Varför prioriterar svenska barn annorlunda?

Barnfonden har gjort en stor undersökning där man frågar barn över hela världen vad de helst gör på sin fria tid. Vissa svar speglar de olika villkor som barn lever under. Hjälpa föräldrar och göra läxor är t.ex. mycket vanligare prioritering i fattigare länder. Något som är universellt är dock att det barn – fattig som rik – allra helst gör är att leka. Om barnet inte kommer från Sverige vill säga.

"-Jag behöver bara åka över halva världen, så får jag tillbringa lite tid med mamma och pappa"

Sverige sticker ut i undersökningen genom att svenska barn inte alls prioriterar lek högst. För svenska barn kommer ”resa” långt högre på prioriteringslistan. Varför är det på det viset? Den frågan besvarar inte undersökningen, men jag har ju min alldeles egen teori. En utlandsresa är ju praktiskt taget den enda chansen ett svenskt barn har att få umgås med sin familj.

Ett svenskt barn skyfflas in på dagis i späd ålder. Mamma och pappa är djupt upptagna med att göra karriär och förverkliga sig själv, eller åtminstone knega ihop till de höga skatter som krävs för att bl.a. finansiera frikostliga subventioner av dagis. Resultatet blir långa dagar på dagis och senare på skola/fritids. Familjen träffar man i bästa fall någon timme i slutet på dagen och på helgen, om man inte har en massa sport- och fritidsaktiviteter man skall hasta iväg till.

När man reser iväg till fjärran land, eller bara till annan ort i vårt eget Kungadöme, så befrias man från dessa bojor. Plötsligt får hela familjen tid att göra roliga saker tillsammans, och framförallt tid att bara umgås i lugn och ro. Äntligen har man tid för varandra. Detta tror jag är den främsta anledningen till att svenska barn, till skillnad från andra, skattar resandet så högt. I de flesta andra länder får barnen, åtminstone när de är lite mindre, chansen att umgås med åtminstone en av föräldrarna på ett helt annat sätt. Det ger dem en grundläggande trygghet som tillåter dem att prioritera lekandet istället för att nervöst söka den anknytning till sina föräldrar de aldrig fick som små.

Patrik Magnusson, oberoende konservativ

Ett vallöfte med krut i

Putin låter pengarna regna över sin krigsmakt

Inför det stundande presidentvalet i Ryssland lovar den segergaranterade kandidaten Vladimir Putin att fortsätta det upprustningsprogram för den ryska militären som han och efterträdaren Medvedev bedrivit sedan 10 år tillbaka. Under de kommande tio åren skall Ryssland skaffa 400 nya interkontinentala kärnvapenmissiler, 600 nya stridsflygplan (motsvarande ungefär 6 svenska flygvapen), samt en rad andra vapensystem, däribland atomubåtar och luftvärn med lång räckvidd.

Andra objekt på Putins shoppinglista har tidigare varit ett antal atomdrivna hangarfartyg, och specialdesignade arktiska brigader till Sveriges närområde. Det finns ingen större anledning att befara att detta skulle indikera ryska avsikter att angripa Sverige militärt, men det innebär att om de ryska avsikterna framöver skulle förändras till det sämre, så kommer deras förmåga att tillfoga vårt land stor skada att vara betydligt större än idag och framförallt igår.

Försvarsförmåga är något som tar lång tid att bygga upp. Det innebär att man när det gäller försvarspolitik måste vara förutseende. Den hotbild man i sin försvarsplanering har att utgå ifrån bör därför inte vara dagens, utan den som förefaller sannolik 10-20 år framåt i tiden. Framförallt gäller det att inte stirra sig blind på gissningar rörande avsikter hos länder som utgör potentiella hot (d.v.s. i praktiken alla länder som man inte har en stabil långsiktig allians med, eller som är etablerade stabila demokratier). Avsikter kan lätt misstolkas, och de kan förändras ganska snabbt beroende på olika inre eller yttre faktorer.

Det som bör avgöra nivån på vår försvarsförmåga är den militära styrka ett potentiellt hotande land kan sätta in mot oss. Om mitt sovrumsfönster ligger 5 meter ovanför marken och jag installerar en brandstege på väggen utanför mitt fönster vill jag att den skall vara 5 meter lång. Om brandrisken i mitt hus minskar eftersom jag slutat elda i min gamla kamin så innebär detta inte att jag kan minska brandstegens längd till 2 meter. Börjar det väl brinna så behöver jag alla 5 metrarna.

S-400, snart på en ö nära dig?

När Ryssland nu bygger ut sin militära förmåga så påverkar det deras förmåga att agera militärt mot oss. Med liknelsen ovan så ökar höjden på sovrumsfönstret. Det behövs en allt längre svensk stege för att klara sig ur knipan om branden skulle bryta ut. En längre stege i detta sammanhang är detsamma som ett starkare försvar, en förmåga att möta och slå allt mera omfattande angrepp mot oss. Därmed inte sagt att sannolikheten för en brand ökat.

Ryssland har nu hållit på i ett decennium att återta sin militära förmåga. Ännu återstår en bra bit till den militära koloss som Sovjetunionen utgjorde, och det kommer det nog att göra även efter Putins nya tioårsprogram, men riktningen är otvetydig. För vart år som går ökar den ryska förmågan, medan den svenska fortsätter att avta. Så har det pågått i tio år, och så verkar det få fortsätta i tio år till, utan att våra politiker vaknar upp och kommer till insikt att det är dags att börja återta vår förmåga. Det har det varit i tio år nu.

Svensk försvarspolitik – en tomhylsa

Vad Sverige nu skulle behöva är en bred prestigelös uppgörelse mellan alliansen och Socialdemokraterna, en uppgörelse som förutsättningslöst tittar på vår försvarsförmåga, och finner en långsiktigt hållbar modell att bygga vidare på som inom de nästkommande 20 åren gradvis kan återge oss ett starkt försvar. Det är dags att lägga prestige och ideologiska skygglappar åt sidan och börja ta ansvar för riket.

Alliansregeringen bör nog vara beredd att ompröva sin reform rörande personalförsörjningen. Nuvarande inriktning med enbart ett yrkesförsvar visar alla tecken på att inte hålla måttet. Det blir för dyrt, och det verkar svårt att rekrytera tillräckligt med soldatar och framförallt soldater med rätt kvalifikationer. Och ärligt talat, vad hade man väntat sig? Att grädden av Sveriges ungdom skulle stå i kö för ett uselt betalt tidsbegränsat arbete hos en arbetsgivare i ständig kris bara för chansen att få riskera livet i operationer i yttre Långtbortistan?

Tvingas man skrapa längst ned i tunnan när man rekryterar blir inte en yrkesarmé särskilt professionell

Jag inser också att ett rent värnpliktsförsvar innebär problem vid internationella insatser, eftersom värnpliktiga inte kan kommenderas att tjänstgöra utomlands, och att det sannolikt kommer att behövas anställningsformer parallellt med ett värnpliktssystem för att lösa internationella uppdrag. Samtidigt bör man komma ihåg att Sverige under det kalla krigets tid förmådde rekrytera och hålla stora numerärer FN-trupp på uppdrag runt världen utan yrkesarmé, och Finland gör det än idag.

Socialdemokraterna bör samtidigt vara beredda att ompröva sin dogmatiska neutralitetspolitik. Inte ens under det kalla kriget då Sverige faktiskt hade ett starkt försvar var det någon i ansvarig ställning som på allvar trodde på och planerade för att Sverige på egen hand skulle stå emot ett sovjetiskt angrepp. Inte minst socialdemokratiska makthavare lät arrangera samarbete under täcket med NATO. Idag framstår ett självständigt försvar som än mer verklighetsfrämmande. Sverige bör fördjupa samarbetet med främst Finland och Norge, men också som en slutgiltig återförsäkring ansluta sig till NATO.

Samtliga parter bör också allvarligt pröva den ensidiga inriktningen på internationella insatser. Försvarets främsta uppgift bör alltid vara värnandet av det egna territoriet. Jag har inget emot internationella insatser. Tvärtom finns det flera skäl att fortsättningsvis delta i sådana insatser. Det kan förhoppningsvis göra nytta i det område man ingriper i, det ger våra soldater viktiga erfarenheter, och det stärker våra band med de andra demokratier vars hjälp vi en dag kan behöva lita till. Det får dock inte ske till priset av den nationella försvarsförmågan.

Slutligen måste alla parter inse att ett återupprättande av en svensk försvarsförmåga inte är gratis. Vill vi kunna värna vår suveränitet måste vi också vara beredda att betala notan. Sverige satsar idag omkring 1½ % av vår BNP på försvaret. Normal NATO-nivå är omkring 2 % (och det är uppenbart otillräckligt). Under tidigare delen av kalla kriget låg våra försvarsutgifter runt 5-6 % av BNP, under senare delen på omkring 3 %. Exakt vad det skulle kosta att återskapa ett svenskt försvar kan jag inte svara på, men det är nog inte orimligt att tänka sig att det kan komma att kosta dubbelt mot idag, och ännu mer om vi envisas med att stå utanför västligt försvarssamarbete.

Patrik Magnusson, oberoende konservativ

Två partier i djup kris

Fyra svenska partier fann sig efter senaste valet mer eller mindre tilltufsade. Två av dessa, (c) och (v), har genomfört ordnade ledingsskiften och kan nu fokusera sin energi på att formulera sin framtida politik. Två partier, (s) och (kd), har haft det betydligt jobbigare att hitta fast mark under fötterna.

Juholt - Roten till sossarnas problem, eller bara symptomen?

Socialdemokraterna sökt med ljus och lykta efter en ny ledare sedan Sahlin tvingats bort. På sitt slutna, nästan sektliknande manér, tog de fram och presenterade i sista sekund innan sin kongress i början av 2011 sin nya ledare, Håkan Juholt. För att göra en kort historia ännu kortare visade det sig att det valet inte blev riktigt den succé man tänkt sig. Om Göran Persson lyckades göra ett 35%-parti av ett 40%-parti, och Mona Sahlin ett 30%-parti av ett 35%-parti, så var Juholt på god väg att göra ett 25%-parti av sitt 30%-parti.

Till sist fick även Juholt gå, utan ens en chans att visa vad han går för i ett val. Trixandet och svamlandet blev till sist för mycket för det hårt prövade partiet. Helt går det inte heller att frigöra sig från misstanken att Juholt, med sina fel och brister, föll offer för en mycket förslagen och intensiv smutskastningskampanj med rötter i fraktionsstrider i det egna partiet. Att borgerligheten skulle ligga bakom kampanjen kan lätt avfärdas, med tanke på hur bra det varit för oss om Juholt fått sitta kvar.

