängd flyktingar. Men vi tar emot betydligt fler. Detta är dock inget som vi tvingas till på grund av våra avtal med andra länder. Det är något som våra politiker själva beslutat om. Jag ser det snarast som att EU här utgör den bästa chansen att tygla våra politiker i denna fråga, för i och med den fria rörligheten inom EU så är det inte bara en fråga för Sverige hur vi sköter vår migrationspolitik. Det rör alla EU-länder, och de flesta av dessa har en betydligt nyktrare syn på saken än Sverige.

  14. 14 Thomas September 17, 2011 at 11:59 am

    Esse non videri,

    Tack för ett mycket intressant och upplysande inlägg!

    ”Thomas,

    När det gäller nationalism/isolationism så ser jag saken i ett lite annat perspektiv än dig. Jag håller med om att Sverige inte kan bära all världens problem på sina axlar. Men egentligen är det två skilda frågor i detta…”

    Jag respekterar, som jag förhoppningsvis alltid gör – 😉 – alla (sunt demokratiska) åsikter som är gentemot mina åsikter avvikande. Till och med om de är högst avvikande 😀

    Här kan jag, naturligtvis enbart för dina öron, även avslöja följande: i vissa inlägg på din fina konservativa blogg, och i en del andra Internet-mässiga debattsammanhang, tar jag verkligen i :). Ungefär som när jag i ett inlägg på forumet Tradition & Fason för ett tag sedan riktade en påtagligt kritisk bredsida mot Alliansen, trots att jag alltid föredrar den framför en röd-grön röra.
    Att jag i vissa av mina inlägg verkligen söker att debattmässigt ta i, beror på att jag uppfattar att det rådande debattklimatet i Sverige – i sin närmast fascistiskt tvingande politiskt korrekta natur – är så oerhört hämmande för alla slags väsentliga debatter och offentliga samtal, att jag tyvärr upplever att jag måste ta i.
    Ta i för att sannolikt väcka irritation och måhända ren och skär vrede, och därmed få motinlägg där olika skribenter på djupet anstränger sig för att visa att jag har fel, och inte minst varför.
    Detta som en allmän beskrivning av varför jag emellanåt kommer med inlägg som säkerligen kan ses som missriktade, väl radikala, besynnerligt SD-vänliga, hopplöst ogenomtänkta osv. Jag hoppas att ett dylikt debattmässigt tilltag, åtminstone på något vis, långsiktig kan ha en nyttigt välgörande effekt..! Huruvida jag ska fortsätt med denna ansats i längden eller ej, vet jag inte. Det beror på hur mycket energi jag har, och hur många gånger jag står ut med att från olika håll kallas sådant som rasist etc.

    ”… Den första handlar om Sverige klarar sig bäst på egen hand, eller om vi mår bättre av att delta i samarbeten som EU och NATO, om Sverige är en del av den västerländska civilisationen, eller om vi uppfattar oss som något från detta artfrämmande. Där är jag entydigt för uppfattningen att Sverige skall vara en del av västerlandet, och alliera sig med våra vänner i Europa och Amerika…”

    Jag med. Detta försäkrar jag, bäste Esse non videri, och hoppas i mitt hjärta verkligen att du tror mig! 😉

    Det jag, som Europa och USA-vän här skulle önska, vore ungefär följande:

    – Sverige kvarstod som EU-medlem, men en ytterst kritisk och nationellt självständig sådan,. En medlem som i princip alltid slogs för en mer uppluckrad, lösare form av Europeisk klubb, där det nästan aldrig från något slags klubbhögkvarter i Bryssel kunde gå att gradvis hålla på att minska medlemsländernas självständighet, eller börja tala om gemensam EU-regering, EU-riksbank, EU-valuta för alla. Om något enskilt EU-land vill ge upp sin självständighet i väsentliga stycken enligt ovan får just detta land göra det, men inget EU-land ska ex tvingas att lägga ned sin riksbank, valuta, eller nationella politik i det för aktuellt land väsentliga avseenden osv.

    – Ändra snarast reglerna för EMU, så att nuvarande medlemsländer ska få gå ur direkt, eller senast sista december i år, och sluta kräv att nya EU-medlemmar ska behöva lägga ned sin riksbank och sin valuta bara för att de blir medlemmar i denna alltmer dysfunktionella klubb.