Med Stefan Löfven får (s) ett nytt oprövat kort på högsta posten. Det är frestande att förutspå att det inte gärna kan bli värre än med Juholt. Löfven verkar i vart fall mindre fladdrig än föregångaren. Det finns dock två faktorer som gör att det nog är för tidigt för sossarna att ropa hej än. För det första är detta en tillfällig lösning. Fortfarande återstår att hitta en långsiktig lösning som partiet kan enas kring.

För det andra döljer de ständiga ledarkriserna i partiet det faktum att sossarna har betydligt mer djupgående problem att brottas med. Visst måste det kännas bekvämt att kunna skylla alla motgångar på en inkompetent lagledare. Hade det bara varit en ledare som kört i diket kanske denna teori kunnat ha viss trovärdighet, men nu är det ju inte bara under Juholt som sossarna rasat. Förr eller senare tvingas nog sossarna se sanningen i vitögat. Det är dem och deras politik det är fel på, inte bara deras ledare.

Väljarna sviker sossarna, inte bara för att de saknar tilltro till de ledare partiet utser, utan för att de gamla sosseidealen inte längre lockar svenskar på samma sätt som tidigare, i en tid där det blir allt mer svårt att isolera sig från omvärlden och där allt fler svenskar lär känna andra länder och andra lösningar än de socialdemokratiska. Det är helt enkelt svårare att övertyga folk som har sett andra alternativ att Unga Örnar, SSU, LO, Domus och Fonus är enda vägen till lycka och välstånd.

Rent demografiskt har sossarna också en svår uppgift. Likväl som det idag är mycket svårare att samla stora väljarskaror på en politik som ensidigt värnar böndernas intressen än vad det var för 100 år sedan, så blir det allt svårare att locka folk till ett parti som säger sig värna industriarbetarnas intressen. De blir ju också allt färre. Faktum är att ur detta perspektiv så har sossarna faktiskt lyckats avvärja raset i Sverige förhållandevis länge. Tittar man på våra grannländer i Norden har sossarna där gått samma väg, bara lite tidigare.

Att uppdatera sossarnas politik till 2000-talet är ingen enkel match, inte minst som att verkligheten sprungit ifrån ideologin, vilket medför att man tvingas välja mellan att offra ideologin eller verklighetskontakten. Inget roligt val för en sosse. Det är upplagt för saftiga revirstrider mellan höger och vänster, mellan flummare och gråsossar, mellan bruksorter och storstäder.

Ändå skall man nog inte överdriva förhoppningarna om en total kollaps för det gamla statsbärande partiet. Senaste tidens opinionsundersökningar visar att det ännu finns 20-25% av valmanskåren som är blint troende sossar, som absolut aldrig kan tänka sig överge partiet oavsett vad det skulle ta sig för, för det är så många som idag stödjer sossarna, och efter det gångna året torde endast de mest genomindoktrinerade hålla fast vid partiet. Min gissning är att sossarna bara de kan lugna ner den interna turbulensen kommer att stabilisera sig runt 30%-nivån.

Odell - på väg ut i kylan?

Då är läget inom Kristdemokraterna betydligt allvarligare, och detta inte bara för att man är ett mindre parti som inte har råd att förlora särskilt många väljare utan att åka ut i kylan. Precis som andra partiledare som misslyckats att leverera så kom Göran Hägglund att ifrågasättas och slutligen utmanas. Till skillnad från andra partiledare lyckades han dock klamra sig kvar. I dagarna avgjordes partiledarstriden med utmanaren Mats Odell till Hägglunds fördel.

Inte heller Kristdemokraternas problem beror dock i första hand på partiledaren. Kanske hade Odell kunnat göra ett bättre jobb som partiledare. Bland de yngre kristdemokraterna finns definitivt de som kunnat göra det. Men oavsett vem som leder KD så har denne en rad problem att ta tag i. KD är ett splittrat parti. Frågan är om det finns någonting överhuvudtaget som förenar de många falangerna i partiet, den allianslojala partiledningen, den kristna biståndsvänstern, den kristna moralhögern, och det mera klassiskt konservativa KDU.

Än mer allvarligt än denna ideologiska splittring är den partikultur som verkar råda i partiet. Den skenhelighet, konflikträdsla, dogmatism och intrigspel som tycks förpesta så många arbetsplatser inom Svenska Kyrkan verkar ha en bördig jordmån inom det parti som säger sig står för kristna värderingar och värna etik och moral. KD har under Hägglunds tid inte klarat att hantera de idéskillnader partiet har internt, och de kompromisskrav koalitionsregerandet kräver på ett professionellt sätt. Häri ligger Hägglunds misslyckande, snarare än i dåliga idéer eller oskickligt debatterande.

Det krävs åtminstone tre dimensioner för att begripa det splittrade kd

Att kd som 5%-parti blir överkörda allt som oftast när de är oense med koalitionsbröderna är egentligen inte ägnat att förvåna. Istället för att ärligt berätta för väljarna hur det ligger till, så har man gång efter annan från kd:s sida låtsats som om man varit överens med moderaterna & co. Istället för att t.ex. säga att man inte vill ha någon abortturism till Sverige utan tvärt om minska antalet aborter, men att man inte lyckats få gehör hos övriga regeringspartier, så påstår man sig stödja abortturism. Inte undra på att väljarna känner sig lurade. Jag tror att väljarna kan köpa att man måste kompromissa och att man inte kan få genom allt, särskilt när man är liten. Men när kd inte ens står upp för de idéer man gick till val på, så skadas förtroendet.

Internt finns också denna rädsla för öppna åsiktsskillnader, vilket inte minst den nu avslutade partiledarstriden visat. Istället för att se Odells utmaning som ett tillfälle att bryta idéer, arbeta fram en enad linje, och sakligt bedöma de två kandidaternas politiska profil och personliga egenskaper, för att sedan välja den bäst lämpade, så har Odells utmaning betraktats som förräderi, bemötts med tjuv- och rackarspel och tycks nu också utmynna i en utrensning av de som visat sig ”illojala”.

Detta är en djupt osund partikultur som kan, och bör, kosta kd platsen i Riksdagen. Den avgångne partisekreteraren Lennart Sjögren fick med sina utskällningsmail personifiera denna kultur, men han kan ogärna lastas för vad som nu sker. Det tycks som detta är ett mera utbrett allmänt drag som kd måste arbeta stenhårt med att få bort om de skall ha någon framtid. Hur man klarar att hantera efterdyningarna av partiledarstriden blir ett viktigt test.

För Odells supportrar gäller att acceptera utslaget och arbeta med Hägglund för att konstruktivt formulera en politik som kan attrahera fler väljare. Den segrande falangen har den, givet partikulturen, svårare uppgiften. De måste förmå att hela såren efter striden, att få förlorarna att känna sig som en viktig och välkommen del i partiet. Dessa måste också få tillgång till viktiga poster i partiet, och chans att få gehör för sina förslag. Om de rensas ut och betraktas som förrädare kommer sprickan att bestå, och partiet riskerar att helt falla samman. Frågan är dock om det vore en dålig utveckling.

Patrik Magnusson, oberoende konservativ

Intressant feministiskt prejudikat

Sjöstedt visade sig till sist vara numret större än Dinamarca

Så har vänsterpartiet slutligen valt sig en ny ledare. Det blev till sist den favorittippade Jonas Sjöstedt som med bred majoritet fick förtroendet. Därmed tvingas jag erkänna att jag gissade fel. Jag trodde att ideologisk dogmatism skulle fälla avgörandet till Rossanna Dinamarcas fördel. Vänsterpartiet är att gratulera till en kompetent ledare. Jag ser nu med spänning fram emot att se om Sjöstedt vågar ge sig på en uppgörelse med kommunismen i sitt parti, och vad som då händer.

Annars är det ju ett intressant prejudikat att det parti som mer än andra riksdagspartier förknippats med feminismen i valet mellan en kompetent man och en mindre kompetent kvinna väljer mannen. Enligt alla genusteoretiska modeller borde det bara ha funnits ett möjligt val i denna situation – att välja kvinnan, för att hon är just kvinna. Inte minst med tanke på att den avgående ledaren är manlig.

Därmed måste det ju bli rejäl uppförsbacke för alla som, likt vänsterpartiet, förordar kvotering av kvinnor till olika poster runt om i samhället. Om nu vänsterpartiet tillät sig att låta resultat gå före feministisk dogm, varför skall då inte privata företag tillåtas göra detsamma. Man skall leva som man lär. Här kan ju Centern agera förebild. De valde inte partiledare efter kön, utan efter vem som de trodde var bäst lämpad.

Patrik Magnusson, oberoende konservativ

Omröstning: Svenska monarker

Ärade läsare. Med detta testar Esse Non Videri ett nytt grepp, nämligen att erbjuda omröstningar. Faller detta väl ut kan det nog komma att bli ett återkommande inslag. Temat för denna första omröstning mynnar ut från en diskussion med anledning av min nyhetskrönika för 2011 och handlar om svenska monarkers insatser. Ett särskilt tack till Erik Rune för idén.

Det går bra att kommentera sin röst för den som så önskar. Särskilt för de som väljer alternativet “någon annan” kan det ju vara värdefullt att åtminstone få tala om vem denne någon är.

 

Bakgrunden till att ämnet kom upp i nyhetskrönikan var naturligtvis det gångna årets intensiva och smutsiga kampanj från republikanerna mot kungahuset. Här och här kan läsas ett par debattartiklar som reagerat mot drevet:

 

 

Patrik Magnusson, oberoende konservativ

2011 – En personlig nyhetskrönika

Året 2011 får nog sägas ha varit ett händelserikt år. För en nyhetsmissbrukare som undertecknad är detta både stimulerande och en smula besvärande (=tidskrävande). Om det är enkelt att peka ut det gångna året som händelserikt så är det svårare att avgöra om det varit ett bra år eller ej. Vi har sett händelser som varit avgjort tragiska, andra som varit glädjande, och dessutom en hel del som ännu inte går att värdera. Nedan följer mina reflektioner på ett antal av dessa händelser. Som alltid när man gör samanställningar av denna typ går det inte täcka in allt, utan det blir ett urval styrt av mina subjektiva intressen.

Gott nytt år önskar Esse Non Videri

Kriget mot terrorismen

Globalt sett är det tre teman, delvis sammanflätade, som präglat året 2011, kriget mot terrorismen, den arabiska våren och skuldkrisen. Kriget mot terrorismen har rasat med varierande intensitet sedan 2001. Praktiskt taget hela världen har utgjort krigsskådeplats, men mest intensiva har striderna varit i Irak och Afghanistan. Det har varit ett krig väldigt olikt det ”normala” konventionella kriget. Visst har arméer marscherat och utkämpat slag, men de flesta striderna har varit små skärmytslingar mellan västliga eller västunderstödda arméer och olika typer av milis- och rebellgrupper.

Kriget har också utkämpats på många andra arenor än på slagfältet. Det har varit ett underrättelsekrig och ett propagandakrig. Det har framförallt varit ett terrorkrig, där de islamistiska terroristerna slagit blint mot civila mål, någon enstaka gång uppmärksammade dåd i Västeuropa eller USA, men den övervägande delen mot mål i länder som Irak, Pakistan och Afghanistan.

2011 kan komma att visa sig bli ett avgörande år i detta krig. På våren dödas terrorledaren Usama bin Laden av amerikanska specialstyrkor i hans hem i Pakistanska Abottabad. Han har då varit världens mest efterspanade person i nästan 10 år. Det är en symboliskt viktig seger för USA och dess allierade. I praktiken har al-qaeda sedan många år varit kraftigt ansatt av amerikanarna och inte förmått genomföra några spektakulära dåd i väst. Istället har de varit ständigt jagade och regelbundet fått se ledare på hög och medelhög nivå skjutas av. Till i år hade dock det högsta hönset undkommit, och därmed gjort det svårt för USA att utropa sin seger. Med bin Laden i trofésamlingen kan nu USA göra just detta.

Det öppnar upp för en avveckling av USA:s engagemang i de två huvudkrigsskådeplatser man varit engagerat i sedan 2001. Insatsen i Irak avslutades officiellt i december 2011. Även här kan USA på goda grunder se sig som segrare. Förvisso har det varit en stundtals besvärlig och smärtsam resa, men till sist lyckades amerikanarna med en kraftansträngning 2007 stabilisera situationen i Irak. Sedan dess har USA varit på väg därifrån, både av egen önskan, och på begäran av den irakiska regeringen. Nu vilar ansvaret för att förvalta den bräckliga ordning och den unga demokrati som amerikanarna lämnar efter sig på irakierna själva. Hur detta kommer att gå återstår att se.

Även den amerikanska närvaron i Afghanistan torde lida mot sitt slut. Ännu torde det dröja ett par år innan de sista västliga trupperna lämnar landet, men allt pekar nu i den riktningen. Afghanistan är en notoriskt svår plats att pacificera. Britterna har försökt. Ryssarna har försökt. Nu har USA försökt. Ingen har lyckats, och kostnaderna har varit stora. Allt talar för att USA och dess allierade febrilt letar efter en utväg ur Afghanistan, en utväg som helst bör se ut åtminstone som ett oavgjort resultat.

När USA 2001 ingrep i det redan då av inbördes strider sönderslitna landet så var motiveringen att gripa bin Laden och hans terrornätverk. Nu är bin Laden död. Därmed kan USA på goda grunder hävda att uppdraget är slutfört och åka hem. Problemet är bara att under resans gång så har uppdraget utvidgats. Den fanatiska talibanregimen störtades som en följd av USA:s ingripande. I dess ställe kom en hjälpligt folkvald regim som sin medeltida mentalitet och korrupta läggning var ett klart fall framåt jämfört med de totalitära fundamentalister som föregick dem.

Inte desto mindre överlevde talibanerna, nu som gerilla, och bibehöll ett starkt stöd i delar av landet. FN-trupper sattes att försöka skydda befolkningen mot gerillan och hjälpa regimen att slå ned den och skapa fred i landet. Detta har väl lyckats sådär. Regimen har överlevt, och stora delar av landet har kunnat hållas relativt lugnt och säkert. Befolkningen i dessa områden har fått det överlag bättre. Gerillan har dock inte kunnat besegras, och allt tyder på att den kommer att kunna fortsätta att terrorisera Afghanerna under överskådlig tid.

Att lämna Afghanistan är därför inte någon okomplicerad historia. Stora delar av befolkningen vill ha västs hjälp att utveckla sitt samhälle och att hålla talibanerna borta. Om väst packar ihop och åker hem lämnar vi dessa i sticket. Risken är stor att talibanerna då kan återkomma till makten. Det innebär att de åter kan sätta sitt land på kurs mot medeltiden. Det innebär också att de afghaner som på olika sätt samarbetat med FN-trupperna och regeringen utelämnas till talibanernas godtycke och hämnd.

Ändå talar allt för att detta är vad som kommer att ske. Afghanistan är inte av den strategiska digniteten att det kan motivera de ansträngningar omvärlden gör år ut och år in. Säkerligen kommer USA och dess allierade att försöka stödja regimen på olika sätt i hopp om att den skall överleva, men tiden för operationer med stora trupper torde vara över. För Sveriges del innebär detta naturligtvis att även vår närvaro där lider mot sitt slut. Ensamma kan vi lite göra.

Den rådande islamistiska impotensen illustreras av det faktum att årets mest uppmärksammade terrordåd inte var ett islamistiskt dåd, utan ett verk av en sinnesjuk islamhatande norrman, som i juli dräpte närmare hundra landsmän i två vansinnesdåd. Dessa måste med en skandinavs perspektiv betraktas som årets absoluta lågvattenmärke. En ohygglig tragedi och en ohyggligt omänsklig och bestialisk handling. Må kräket ruttna i fängelset för all tid och evighet!

Naturligtvis gjordes försök att politisera det hela, både från extrema invandarhatares håll (som försökte ursäkta dådet med allt elände som invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet ställer till med) och från vänsterhåll där man med liv och lust försökte utmåla allt och alla till höger om socialdemokratin som mer eller mindre suspekta anhängare till terroristen. Lyckligtvis föll det mesta platt till marken, och den bestående strömningen är en av universell medkänsla med offren och uppslutning kring demokratins ideal.

Med detta inte sagt att vi kan slå oss till ro och betrakta den militanta islamismen som besegrad och ofarlig. Det är den inte. Dess hatiska idéer ligger och pyr här och var, även bland personer som sökt och fått en fristad här hos oss. Enskilda dårar som radikaliseras och som försöker sig på ett terrordåd kommer vi nog att få leva med under lång tid. Det är bara drygt ett år sedan vi i Sverige hade kunnat drabbas av en tragedi av samma magnitud som Norge drabbades av i somras, signerad ”islamismen”.

Den arabiska våren

I slutet av 2010 inleddes en rad händelser som kom att prägla 2011. Det började i Tunisien, en sedan länge tämligen hård och korrupt diktatur, där missnöjet i december 2010 bubblade upp till gatuprotester. Efter misslyckade försök att med våld kväsa protesterna insåg president Ben Ali snart vad klockan var slagen och gick i januari 2011 i exil. Detta blev bara början på en våg av förändring som kom att svepa över stora delar av mellanöstern.

Nästa land som strålkastarljuset föll på var Egypten. Där blossade protesterna upp på allvar i januari och Tahrirtorget blev ett begrepp över världen. President Mubarak försökte med en kombination av repression och eftergifter rida ut stormen, men tvingades till sist bort av militären som utlovade fria val. En rad andra länder upplevde liknande protester under våren 2011. Vissa lyckades med skickligt politiskt fotarbete kanalisera protesterna till konstruktiva reformer och undvika katastrof, andra försökte med varierande framgång kväsa upproren med våld.

Det lilla öriket Bahrain tog hjälp av Saudiarabien att slå ned sina revolutionärer, något man tilläts göra i relativ tysthet eftersom landet är strategiskt viktigt och för att de huvudsakligen shiitiska protestanterna befarades gå Teherans ärenden. Marocko, Libanon, Jordanien och Oman är exempel på länder som på i huvudsak fredlig väg kunde lösa sina oroligheter. Även Irak och Algeriet tycks i stort ha ridit ut stormen.

Mer våldsam blev utvecklingen i Libyen, Syrien och Yemen. I Libyen utbröt protester i februari och oppositionella tog snabbt kontrollen över rikets andra stad Benghazi. Gaddafiregimen försökte slå ned upproret med våld, men misslyckades och landet drev snabbt mot inbördeskrig. Regimen kunde snart systematiskt börja återerövra rebellterritoriet tack vare sin kontroll över de väpnade styrkorna, inklusive flygvapnet som sattes in mot civila mål. Regimens brutalitet i bekämpandet av det folkliga upproret ledde till kraftiga reaktioner från omvärlden, till att libyska ämbetsmän hoppade av och stridsflygare deserterade. I mars enades FN om att etablera en flygförbudszon för att hindra Gaddafi att sätta in sitt flyg mot befolkningen.

Frankrike och Storbritannien tog ledningen för den koalition som formades för att övervaka flygförbudszonen och skydda befolkningen. USA lät sig motvilligt släpas med men drog sig senare till stor del ur. En rad andra europeiska länder anslöt sig så småningom, däribland Sverige. Koalitionen tillät sig en vid tolkning av sitt mandat och angrep Gaddafitrupper från luften.

Detta vände krigslyckan, men visade också på en enorm skillnad i kapacitet när USA deltog aktivt och när de inte gjorde det. Ensamma hade européerna svårt att hejda diktatorns framfart. Olika länder i koalitionen satte olika begränsningar för sina styrkors agerande. Sverige tillät till exempel bara flygspaning, medan Danmark och Norge tillhörde de mera aktiva i attackrollen. Specialstyrkor från en del koalitionsländer opererade också på marken till stöd för rebellerna. Till sist föll regimens motstånd samman och diktatorn sköts ihjäl.

Även i Syrien och Yemen har det varit blodiga sammandrabbningar, men där har regimen, hittills, i huvudsak vägrat att vika sig. Yemens president Saleh tycks dock till sist ha tvingats lämna ifrån sig makten, men ännu är det osäkert vad som kommer istället. I Syrien klamrar sig president al Assad kvar vid makten och slår med stor brutalitet mot sitt eget folk. Striden om Syrien är dock långt ifrån avgjord. Protesterna fortsätter och Syrien har stängt av från Arabförbundet.

En rad diktatorer har således fallit, andra har tvingats till reformer och ytterligare andra sitter nog och bläddrar i resekatalogerna för att hitta en mysig plats att gå i exil i under 2012. Så långt är allt gott och väl. Inget av detta har dock kommit gratis. I Egypten fick nästan 1000 människor sätta livet till, i Yemen hittills nästan 2000, i Syrien 4000-5000. Det Libyska inbördeskriget skördade uppemot 30000 offer. Till detta kommer drygt 300 personer i en rad andra länder, främst Tunisien.