    – Fundera intensivt på hur NATO, som definitivt behövs, kan moderniseras till sin organisation och struktur så att det alltid är lockande att vara frivilligt ansluta sig som medlemsland (där gärna Sverige får ingå), det mer regelbundet övas och utvecklas supermoderna vapensystem mellan olika NATO-länder där kostnaderna gemensamt bärs etc, det på ett konstruktivt vis ständigt debatteras mer precist vilken roll NATO ska gentemot olika militärinsatser som USA vidtar så att det finns ett tydligare protokoll för när NATO ska stödja eller avstå från att stöda olika USA-operationer m m.

    Jag är en vän av USA och NATO, jag försäkrar. 😉

    ”… Den andra frågan handlar om hur mycket Sverige, eller Västvärlden med Sverige som medlem, skall engagera sig i konflikthärdar, katastrofområden, och inre förhållanden i länder/områden utanför vårt närområde (vilket jag då definierar som EU/NATO). Där tycker jag vi skall vara restriktiva, och som du säger i stort utgå från vad som ligger i vårt intresse…”

    Ja, och med tydligare regler, policys, protokoll m m för vad som är NATOs uppdrag och vad som inte är det, kan detta i bästa fall lösa sig av sig självt när det handlar om det militära. När det sedan gäller humanitära insatser som krigsjukhus i fält etc, kanske det ska vara mer frivilligt för länder att engagera sig. Jag har inget känslomässigt motstånd att Sverige ang konflikter som inte angår oss, och där vi ej har militära styrkor, ändå bidrar med sjukvårdspersonal osv.

    ”… För att konkretisera. Ett medlemskap i NATO innebär att vi planerar vårt försvar tillsammans med andra, att vi är skyldiga att hjälpa allierade som angrips, och att vi kan få hjälp om vi angrips. Det säger inget om våra skyldigheter eller möjligheter att ingripa i konfliktområden utanför Europa…”

    Ett dylikt medlemskap för svenskt vidkommande har jag inget emot. Alls inte.

    ”… Insatserna i Afghanistan och Libyen är exempel på sådana insatser där vissa NATO-länder valt att stå utanför, medan andra icke NATO-länder valt att delta…”

    Intressant!

    ”… Snarast är det så att vårt icke-medlemskap i NATO sätter större press på oss att ställa upp när NATO kallar. NATO-länderna har sin säkerhetsgaranti. Vi måste försöka samla pluspoäng hos NATO genom att hjälpa till i förhoppningen att dessa poäng skall öka chanserna att vi får hjälp om vi behöver…”

    Detta är mycket intressanta och tänkvärda fakta och resonemang du framför. Verkligen tänkvärt.

    ”… När det gäller flyktingar är det ju som du själv konstaterar. De avtal vi ingått ålägger oss att ta emot en mindre mängd flyktingar. Men vi tar emot betydligt fler. Detta är dock inget som vi tvingas till på grund av våra avtal med andra länder. Det är något som våra politiker själva beslutat om…”

    Det känns mer eller mindre ljuvligt att jag har meningsfränder i denna, och måhända även andra kontroversiella frågor, där jag alltmer bistert börjat anse att våra kära politiker, inte minst de verksamma i riksdagen, har gett sig självt ett mandat som de rakt inte hämtat direkt från folket i form av folkomröstningar etc, utan blott genom att göra närmast hybris-aktiga tolkningar av vad olika valresultat kan tänkas innebära ang de folkvaldas rätt att föra hela landet i dramatiskt nya riktningar. Jag är verkligen glad över att sunt resonerande människor kan ha en samsyn med mig i frågor som dessa.

    ”… Jag ser det snarast som att EU här utgör den bästa chansen att tygla våra politiker i denna fråga, för i och med den fria rörligheten inom EU så är det inte bara en fråga för Sverige hur vi sköter vår migrationspolitik. Det rör alla EU-länder, och de flesta av dessa har en betydligt nyktrare syn på saken än Sverige.”

    Återigen för du fram mycket sunda tankar, som jag tackar för! Det enda jag här kan tillägga, är att trots att jag vill ha allt större suveränitet inom EU för dess medlemsländer, är just frågor om invandring och migration så kritiskt viktigt att jag hoppas att Bryssel och EU i stort ska ha en hämmande effekt på de länder som i något skede, i värsta fall, vill bedriva massinvandring och mångkultur i en sådan omfattning att detta högst sannolikt ger klart negativa sociala ringar på vattnet långt, långt utanför det aktuella EU-landets gränser. I dessa fall hoppas jag förvisso att Bryssel på olika vis kan ha en klart dämpande effekt på de supernaiva politiker som vid något viss tillfälle tyvärr härjar i något stackars EU-land.