I många länder är utgången ännu oviss. Gamla regimer har på olika sätt försökt klamra sig kvar vid maktens köttgrytor. I vissa fall, t.ex. Egypten, har militären spelat en huvudroll. I de flesta fall kvarstår betydande osäkerhet kring vad de oppositionella krafter som nu gör anspråk på att få ta del i styret av sina länder står för. En del är genuina demokrater. Andra är sannolikt lika despotiskt lagda som de regimer de störtat. Värst av allt finns det i många länder fanatiska islamister som om de får makten riskerar att förvandla sina länder till en totalitär teokrati som får de störtade diktatorerna att framstå som snälla mysfarbröder.

Skuldkrisen

Världsekonomin har annars spelat en central roll under året. Ett år som började hyggligt med fortsatt återhämtning efter den dystra lågkonjunkturen 2009 förbyttes från sensommaren i ett gastkramande drama. Det började då stå allt mera klart att marknaden inte längre kände sig bekväm med de skuldberg som ett stort antal länder tillåt sig att bygga upp, och började få skrämselhicka. Värst till ligger Grekland som allt sedan landets inträde i EMU notoriskt vanskött sina finanser och fifflat med bokföringen, men även länder som Spanien, Portugal, Italien, Irland och Storbritannien ligger riktigt risigt till. Värsta av allt, världens största ekonomi, det lokomotiv som brukar dra världsekonomin framåt, USA, lider också av skenande budgetunderskott och massiva skulder.

Greklands kris har kommit att bli EU:s kris. Greklands ekonomi kan nämligen inte haverera utan att det får konsekvenser för övriga Europa. Banker som lånat ut hejdlöst till Grekland och de andra slösarna vid Medelhavet riskerar att gå omkull, vilket i sin tur kan sätta igång en recession i hela Europa. Alltså stödpaket. EU-länderna har sprungit benen av sig för att få skicka stödpaket till Grekerna, som dock varit ganska kallsinniga eftersom EU envisas med att kräva motprestationer i form av lite bättre budgetdisciplin.

Den ekonomiska krisen har blivit till en politisk kris. Hela det europeiska projektet är i gungning. Ingen utom svenska folkpartister vill längre ta i Euron med tång, och kontinentens spara- och slösaländer befinner sig i luven på varandra. Varför skall vi betala för er oansvarighet frågar sig tyskarna? Varför ska vi själva behöva betala för vår oansvarighet kontrar grekerna? Ni har ju alltid gjort det åt oss förut. Inte blir klimatet heller bättre av att grekiska tidningar avbildar den tyske kanslern Merkel i nazistuniform.

Det finns helt klart en del att göra för att få Europa på fötter, det alldeles oavsett om Euron kraschar, om vissa länder väljer att lämna valutasamarbetet, eller kastas ut från det, eller om man med nödhjälp förmår lösa de akuta problemen och hålla ihop skutan. Några snabba enkla lösningar torde dock inte stå att finna. Istället handlar det om en mängd jobbiga och tråkiga långsiktiga lösningar som budgetdisciplin, förbättrad konkurrenskraft, bättre utbildning, mera forskning, och bättre incitament för utbildning, arbete och företagande. Lite som det alliansen har skänkt Sverige, och som gör att vi är ett av de få länder som faktiskt går bra i dagsläget.

Europa må befinna sig i kris, men frågan är om inte USA ligger ännu sämre till. Sedan Obama tog över rodret i Vita huset har budgetunderskottet och statsskulden skenat. Hans föregångare var förvisso inget föredöme vad gäller hushållning, men att som demokraterna och dess svenska beundrare lägga all skuld för den amerikanska ekonomins sorgliga tillstånd på hans axlar tre år in på efterträdarens mandatperiod är lite magstarkt.

Under de åtta år Bush styrde USA låg budgeten med ett genomsnittligt underskott på 250 miljarder $, eller omkring 2% av BNP. Obama har under sina tre första år haft ett genomsnittligt underskott på drygt 1300 miljarder $, eller omkring 9% av BNP. Statens intäkter har med mycket små variationer legat runt 33% av BNP både under Bush och Obama. Det som skiljer dem åt är att Obama kraftigt ökat utgifterna från 35% av BNP i snitt under Bush till 42%. Det är om detta striden står mellan Obama och den republikanska kongressen. Republikanerna vill minska utgifterna till den nivå som var före Obama, medan presidenten vill öka skatterna för att matcha hans ökade utgifter.

Ett dödläge har infallit där ingendera parten har varit villig att ge vika, eller ens kompromissa. Med endast knapp nöd har staten undgått att tvingas ställa in betalningarna då man in i det sista misslyckats att nå överenskommelser som tillåter staten att öka sin upplåning. Här måste båda parter acceptera sin del av skulden för att det blivit som det blivit. När underskottet skenat iväg som det har gjort är det orimligt att tänka sig att det går att lösa utan att höja skatter eller utan att skära rejält i utgifterna. Här skulle båda sidor behöva svälja det beska pillret och för nationens bästa göra rejäla eftergifter för att snabbt minska underskottet dramatiskt.

Lite valresultat från 2011

Under året har val hållits i ett antal länder runt världen. Jag kommer att uppehålla mig vid det kanske viktigaste av dessa, valet i Ryssland, men först några ord om andra val. Bland de länder som hållit val under året kan nämnas våra nordiska grannar Danmark och Finland, och länder som Canada, Spanien, Portugal, Polen och Kroatien.

I Finland blev det populistiska partiet Sannfinländarna valets stora skräll, men i slutändan kom regeringen att bildas av en sexpartikoalition ledd av det konservativa samlingspartiet ned stöd av bl.a. socialdemokraterna, men med sannfinländarna i opposition.

I Danmark segrade vänsterkoalitionen och gjorde därmed slut på 10 år av borgerligt styre. Den nya regeringen har redan haft en del bekymmer med sina ministrar. Den först tilltänkte finansministern stoppades på grund av hans kontakter med kriminella MC-gäng. Sedan dök det upp uppgifter om att näringsministern, tillika förre ledaren för Danmarks Kommunistiska parti, Ole Sohn, under 80-talet tagit emot stora summor pengar från Sovjetunionen, något som i mina ögon knappast borde ta någon med överraskning.

Presidentvalet i Portugal blev en seger för den konservative kandidaten Cavaco Silva. Även i grannlandet Spanien blåste högervindar i parlamentsvalet och ledaren för konservativa Partido Popular Mariano Rajoy kunde bilda regering. Även i Canada och Polen segrade borgerliga partier, medan valet i Kroatien blev en seger för en vänsterkoalition.

Parlamentsvalet i Ryssland blev som väntat en seger för Rysslands starke man Vladimir Putin och hans parti Förenade Ryssland som behöll sin majoritet i Duman, men som ändå tappade betänkligt i stöd. Precis som vid tidigare val i Ryssland under Putins senare tid vid makten har det förekommit rapporter om omfattande valfusk till förmån för hans parti, vilket denna gång lett till omfattande protester i Moskva och St. Petersburg med krav på omval.

Ryssland har långt kvar till demokrati, och tycks dessutom mest röra sig i fel riktning i detta avseende. Förutom valfusk finns omfattande problem med bl.a. pressfrihet och besvärande hög dödlighet av onaturliga orsaker för självständiga journalister och oppositionella. Samtidigt kan noteras att det knappast finns någon demokratisk opposition att tala om som man kan sätta sitt hopp till. De största oppositionspartierna i Duman efter senaste valet är kommunistpartiet (19%), ett rättvist Ryssland (13%) och Zjirinovskis Liberaldemokrater (12%). Av dessa kan endast ett rättvist Ryssland, som är socialdemokratiskt, beskrivas som anhängare av demokrati. Kommunistpartiet behöver knappast kommenteras, och liberaldemokraterna är sitt namn till trots ett ultranationalistiskt och auktoritärt parti. Det liberala Yabloko samlade endast 3% av väljarna och klarade därmed inte spärren till parlamentet. Det är onekligen svårt att se positivt på utvecklingen i Ryssland.

Andra händelser på den internationella scenen

Av de andra händelser som året haft att bjuda på är det en brokig samling som på ett eller annat sätt särskilt fastnat i mitt medvetande. En dramatisk och tragisk händelse var otvivelaktigt den svåra jordbävningen och efterföljande tsunamin som drabbade Japan i mars. Jordbävningen med en magnitud på 9.0 är en av de kraftigaste uppmätta i världen. Den skedde 72 km utanför Japans östkust och orsakade en tsunami med upp till 40 m höga vågor. Stora delar av kusten träffades av vågor på mellan 5 och 15 meter, ofta betydligt högre än vad olika skyddsvallar var konstruerade för.

Tack vare varningssystem hann många sätta sig i säkerhet, men många som ignorerade varningen, inte hann undan, eller underskattade hur långt från kusten vågen skulle nå fångades av vattenmassorna och spolades ut till havs. Uppemot 20 000 människor omkom. Det som kom att fånga medias uppmärksamhet var dock inte främst denna katastrof i sig, utan de problem den orsakade i kärnkraftverket i Fukushima.

Även kärnkraftverkets skyddsvallar var för låga och de översvämmades av tsunamin. Detta orsakade störningar i reaktorernas reservkraftförsörjning och ledde till problem med kylningen för de tre reaktorer som var i drift. Utan tillräcklig kylning stiger temperaturen i reaktorhärden och trycket i reaktorbyggnaden. Resultatet blev explosioner, utsläpp av radioaktiva gaser och härdsmälta. Ingen dog av själva kärnkraftsolyckan, men ett 40-tal arbetare skadades under arbetet med att hantera olyckan. Jämfört med effekterna av Tsunamin var skadorna således blygsamma, men ändå är det just den som etsat sig fast i folks medvetande.

Att så är fallet har säkerligen med medierapporteringen att göra. Det finns i den numera tämligen miljöpartistiskt lagda journalistkåren ett starkt intresse av att piska upp fruktan för kärnkraften. Det saknas heller inte exempel på överilade beslut som fattats i panik efter händelserna i Japan. Tyskland beslöt inom kort att helt avskaffa sin kärnkraft, som står för 25% av landets elproduktion (kol står för över 60%) till 2022. Den tyska energipolitiska härdsmältans konsekvenser kommer sannolikt att bli mer kännbar än den i de tre japanska reaktorerna.

2011 visade sig bli ett jobbigt år för många av världens riktiga skurkar. Som redan konstaterats så lämnade både Usama bin Laden och Muammar Gaddafi denna värld för en betydligt hetare tillvaro under 2011. När 2011 led mot sitt slut fick de sällskap av ”den käre ledaren” från Nordkorea. Fidel Castro fortsätter att lämna ifrån sig makt till sin bror i takt med att hans hälsa försämras. Andra blodbesudlade ledare med vacklande hälsa men fortfarande vid makten är Zimbabwes Robert Mugabe och Venezuelas Hugo Chavez. Den senare har i ett uppmärksammat uttalande anklagat USA för att medvetet smittat honom och andra Latinamerikanska vänsterledare med cancer.

2011 blev också året då rättvisan hann ifatt den bosnienserbiske befälhavaren från inbördeskriget på 90-talet Ratko Mladic. Efter ett decennium på flykt kunde han gripas och lämnas ut till krigsförbrytartribunalen i Haag, anklagad för folkmord i Bosnien 1992-96.

En annan viktig fråga som fortsätter att plåga världen lite i det tysta är den om Iran och dess kärnvapenprogram. Trots en hel del protester och oroligheter tycks den totalitära regimen i Teheran sitta rätt säkert vid makten. De tycks också fast beslutna att fortsätta sitt kärnvapenprogram med oförminskad kraft omvärldens protester och diverse sanktioner till trots. I slutändan verkar militära medel vara det enda som kan få stopp på mullornas atomdrömmar.

Då och då nås vi också om olika rykten om planerade attacker mot det iranska kärnvapenprogrammet, inte minst från Israel som ju Iran lovat att utplåna, ett löfte man ju skulle kunna förverkliga om man lyckades skaffa en kärnvapenarsenal. Att det finns planer för sådana angrepp torde vara självklart. Det hör till militärers uppgift att se till att relevanta planer finns om de någon gång skulle behövas.

Däremot har det än så länge inte blivit aktuellt att verkställa dem, vilket sannolikt pekar på att CIA och Mossad än så länge gör bedömningen att Iran har några år kvar till sitt mål. Hade bedömningen varit mera alarmerande hade sannolikt ett antal iranska anläggningar legat i ruiner. Istället verkar det som man nöjer sig med andra mindre spektakulära metoder att sätta käppar i hjulen för projektet, såsom cyberattacker och riktade mord.

Slutligen kan konstateras att vi 2011 kunde välkomna en ny stat till världssamfundet, nämligen Sydsudan. Landet har i princip varit självständigt sedan 2005 när vapenvila slöts mellan regeringen i Khartoum och gerillan i södra Sudan. I januari hölls en folkomröstning i södra Sudan där 99% röstade för självständighet, och i juli utropades den nya staten. Det är nog ingen överdrift att hävda att den nya staten kommer att ha en hel del utmaningar att hantera, men vi får önska dem lycka till.

Svensk politik

Svensk politik har till stor del präglats av efterdyningarna av förra årets val. Av de åtta riksdagspartierna har tre bytt ledare, ett till är på väg att göra det och i ett parti utmanas den sittande ledaren öppet. Endast hos moderaterna, folkpartiet och sverigedemokraterna tycks ledaren sitta säkert i sadeln.

Centern och Miljöpartiet är de partier som haft den mest smärtfria övergången till ny ledning. Helt planenligt ersattes de två språkrören i Miljöpartiet av ett nytt tandempar, Åsa Romson och Gustav Fridolin. Ny centerledare blev Annie Lööf. För båda partierna innebär detta i stort oförändrad politisk linje. Den tredje nykomlingen på partiledarposten har haft det betydligt tuffare. Det handlar naturligtvis om socialdemokraternas Håkan Juholt som i brist på vettiga kandidater utsågs till ledare i mars 2011. Han har sedan dess utmärkt sig för sin yviga ledarstil, med ständiga utspel han senare tvingas backa från, och en tämligen kreativ syn på begreppet sanning. Riktigt i blåsväder hamnade han i oktober när oegentligheter i hans bostadsbidrag uppmärksammades. Han lyckades med nöd och näppe klamra sig kvar vid sin post och har sedan dess åkt land och rike runt för att be om ursäkt. Opinionssiffrorna för hans parti, som trodde sig ha nått botten med Sahlin, har visat sig bli en kalldusch. De 30% Sahlin samlade har under Juholt snarare blivit runt 25%.

Vänsterpartiets ledare Lars Ohly kämpade länge och väl, men tvingades till sist kasta in handduken. Ny ledare för Vänsterpartiet utses i januari 2012. Den karismatiske och reformsinnade Jonas Sjöstedt är föreslagen som ny ledare, men det återstår att se om Vänsterpartiet är mogen för en sådan förändring. Både feministisk dogmatik och mera rättrogen marxism talar för att en kvinna som Rossana Dinamarca skulle kunna vara ett mera populärt val bland kamraterna, om än knappast bland väljarna.

Mest stormigt är det nog annars hos Kristdemokraterna som gjorde ännu ett dåligt val 2010 och som sannolikt räddades endast av stödröster. Partiledaren Göran Hägglund visade inga tecken på att självmant kliva åt sidan, vilket till skut fick Mats Odell att öppet utmana honom som ledare för partiet. Det tycks som om partiet kommer att sluta upp kring sin ledare, men Odell tänker kämpa vidare till partistämman i början av 2012. Bortom personstriden i toppen verkar KD ha en hel del problem att brottas med, bl.a. en partikultur och ett tonläge i den interna debatten som framstår som osund, och en klar ideologisk splittring i flera dimensioner.

En annan ledande person som befunnit sig i blåsväder är vår monark H.M. Konungen Carl XVI Gustaf. Han har varit utsatt för en förtalskampanj av illasinnade republikaner som bl.a. i form av en bok spridit anklagelser mot Konungen och fått igång ett mediadrev. Det har med tiden stått allt mer klart att uppgifterna de spridit har baserats på obekräftade uppgifter från kriminella, och att de fotografier som påstås visa Konungen i komprometterande situationer varit förfalskade. Förhoppningsvis kommer detta nu att ta udden av den republikanska kampanjen och återställa det traditionellt starka folkliga förtroende för vårt kungahus som förtalskampanjen tillfälligtvis lyckats skada.

2011 innebar slutet för ett av Sveriges större verkstadsföretag, den anrika biltillverkaren SAAB. Efter en utdragen dödskamp med desperata försök att rädda bolaget gick det mot slutet av året i konkurs. Det är naturligtvis tråkigt att det skulle sluta så, men sådana är villkoren på den fria marknaden. SAAB lyckades inte i konkurrens med andra tillverkare producera bilar som var tillräckligt attraktiva och prisvärda för att locka tillräckligt många köpare.

Det är i bedrövelsen tur att vi inte har en vänsterregering som kanske hade fallit för frestelsen att köpa röster genom att pumpa in skattepengar i det krisande bolaget. En biltillverkare i kris kan förvisso kortsiktigt räddas med skattemedel, men blir knappast ett lönsamt och konkurrenskraftigt företag på sikt av detta. Snarare riskerar sådana ingrepp att förstärka tendenser till stagnation i idéutvecklingen. Varför satsa på innovationer när man kan leva gott på subsidier? Politiker har generellt visat sig vara usla företagare, så vi skall nog vara evinnerligt tacksamma att vi slapp se staten som storägare i en bilindustri.

Avslutningsvis måste jag uppmärksamma en specifikt svensk freakshow signerad Jan Myrdal, nämligen det årliga Leninpriset. Årets lyckliga pristagare är Maj Wechselmann, som under din långa karriär som filmare lyckats skapa en kommunistisk vinkling på snart sagt alla händelser i modern svensk historia, bl.a. Sveriges roll under andra världskriget, och om ubåtskränkningarna. Ett särskilt horn i sidan har hon haft till Carl Bildt och till det svenska försvaret.

Jag skulle kunna ägna åtskilliga spaltmeter åt att i detalj redogöra för mina åsikter om Maj Wechselmanns gärning, men då jag vet att hon är snar till rättsliga åtgärder mot de som vågar kritisera henne finner jag det klokast att avstå. Trots allt är det ju ganska överflödigt, då en belöning som Leninpriset trots allt säger det mesta om dess mottagare.

Med detta återstår bara att önska mina läsare ett gott nytt år.

Patrik Magnusson, oberoende konservativ

Olika falla de avlidnas lotter

Genom en slump kom två av det sena 1900-talets viktigare internationella politiker att avlida bara ett dygn från varandra en vecka innan jul. Kim Jong-Il var Nordkoreas ”käre ledare” (kommunistisk omskrivning för diktator) 1994-2011. Vaclav Havel var dissident i det kommunistockuperade Tjeckoslovakien och blev efter befrielsen president i Tjeckoslovakien 1989-92 och Tjeckien 1993-2003. Dessa två personer kan nog sägas vara det närmaste varandras motsatser under sin gemensamma verksamhetstid man kan komma.

Kim Jong-Il

Kim Jung Il har lämnat sitt lyxtåg för ny adress

Kim Jong-Il föddes 1941, son till Nordkoreas grundare Kim Il-Sung. Han engagerade sig redan under studietiden i politik och verkade för mera ideologisk skolning i marxism. Från omkring 1980 hade han en ledande roll i partiapparaten och politbyrån. Under 80-talet började en personkult byggas upp kring honom och det stod klart för omvärlden att han förbereddes för att ta över makten i riket. 1991 blev han överbefälhavare för Folkarmén och i praktiken härskare över Nordkorea. Formellt övertog han sin fars roll som ledare vid dennes död 1994.

Kim anses ha utövat en mera centraliserad makt än sin far, varit mindre benägen att lyssna på rådgivare, mer benägen att betrakta avvikande uppfattningar som förräderi, och förtjust i att lägga sig i detaljbeslut. Personlighetskulten kring Kim tog sig bisarra uttryck. Kim hyllades som allt ifrån briljant golfare, filmskapare, kompositör och IT-expert. Hans filmintresse ledde honom att låta kidnappa en japansk regissör för att bygga upp Nordkoreas filmindustri.

Under Kims tid vid makten har landets ekonomi i princip havererat, vilket resulterat i återkommande svältkatastrofer. Landet vars officiella ”juche”-politik betonar vikten av autarki har överlevt endast tack vare utländsk nödhjälp. Nordkorea under Kim var världens hårdaste totalitära regim med över 200 000 politiska fångar, och resten av befolkningen underkastad statlig kontroll över minsta aspekt av sina liv.

Trots sporadiska försök från Sydkorea att tina upp de frostiga förbindelserna mellan de två länderna så har Kim ofta fört en aggressiv utrikespolitik. Hans kärnvapenprogram var länge en följetong inom diplomatin, där han ömsom lovade lägga ned programmet, ömsom hotade att fullfölja det, allt beroende på vad som för stunden lovade bäst utdelning i eftergifter och bistånd. I praktiken fortsatte dock utvecklingen av både kärnvapen och missiler att bära dem med oförminskad kraft. Ett misslyckat kärnvapenprov 2006 följdes av ett lyckat 2009.

Sydkorea har ständigt fått stå ut med att agera måltavla för Nordkoreas aggressioner. Kim har beordrat åtminstone två terrordåd riktade mot Sydkorea, ett bombdåd i Rangoon 1983 som dödade 17 sydkoreaner varav 4 ministrar, och ett bombdåd mot ett sydkoreanskt trafikflygplan 1987 då 115 personer dog. Under senare år har Kim låtit torpedera en sydkoreansk fregatt, varvid 46 personer omkom, och låtit beskjuta en Sydkoreansk ö med artilleri. Nordkoreas retorik har varit hätsk mot grannen i söder och såväl vapenvila som non-aggressionsavtal har sagts upp.

Vaclav Havel

Sällan ställs två mäns livsverk i så stakt kontrast till varandras som de två nu avlidnas

Vaclav Havel föddes 1936 i Prag och växte upp i en välbärgad och intellektuell familj. Av politiska skäl hindrades han att studera humaniora på universitet. Han sökte sig istället till teatervärlden där han så småningom började författa pjäser. Dessa gjorde honom internationellt känd från mitten av 60-talet. När Sovjet invaderade Tjeckoslovakien 1968 och krossade Pragvåren hörde Havel till de som officiellt protesterade. Det resulterade i att han kastades ut från teatern och hans pjäser förbjöds.

Under 70-talet blev han allt mer aktiv i kampen mot kommunistregimen. Hans politiska skrifter spreds som samizdat och gav honom ett rykte som en ledande dissident, vilket förstärktes av hans ledande roll i skapandet av Charta 77, vars manifest fördömde regimens brott mot mänskliga rättigheter. Nu utsattes han för hårdhänt bevakning av statsapparaten och tillbringade regelbundet tid i fängelse.

Efter kommunismens fall har han fått motta ett flertal priser för sin kamp mot diktaturen och för mänskliga rättigheter och humanistiska ideal, däribland Ersamuspriset och den amerikanska kongressens frihetsmedalj och presidentens frihetspris. Han var övertygad om det civila samhällets betydelse och vikten av en euro-atlantisk gemenskap i kampen mot totalitära och extremistiska rörelser.

Hans insats som president präglades av omställning av Tjeckoslovakien till demokrati och marknadsekonomi, och en EU- och NATO-vänlig hållning. Efter sin tid som president fortsatte han arbetet för demokrati och mänskliga rättigheter och mot rasism och annan form av intolerans.

FN och historiens dom

Med denna typ av vänner behöver FN inga fiender

Historien kommer med all säkerhet att minnas Havel med värme och uppskattning, Kim – om alls – med hat och förfäran. Idag tvingas man dock konstatera att när FN:s generalförsamling håller en tyst minut för en av dessa män så är det den kommunistiske diktatorn som hedras, inte medborgarrättskämpen. Det säger en hel del om vad FN har kommit att utvecklas till. Den organisation som vi en gång fostrades att se som demokratins och de mänskliga rättigheternas redskap i världspolitiken har nu i bästa fall blivit totalt irrelevant, i värsta fall ett verktyg för allsköns förtryckare att knäppa demokratierna på näsan med.

Detta är egentligen endast en liten symbolhandling i raden av många ur en demokrats synvinkel märkliga ställningstaganden som FN:s generalförsamling och andra FN-organ tagit under senare år. Inte minst gäller detta rådet för mänskliga rättigheter som kommit att bli en tummelplats för diktaturregimer och som ensidigt inriktat sig på att utöva förföljelse av staten Israel, medan grova kränkningar av mänskliga rättigheter som förövas runt om i världen (ofta av rådets aktiva medlemmar) ignoreras.

Frågan är vad historiens dom över FN kommer att bli? Min gissning är att 2000-talets första decennium kommer att identifieras som den period då grunden till FN:s sammanbrott lades, och att vi under det kommande decenniet kommer att få se de demokratiska staterna gradvis avveckla sitt engagemang i organisationen, kanske till förmån för en helt ny samarbetsorganisation för bara demokratier. Det vore det enda anständiga.

Patrik Magnusson, oberoende konservativ

Wiehe, Cuba och verkligheten

Mikael Wiehe - Tvättäkta Bolsjevik

Den gamle proggaren Mikael Wiehe har ju varit TV-aktuell på sistone, och i samband med det har det blossat upp en liten debatt om hans värderingar. Debatten om huruvida TV4 gör rätt eller fel som sänder hyllningsprogram till vänsterextremisten Wiehe tänker jag inte lägga mig i. Det är en sak mellan TV4 och dess tittare, och jag tillhör ingen av dessa kategorier.

Vad som däremot intresserar mig är den debattartikel där Wiehe går i svaromål mot sina kritiker, en artikel som i huvudsak utvecklas till ett brandtal till den Cubanska regimens försvar, något som rimligen bara ger hans kritiker vatten på deras kvarnar. För oss som lever i verkligheten ter sig nämligen Wiehes lyckorike något annorlunda än för honom.

Låt oss granska vad Wiehe har att säga till det kommunistiska örikets försvar. Han medger förvisso att Cuba inte är en demokrati i västerländsk mening, men detta åtföljs inte av något avståndstagande, utan får nog snarast tolkas som ett försvar för åsikten att Cuba är en demokrati i en annan mening. Wiehe beskriver landet som upplyst envälde uppblandat med försök till folkligt inflytande genom olika massorganisationer.

Det främsta försvaret bygger dock på påståenden om Cubas förträfflighet på områden som medellivslängd, läkarvård, utbildning, läskunnighet, och bostäder jämfört med landets olyckliga grannar över hela Nord- och Sydamerika, som känner en oerhörd lockelse till Cuba. Om vi för ett ögonblick antar att hans utsagor är sanna (vilket vi snart kommer att se att de inte är) så blir hans argument således att bara en stat kan leverera välfärd till sitt folk, så får man faktiskt ha överseende med diktatur och förtryck av mänskliga rättigheter. Ändamålen helgar medlen. Det låter onekligen som kommunism, och det är väl precis vad det är.

Cubas välfärd

Hur är det då med välfärden på Cuba? Hur bra ställt har folk det i Wiehes lyckorike, om man jämför med andra amerikanska stater som t.ex. USA, Canada, Mexico, Chile och Argentina? Låt oss börja med att titta på folkhälsan. Wiehe hävdar att Cuba har Amerikas högsta medellivslängd. Problemet är att det inte är sant. Canadensaren lever nästan 4 år längre än Cubanen i snitt. Även USA har högre medellivslängd. Chile och Argentina har lika lång medellivslängd som Cuba, medan Mexico halkar efter med ett år.

Vad gäller spädbarnsdödlighet har onekligen Cuba fina siffror, lika låga som Canada och något lägre än USA och övriga Amerikanska länder jag har jämfört med. Det är också det i särklass viktigaste nyckeltalet i ett land som ser sin sjukvård som ett centralt propagandavapen. Pressen på läkarna att leverera bra siffror för spädbarnsdödlighet är enorm. Påtvingade aborter vid riskgraviditeter är ett viktigt vapen för att putsa siffrorna. Fiffel med statistik och hot om straff för den som dristar sig till att kritisera den fina cubanska hälsovården är andra centrala redskap.

Che Guevara - läkare, revolutionär, hälsominister

Läkartäthet är också en gren som Cuba excellerar i. Per invånare har man dubbelt så många läkare som USA , Mexico och Argentina, tre gånger så många som Canada och sex gånger fler än Chile. Frågan är dock om läkartätheten skall ses som ett tecken på god vård eller på ineffektivitet. Canadas betydligt färre läkare förmår i vart leverera nog så bra resultat som de cubanska. Värt att notera är att lönen för en cubansk läkare är så låg att många läkare väljer att lägga en stor del av sin tid inom den bättre betalda turistnäringen, kräver pengar under bordet för att ge vård till patienter eller tjänstgör utomlands.

En faktor som också sällan beaktas av Wiehe och hans likar är att de förhållandevis goda hälsosiffror som Cuba uppvisar inte är något som kom med Castro. Även före revolutionen hade Cuba väldigt god statistik på området. Medellivslängd och spädbarnsdödlighet låg i slutet på 50-talet i närheten av USA:s och långt bättre än de flesta Latinamerikanska länder. Den bistra sanningen är att ett gott utgångsläge, stenhård prioritering och kommunistisk redovisningssed (vi talar trots allt om ett land där Castroregimens linje i folkomröstningar stöds av 99%) är det enda som hindrat Cubas hälsovårdsstatistik att rasa ihop. Trenden är istället att många länder i Latinamerika under Castros tid knappat in på Cuba.

Hur är det med utbildningen då? Även här uppvisar Cuba imponerande statistik. Läskunnigheten uppvisar procentsiffror man annars bara förknippar med val i kommunistländer. Satsningarna på utbildning är mycket stora i en internationell jämförelse, mer än dubbelt så stora i andel av BNP som andra amerikanska länder jag jämfört med. Även här har dock Cuba förrevolutionära traditioner att bygga på. Redan i slutet av 1950-talet var 80% av befolkningen läs- och skrivkunniga, fler än i de flesta Amerikanska stater.

Det man också bör känna till om Cubas skolväsende, även om jag inser att en person som Wiehe knappast ser något problem med det, är att skolväsendet är kraftigt impregnerat med marxistisk ideologi, och att lojalitet med den påbjudna ideologin är en förutsättning för avancemang till högre studier.

Båtflyktingar på väg till Cuba - eller?

Bostäder är ett annat område som Wiehe framhåller. Även här tycks dock Potemkinkulisserna vackrare än verkligheten. Det råder svår bostadsbrist på Cuba. Folk är trångbodda och många bor i nedgångna fastigheter som varit fuskbyggda och/eller vars underhåll eftersatts. I Havanna rasar omkring 300 hus årligen. För ett år sedan beslöt regimen i desperation över den svåra bostadssituationen att tillåta cubaner att bygga egna hem. Annars har ju bostadspolitiken präglats av att man tilldelas bostad av staten, och att det sedan krävs tillstånd från myndigheterna för att byta bostad.

Slutligen framhåller Wiehe den dragningskraft Cuba har på folket i Latinamerika. Genast framträder en bild på näthinnan. Jag ser framför mig armador av båtar, flottar och andra flytetyg som strävsamt färdas från Miami, Mexico och den Karibiska övärlden, fullastade med flyktingar som förväntansfullt söker sig mot det Cubanska paradiset. Dags för en verklighetskontroll igen. Ja, båtarna finns där. Flyktingarna också. Problemet är bara att de åker åt fel håll. De är på väg från Cuba, och allt som oftast till denna den hemskaste platsen på jorden, det kapitalistiska helvetet i USA. Märkligt.

Cubas ekonomi i perspektiv

Fram träder således en bild av ett samhälle som fick en för regionen osedvanligt bra uppsättning förutsättningar. Cuba på 1950-talet hade i många avseenden mera gemensamt med storebror USA än med andra Latinamerikanska länder. Relativt sett bra hälsa, sjukvård och utbildning. Ekonomiskt var man jämbördig med Chile och klart starkare än Mexico. Dess BNP per capita var hälften av Canadas och en tredjedel av USA:s. Efter trettio år av kommunistiskt styre hade Cuba vid tiden för Sovjetsystemets sammanbrott i Östeuropa sackat rejält efter sin omgivning. BNP per capita var lägre än före revolutionen, en sjundedel av USA:s, en sjättedel av Canadas, och mindre än hälften av Chiles och Mexicos.

Med sovjets kollaps förlorade Cuba både en viktig handelspartner och en källa till ekonomiska subventioner. Föga överraskande blev detta en svår prövning för Cubas ekonomi. Ironiskt nog tycks detta på sikt ha varit en fördel för den Cubanska ekonomin. Hårt pressade vidtog regimen i början av 90-talet ett antal desperata ekonomiska reformer i marknadsekonomisk riktning. Turism blev en viktig näring. Andelen privat anställda ökade från 8% till 22% av arbetskraften. Effekten har blivit att Cubas ekonomi faktiskt växt stadigt och halverat avståndet till länder som Chile, Argentina och Mexico.

Det är märkligt hur myten om den välskötta diktaturen kunnat slå rot långt utanför dess hängivna beundrares led. Castros Cuba är inget mirakel, vare sig ekonomiskt eller socialt. Det är ett grymt och misslyckat experiment, där goda förutsättningar spelats bort genom en ineffektiv planhushållning, där förvisso vissa hälso- och utbildningsindikatorer i propagandasyfte och tack vare oproportionella satsningar och en god dos kreativ bokföring kunnat upprätthållas, men där samhället i stort befinner sig i förfall.

Mänskliga rättigheter

Diktatorn Fulgencio Batista var inte heller något föredöme

Myten om det väl fungerande Cuba är således mest just en myt. Men om allt Wiehe påstod om örikets välfärd var sant, hade det då verkligen ursäktat den ofrihet och de brott mot mänskliga rättigheter som dess regim bygger på? Wiehe skulle förmodligen inte förstå frågan. För honom är ju Cuba ingen diktatur, utan bara en annan (och får man förmoda bättre) form av demokrati, och ett föredöme avseende mänskliga rättigheter.

Men hur är det då med de mänskliga rättigheterna på Cuba? Tittar man på internationella jämförelser som The Economists demokratiindex så hamnar Cuba långt efter de länder i Latin- och Nordamerika jag har jämfört med (och alla andra på den kontinenten för den delen). Av 167 länder är Cuba det 121:a och det enda i Amerika som klassas som auktoritärt. Särskilt dåligt klarar sig Cuba i grenarna Valprocess och Fri- och rättigheter.

Även här har Cuba traditioner från före revolutionen att luta sig emot, denna gång mindre smickrande sådana. Castros föregångare som diktator på Cuba, Fulgencio Batista, var ingen mjukisfarbror. Efter att han tagit makten i en militärkupp 1952 skapade han raskt en genomkorrumperad polisstat och lierade sig med maffian. Oppositionen möttes gradvis med allt kraftigare repression, vilket naturligtvis endast tjänade till att göra Batistas regim ännu mera impopulär. Tusentals personer – kanske så många som 20 000 – avrättades eller mördades av Batistas regim. Terror och tortyr var verktyg lika entusiastiskt brukade såväl av Batistas regim som Castros revolutionärer.

Sedan Castro tagit makten 1959 inrättade han snabbt sin egen kontroll- och terrorapparat. Oppositionella mördades, fängslades eller bara försvann. Under Castros regim mördades någonstans mellan 12 000 och 18 000 människor, de flesta under 60-talet. Den totalitära kontroll kommunisterna utövat efter detta första skakiga decennium vid makten har gjort att man kunnat hålla befolkningen i schack utan allt för mycket dödande.

Offentlig kritik mot staten, dess institutioner, organisationer och funktionärer är förbjudet, och bestraffas med fängelse. Staten har också rätt att i preventivt syfte fängsla och omskola personer som kan utgöra en fara för samhället. Ett tecken på sådan farlighet är om en person uppvisar beteende som strider mot socialistisk moral. Praktiskt taget all information, från böcker och tidningar till film, musik och internet censureras.

Fidel Castro - en totalitär diktator

Föreningsfrihet är ett okänt begrepp på Cuba. Det finns en fackförenig och den kontrolleras av kommunistpartiet. Medlemskap i denna fackförening är obligatoriskt. Det råder ingen frihet för den enskilde att välja yrke, arbetsplats eller bostad. Allt detta tilldelas av staten. Oppositionella utsätts ofta av ”spontana” raseriutbrott från revolutionära folkmassor i form av vandalism och misshandel. Det är mycket svårt för en cuban att få tillstånd att resa utanför landet, och i dessa fall hålls ofta familjen kvar som gisslan.

Barns ideologiska renlärighet kontrolleras och dokumenteras i skolan. Dessa omdömen ligger till grund för högre studier. Föräldrar som lär sina barn idéer som strider mot kommunismen kan dömas till fängelse. Även läkare förväntas hålla koll på sina patienters ideologiska pålitlighet i sina journaler.

Cubas valsystem är en komplicerad historia, men kännetecknas av att kommunistpartiet utser kandidater, att väljarna bara har en kandidat att välja på, och att det utövas strikt kontroll över vilka som röstar och inte, och att de senare på olika sätt bestraffas. De församlingar de väljer saknar dessutom i stort inflytande, för den verkliga makten ligger hos partiet. Kort och gott har man ett klassiskt kommunistiskt system, vilket kan beskrivas som urtypen för en diktatur, eller om man är lagd mer åt Wiehes håll som en intressant form av gräsrotsdemokrati.

Cuba är helt enkelt ett av dagens mest uppenbara skräckexempel på en vanskött diktatur. Att det fortfarande finns personer som Wiehe som vurmar för denna avskyvärda regim är i sanning skrämmande, men också avslöjande. Ett uttalat stöd för Castros regim säger en hel del om vad det är för samhälle dessa personer drömmer om att skapa här i Sverige, och om vikten att se till att de aldrig får chansen. Det kan i sammanhanget vara relevant att påminna socialdemokraterna om hur det kommunistiska maktövertagandet gick till i många Östeuropeiska stater. Där började det som en allians mellan kommunister, socialdemokrater och andra vänsterrörelser och slutade med att de senare utmanövrerades. Det gäller att hålla rent till vänster.

Patrik Magnusson, oberoende konservativ

Är sossarnas svaghet ett hot mot demokratin?

Ja, om man får tro statsvetaren Tommy Möller är det så. Han menar att bristen på kritisk granskning från oppositionen riskerar att leda till maktarrogans hos alliansregeringen. Detta skulle kunna utvecklas till ett hot mot demokratin.

Juholt (s) - Karaktärsstark eller bara lomhörd?

Om vi bortser från det faktum att statsvetare under alla tidigare år av socialdemokratisk dominans och borgerlig svaghet i opposition knappat oroat sig för detta fenomen, finns det då något som talar för att Möller har en poäng. Både ja och nej skulle jag säga. Han har rätt såtillvida att frånvaron av en trovärdig och stark opposition riskerar att göra regeringen övermodig och till och med maktfullkomlig. Det drabbade ju på sin tid sossarna, och jag har svårt att tro att alliansens företrädare är immuna mot de defekter i den mänskliga naturen som leder i den riktningen.

Han har fel såtillvida att just sossarnas kris inte nödvändigtvis behöver vara ett problem. Det finns ingen naturlag som säger att just (s) måste vara det största partiet, eller ens det största vänsterpartiet. Om (s) faller samman kommer andra partier – till höger eller vänster – att ta rollen som oppositionsledare. Det för oss till hans andra felaktiga slutsats. Att sossarnas kris skulle kunna hota demokratin. Det förefaller högst överdrivet. Även om vi nu har en opposition i upplösning, och även om detta skulle visa sig leda till att regeringen blir slöa och arroganta, så behöver väl det inte vara något större problem för demokratin. För sossarna, ja. För alliansen, ja. Men för demokratin, nej.

Klarar inte alliansen att sköta regerandet och sossarna inte att opponera sig, så kommer förr eller senare någon annan att kliva fram som kan det, och som därmed får folkets stöd. Faktum är att det kanske vore precis vad svensk demokrati skulle behöva, ett nytt politiskt alternativ med nya idéer där både socialister och liberaler kört fast, med jordnära och ödmjuka företrädare där de etablerade partierna blivit maktmaskiner befolkade av mer eller mindre verklighetsfrämmande yrkespolitiker.

Än mera tvivelaktigt blir det när Möller höjer sossarnas omstridde ordförande Juholt till skyarna.

”Det sätt han genomförde partiledardebatten i oktober, mitt under pågående mediedrev, vittnar om karaktärsstyrka.”

Möller ser således Juholts förmåga att förbli oberörd av den långvariga och intensiva kritiken han med rätta fått utstå som en god och imponerande egenskap. Förvisso är politik en hård och smutsig bransch och inget land vill väl företrädas utåt av en ”förlåt-att-jag-finns” typ. Därifrån är dock steget långt till en bulldozer som kör över allt i sin väg och vars förmåga att lyssna på andra och ta till sig kritik är jämförbar med flytkraften hos en sten.

Där Möller ser karaktärsstyrka ser jag snarare en empatisk störning som Juholt förvisso delar med många företrädare på partiledarposten, som gör honom både döv och blind inför allt som inte passar hans världsbild och som inte befäster hans uppfattning av honom själv som en ofelbar person vars öde det är att leda partiet och landet. En sådan person kan vara synnerligen skadlig för sin organisation, något som sossarna redan fått erfara. Som tur är för oss som gärna ser sosseriet i fortsatt sönderfall, och inte räds de eventuella demokratiska konsekvenserna av detta tycks dock Juholt vara på väg att rida ut krisen denna gång.

Han kan komma att visa sig bli en lika viktig tillgång för alliansen 2014 som Sahlin var 2010. Det vore dock direkt obegåvat att förlita sig på denna möjlighet. Alliansen måste redan nu börja formulera sin vision av det samhälle man vill skapa efter 2014. Den egna politiken måste skoningslöst granskas och reformer som inte ger önskad effekt ersättas av andra, viktiga områden som eftersatts måste prioriteras upp, och politik som bara är ett lån från Juholts parti rensas bort. Om inte sossarna klarar av att agera opposition får väl alliansen göra det. Om inte annat av självbevarelsedrift.
 

Patrik Magnusson, oberoende konservativ

SD och Socialkonservatismen

Jimmie Åkesson (SD) - Socialkonservativ?

Jaha, så har vi då fått ett socialkonservativt parti i Sverige. Det är SD som efter hård debatt parkerat nationalismen i baksätet och nu påstår sig omfamna socialkonservatismen som sin ledstjärna. För mig som länge längtat efter ett konservativt parti känns detta som en antiklimax minst sagt. Inte nog med att SD knappast uppfyller kriterierna för ett socialkonservativt parti, genom att kidnappa den etiketten så lägger de alla utsikter att inom överskådlig tid skapa ett nytt socialkonservativt parti i ruiner. Begreppet kommer nu att bli så pestsmittat att endast personer med tvångsmässig dragning till att bli ostraciserad kommer att vilja förknippas med det.

Nu tänker jag inte vara ofin nog att klaga på SD för detta. Det är ju inte direkt så att de stulit en ideologisk etikett som något annat parti med omsorg och kärlek försvarat. Det går inte heller beskylla SD för det märkliga debattklimat som råder i Sverige som gör att allt och alla som har med det partiet att göra blir oberörbara. De gör bara vad de tror är bäst för sitt parti. Sedan att det finns egna partimedlemmar, oberoende statsvetare och konservativa debattörer som jag själv som tror att de skjutit sig i foten är en annan sak.

Nej, det är nog bara och bita i det sura äpplet och inse att de som får ta på sig skulden för att det nu blir Sverigedemokraterna som får privilegiet att definiera vad svensk socialkonservatism är inte är några andra än vi själva. Med vi menar jag då de borgerliga partier som behandlat sina konservativa väljare och medlemmar lika kärvänligt som regimen i Teheran behandlar judar, och vi konservativa som aldrig kommit till skott med en egen partibildning. Det är vi som serverat SD denna möjlighet på ett silverfat.

Förvisso går det fortfarande lansera ett nytt parti med etiketter som konservativ, liberalkonservativ eller kulturkonservativ, men socialkonservativ är definitivt bränd. Själv lutar jag åt att liberalkonservativ nog är det begrepp som har bäst utsikter att framgångsrikt beskriva ett svenskt konservativt parti. Begreppet är ju också ledigt nu när Moderaterna inte bara till innehållet utan också till namnet lämnat det bakom sig.

Nackdelen är att det finns många konservativa som inte skulle känna sig hemma under detta banér. Detta gäller inte minst de som, till skillnad från Sverigedemokraterna, faktiskt är socialkonservativa. Ur det perspektivet är ”konservativ” kanske bättre, men det öppnar samtidigt för en konstant avvärjningsstrid mot media och andra partier som vill bunta ihop en med SD. Tål att funderas på.

Att SD:s nya partiprogram är en spark på knäskålen för oss konservativa torde vara odiskutabelt. Frågan är om det kommer att bli en mera lustfylld upplevelse för Sverigedemokraterna. Jag tvivlar. Motiven är ju uppenbara. Det är ett led i den sedan länge pågående putsningen på partifasaden för att göra SD mera rumsrent och accepterat som ett parti bland andra. Det är också ett försök att komplettera den ensidiga fokuseringen på invandringsfrågan med ett mera heltäckande politiskt innehåll.

Det finns flera skäl varför denna strategi kan komma att misslyckas. Den viktigaste är naturligtvis att SD inte är ett socialkonservativt parti utan ett nationalistiskt. Vad SD:s partiledning gör är att man medvetet skapar en inre spänning mellan vad partiet utåt och officiellt står för, och vad dess medlemmar och väljare egentligen anser. En sådan spänning kan ett parti leva med under en tid, men i längden tror jag att sådana slitningar slutar i att partiet antingen splittras, återgår till sina kärnvärden, eller att det förändras till att faktiskt bli vad man officiellt sagt sig vara, med följd att stora delar av medlemsskaran och väljarna helt enkelt byts ut.

Nationalism & Konservatism

Rent sakpolitiskt kommer det att alltid finnas områden där nationalister och socialkonservativa kommer till liknande slutsatser, men ofta av olika anledning. Det kommer också att finnas områden där man inte alls ser lika på saker och ting. Och det hela bottnar i att man har olika ideologiska utgångspunkter.

Nationalism har ur konservativ synvinkel en viktig egenskap gemensam med ideologier som liberalism och socialism, nämligen det utopiska draget. Alla har de en vision om det perfekta samhället, om än naturligtvis väldigt olika. Konservatismen däremot skyr utopier. Vi tror inte på att de är möjliga att förverkliga, men att försöken att göra detta riskerar att leda fel och att få olyckliga bieffekter.

Vi tar istället vår utgångspunkt i en uppsättning ideal, eller högre värden, som vi söker värna, och utformar sedan vår politik efter det som under rådande betingelser har störst chans att uppnå detta. Det innebär, för att anknyta till nationalismen, att vi oftast finner oss värna nationalstaten, eftersom detta är en företeelse som genom historien visat sig fungera väl, men detta ställningstagande är inte lika absolut och inte lika evigt som för en nationalist.

Allt detta innebär att vi när vi skall ta ställning till vilken politik som är bäst för Sverige så landar vi ibland i andra slutsatser än en nationalist, t.ex. så sätter vi större värde på samarbete med andra länder genom deltagande i EU och NATO, även om i jämförelse med liberaler och sossar framstår som mera skeptiska. Vi är också mera benägna än nationalister att väga in andra nationers intressen (särskilt då de västerländska demokratierna som vi ser som vår familj av nationer) eller globala intressen i våra kalkyler, även om vi inte som den politiska vänstern är beredda att sätta omvärldens intressen lika högt eller högre än Sveriges.

Väljarbas och politisk profil

En annan faktor som borde framstå som relevant i den sverigedemokratiska riskkalkylen är dess väljares sammansättning. Historiskt sett är ju konservatismen liktydigt med högern. Det är där vi själva har vår identifikation, och det är nog där de flesta väljarna också uppfattar oss ligga. Sedan kan man kanske invända att av de många olika nyanserna av konservatism så får nog socialkonservatismen betraktas som den som rent ekonomiskt sett ligger närmast mitten (och därmed närmast nationalismen), men hur det nu än må vara med den saken i våra egna ögon så ses vi nog alla som ”höger” och ”borgerliga” av väljaren i gemen.

Jag tror också att konservatism är en ideologi som kan komma att stöta bort i alla fall vissa arbetarväljare från SD, och partiet har en mycket stor andel arbetare bland sina väljare, så risken för väljartapp måste nog betraktas som inte obetydlig. Detta skulle förvisso kunna uppvägas om väljare som betraktar sig som borgerliga eller konservativa i motsvarande eller större grad strömmade till SD. Det som skulle kunna tala för det är att det även bland oss borgerliga finns ett ganska utbrett missnöje med de etablerade partierna, och särskilt för oss som är konservativa saknas ett bra politiskt alternativ.

Jag tror ändå att sannolikheten är låg för en sådan tillströmning, och detta av flera skäl. Vi borgerliga är nog lite känsligare för den sociala stigmatisering det innebär att ty sig till ett så kontroversiellt parti som SD. Sedan går det inte komma ifrån att vi från vår horisont uppfattar SD som ganska ”vänster” i ekonomisk betydelse, och att de ideologiska skillnader som konstaterades under punkt ett inte är oväsentliga. Man skall nog inte heller underskatta känslan av att det räcker för oss konservativa att ha spelat andrafiol till liberalerna i (m) och kristdemokraterna i (kd). Vi behöver inte ännu en sådan relation, nu till nationalisterna i (sd).

Ur askan i elden

Ett annat möjligt problem är att det kommer att visa sig att den nya etiketten inte alls är så saliggörande som man trott. Officiellt är ett motiv för att byta etikett att ”nationalism” är ett så dåligt definierat begrepp (vilket väl får anses som nyspråk för att det är ett begrepp som stinker i folks näsor). Problemet är att konservatism, eller socialkonservatism knappast kan ses som något glasklart definierat begrepp i Sverige. Dessutom är det knappast ett begrepp som har någon positiv klang i världens minst konservativa land.

I Sverige är konservativ synonymt med inskränkt, motsträvig och obenägen till förändring i allmänhet, d.v.s. ungefär betydelsen av strukturkonservativ. Politiskt konservativa är nog i många stycken hos vänsteretablissemanget minst lika illa sedda som Sverigedemokrater, om än kanske på ett litet annat sätt. Risken för SD är således att man tar sig ur askan i elden, samtidigt som man rör till tillvaron för sina väljare genom att försöka gapa över för stort politiskt spektrum.

Innehållets betydelse

Slutligen må sägas att man inte skall överdriva betydelsen av ideologiska etiketter som denna, i alla fall inte på kort sikt. På längre sikt kan de naturligtvis påverka inriktningen på politiken och därmed indirekt väljarnas uppfattning om partiet. På kort sikt torde dock väljarnas uppfattning främst baseras på konkreta politiska ställningstaganden, och i det tidsperspektivet tror inte jag att SD kommer att ändra sig nämnvärt.

Problemet med att partiet (i alla fall av alla utomstående) betraktas som ett enfrågeparti kommer inte att försvinna bara för att man antar en officiell ideologi som spänner över de flesta politikområden, inte heller för att partiprogrammet tematiskt är ganska heltäckande. Det var det gamla också. Problemet ligger i var och hur man lägger fokus. Det är väl gott och väl att SD har en familjepolitik, en arbetsmarknadspolitik och en politik för brottsbekämpning (och dessutom en politik som på papperet i många stycken är riktigt bra och potentiellt populär hos väljarna) om man inte lägger någon energi på att kommunicera den.

SD:s problem är att de så fort de får chansen att komma till tals inför väljarna till så övervägande del väljer att tala flyktingpolitik. När de väl tar till orda inom andra områden så tycks de ofelbart komma tillbaka till att minskad invandring är lösningen på alla problem. Om de ägnade åtminstone en fjärdedel så mycket tid på andra områden som de gör på flyktingar, och då och då förde fram en problemanalys på ett samhällsproblem som innehåller någon annan huvudkomponent än flyktingar så kanske de kan tvätta bort enfrågestämpeln. En ny etikett i sig räcker ingenstans.

Patrik Magnusson, oberoende konservativ