    Överlag brukar jag ej ha problem med att samtala med mina medmänniskor, som jag ser det, men i ett land med ett närmast patologiskt inskränkt debattklimat, där de enda attityder och värderingar som offentligt tillåtts inte sällan är direkt skadliga för nationen – ex alla uttalat progressiva, liberal-dekadenta värderingar – känns det skönt att göra min medborgerliga tämma hörd. Därav vissa besynnerliga, verbala, vulkanliknande utbrott från min sida. 🙂

    Mvh

  15. 15 essenonvideri September 17, 2011 at 1:53 pm

    Thomas,

    Du behöver inte oroa dig för att trampa på några ömma tår vad mig anbelangar när du tar ut svängarna. Ibland kan det vara nyttigt med en verbal molotovcocktail, både för att provocera fram tänkande i nya banor och att utmana de alt snävare PK-gränserna för vad som är ok att tycka i Sverige.

    Det du framför i ditt senaste inlägg har jag egentligen inte så mycket att anföra mot. Jag misstänker att jag har en något mer EU-vänlig hållning än dig, men även jag föredrar ett EU som generellt är betydligt smalare än idag (om än vassare på vissa punkter).

    Skall man vara ärlig, och det skall man tycker jag, så har nog EU både för höger och vänster varit och är ett redskap för att få genom politik som man inte fått gehör för på hemmaplan. Jag minns själv att jag i början av 80-talet formulerade min uppfattnig om EG och senare om EU/EMU främst såg två fördelar med svensk anslutning, dels integrationen med de västliga demokratierna, dels en förväntan om att vår EU-anpassning skulle medföra att vi från vår socialistiska tillvaro närmade oss västlig mainstream ekonomiskt och politiskt.

    Därför röstade jag även ja till EMU, vilket jag hoppades skulle bakbinda alla svenska försök att föra en oansvarig ekonomisk politik. Med facit i hand var nog detta en felsatsning. Det visade sig nämligen att det stålbad som regeringen Bildt tog oss genom lade grunden till en ansvarsfull ekonomisk politik som inte ens Göran Persson riktigt kunde rå på, och som Reinfeldt och Borg fortsatt.

    EMU har fått dras med en rad riktiga drullputtar som med sin oansvariga politik har tillåtits föra hela det projektet till ruinens brant. Jag tycker nog fortfarande att Euron på lång sikt är ett naturligt steg för Europa, men på kort sikt är jag just nu hjärtligt glad att “min” sida förlorade EMU-omröstningen, och på några års sikt tror jag trenden kommer att vara att valutasamarbetet försvagas. Om det inte skall kollapsa måste nog ett antal länder knuffas ur båten.

    Den dag EMU åter skall ta fart måste samarbetet få växa fram organiskt, som en naturlig följd av att vissa länders ekonomi integrerats tillräckligt djupt, inte som ett verktyg för att driva fram den integrationen, och definitivt inte med några kalle anka ekonomier som medlemmar. Överhuvudtaget har nog EU fått växa för fort. Kandidatländer i östra centraleuropa borde ha fått stå på tillväxt ett bra tag (med frihandelsavtal o.s.v.) innan de blev fullvärdiga medlemmar.

    Så är det nog i många frågor. I och med att Sverige blivit mera likt andra Europeiska länder har dock initiativet flyttats. Tidigare var EU mera ett redskap för den svenska högern att flytta Sverige in mot mitten, medan det i övriga Europa snarare var en arena för den politiska vänstern att flytta sina länder från höger och in mot mitten (UK) eller från mitten och mot vänster. Lite så har det blivit även i Sverige.

  16. 16 Non serviam! September 21, 2011 at 3:28 pm

    Ett lika tragiskt som onödigt läge i politiken. Sverigedemokraternas inträde i Riksdagen borde ha utnyttjats av allianspartierna för att skapa stabila majoriteter vid för deras kärnfrågor viktiga omröstningar. Det hade endast krävt en mer sansad immigrationspolitik, och SD hade inte inneburit något större problem i övrigt. Men regeringen kunde helt enkelt inte stå emot det masspsykotiska hatet mot Sverigedemokraterna. Vad som är möjligt i varje grannland, tycks omöjligt i Sverige! Tragiskt…


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s





%d bloggers like this: